Tillsammans med de flesta andra var vi på Skansen och frös långsamt ihjäl i lördags. Vi gick på de påhittade gatorna upp och ner, halkade på kullerstenarna och låtsades att vi var i en annan tid.

En sorts flykt.

Små silvriga snöflingor dansade i solljuset. Det var vackert som i en film.

På torget delade vi på en lussebulle och drack medhavd varm choklad medan vi tappade känseln i alla tjugo tår. Vi köpte tre påsar brända mandlar och tittade på en halsduk som vi inte hade råd med. På dansbanan klappade människor i sina vanthänder och hoppade omkring till jullåtar. Vi hälsade på en konstapel och provsmakade en mycket liten och rund pepparkaka.

Vi följde skylten där det stod ”Folkmusik” och öppnade en dörr till en annan värld. Framför en öppen spis satt ett par i folkdräkt och spelade fiol under det låga mörka taket. Låtarna var från min farmors hembygd utanför Orsa och jag lutade mig in mot hans öra och viskade ”Din gammelfarmor växte upp till den här musiken.” Han höjde på ögonbrynen och värmde sina stora fötter under min tröja.

Genom fönstret slog eftermiddagens sista svaga solstrålar in och träffade kvinnans ansikte när hon spelade. Som om en stor hand sträcktes ut och alldeles varsamt höll om huset som vi alla satt i.

Där inne fanns plötsligt allting för en liten stund. Farmor. Tonerna. Värmen från den öppna spisen. Ljuset. Barnet. Mitt barn.

Vi två.

Friden. Allt var perfekt. Ingen ondska fanns. Jag önskade att det aldrig skulle ta slut.

Men det gjorde det.

När vi skulle åka hem kom inte spårvagnen. Vi väntade länge och roade oss med att boka in ett möte på samma plats om tre år, på restaurangen mitt emot. Med stelfrusna fingrar la vi in det i våra kalendrar.

”Vi ska ses där om exakt tre år och dricka en öl ihop.”

Då är han 18, och jag förhoppningsvis 52.

Aldrig har jag hoppats mer på att bli 52.

Jag vill aldrig att det ska ta slut.

Klimakteriet är inget för veklingar precis. Det suger musten även ur den mest kapabla. Man undrar ju var all kapacitet tar vägen egentligen?

Jag har gått varvet runt. Gått från att köra på hårt som fan till att ifrågasätta hela den grejen. En period ägnade jag stora delar av min vakna tid till att bejaka min egen skörhet. Jag vet inte precis som det gjorde att jag mådde särskilt mycket bättre.

En läkare sa till mig en gång (i all vänlighet får man förmoda?): nu ska du gå hem och göra ingenting. Jag drabbades av panik, men försökte göra som han sa. Nu vet jag att han menade väl, men hade fel.

Göra ingenting? Det går ju per defintion inte. ”Att göra inget” är ju det mest omöjliga prestationskravet av dem alla? Jag fattade givetvis varför han sa det och allt det där – jag tycker bara inte att det var ett särskilt bra förslag. Människor är inte gjorda för att göra ingenting – de är gjorda för att göra massor, av rätt sak.

Nu jag har sprungit eljusspåret hela vägen runt (det har tagit cirka 12 år, det är alltså en liknelse) och nu tror jag istället att det inte är så tokigt att kunna bita ihop ibland. För ska vi vara ärliga – är det så himla givande att känna efter i precis varenda steg? Blir det inte bara ännu mer motigt då?

Jag menar, det är inte precis en walk in the park att tycka synd om sig själv heller. Det är ett heltidsjobb utan OB-tillägg på helger, vill jag lova.

Jag tänker givetvis på boken jag håller på att skriva… Det är by the way nästan det enda jag tänker på för tillfället. Mitt kära pannben glöder rött, min mage kniper, skallen kokar, frustrationen slår i taken och tårarna bränner. Tur man har starkt hjärta i sin genuppsättning (ironi).

Men om jag ger fan i att känna efter hela tiden så utkristalliserar sig något annat. Där, under det tjocka lagret av västerländsk hittepå-misär, glimmar något – om jag vill. Ibland kommer jag åt det lite lätt med fingrarna innan jag måste upp och ta luft igen.

Då gnistrar det till. En helt otrolig mening lägger sig bredvid en annan och så uppstår ett samband som jag inte trodde jag hade förmågan att skriva fram.

Jag menar… va? Jag…? Kom det där från mig?

Finns det mer?

Hittills har det visat sig att det finns lite till, även när jag trodde att det var slut på det roliga. Men bara om jag slutar gnälla så förbannat. Bara om jag håller käften, sätter mig vid tangenterna och slår pannbenet hårt mot skärmen.

Varje gång jag ska släpa något tungt, klättra högre än jag vågar, måla fler plankor än jag orkar, slå i spikar som slår tillbaka, gå en bit till fast benen sover…. Varje gång hör jag mammas andfådda röst.

”Äh! Ta det som ett träningspass bara!”

Livet är ett oändligt träningspass och boken är ett maraton jag inte vill vara utan, även om jag knappt orkar lyfta benen. Det är bara att fortsätta springa trots att skorna egentligen är för stora och både jag och östrogenniåverna sjunker som Titanic.

Jag behöver inte göra ingenting.

Jag behöver göra allt.

Annars kan jag lika gärna dra nåt riktigt jävla gammalt över mig.

Scrollar genom glada ansikten och försöker titta bakom. Det går inte, inte just nu. Jag är dåligt på att filtrera och det verkar bli värre med åren. Jag vill lägga ner. Eller bygga upp. Ryckas med eller ge fingret. Det växlar hit och dit med den saken.

Ändå känner jag mig som en stenstod mitt i allt. Så många verkar uppleva en härlighet som jag inte kommer åt, ni har hittat en frekvens som jag inte har tillgång till. Ni vet. Typ radiovågor. Jag har fel kanal.

Som att härligheten har en sorgkant som bara gäller mig.

När det är varmt tänker jag att det snart blir kallt. När alla roliga precis kommit tänker jag att de snart ska gå hem.

När allt precis börjat tänker jag att det alldeles snart kommer ta slut.

Men om det finns ok att bära, så bär jag gärna just det här med stolthet. När barnen var små och vi skulle skiljas åt (som man gör i varannanveckaslivet) så sa jag så jävla kloka saker som tröst. Jag var Master Yoda på att trösta. Dagarna när jag var iskall och smart och inte bröt ihop, höll ihop, klistrade och fogade på impuls, som kvinnor gör, som kvinnor kan, som kvinnor på oslagbara kvinnors vis bemästrar (älskar oss!). Egentligen ville jag skrika, men en ensamstående förälder skriker inte, det skulle ödelägga allt. En ensamstående förälder sväljer, är tyst och härbergerar, vårdar och förvaltar och ställer sig upp hela tiden, som en sån där leksak med tyngd i botten.

Så gör en ensamstående förälder.

Jag sa till exempel att smärtan i att skiljas åt är beviset på att allt har betydelse. Att det inte skulle göra så ont om vi inte kände så starkt. Att kärlek har två sidor, men att vi sällan pratar om den sämre av dem. Att det inte är som på film, att verkligheten känns så inihelvete och att vi ses snart igen. Hej så länge.

Det kändes som att vi aldrig skulle ses igen.

Tomrummet. Saknaden.

Och livet som gick vidare. Åren som passerade.

De säger att barndomen spelar roll, att vi formas där helt och hållet. Det är bara delvis sant och I beg to differ. Jag blev den jag är mycket senare. Mitt mörker tornade upp sig mitt i livet, som en svart litografi mot ljus botten. Det är inte de vackra somrarna på sjön jag ältar. Det är inte de varma klipporna, sjögräset, fnisset i bakruffen, solbränd hud mot vita svala lakan och klucket mot skrovet. Det är inte tryggheten i det stora gula huset, farmors svartvinbärssylt, mormors tre cigaretter i den ljusblå Amazonen mellan Ytterjärna och Järna. Det är inte den vita snön i Sälen och mitt hjälmfria huvud som susade livsfarligt ner för de svarta backarna.

Det var inte där det brast. Det var långt senare som sprickorna öppnade sig och svärtan trängde in.

Det var när jag med full kraft förstod hur mycket jag har att förlora.

M tröstar mig. Han säger att allt finns i görandet och jag tror honom. Det är, ironiskt nog, bara så svårt att ”göra”, att sluta tänka.

Vi gör liv. Det är vad vi gör. Det är vad vi sysslar med hela tiden.

Inget är förlorat. Allt är i skapande och allt är möjligt att göra om efter egen vilja hela tiden. Baktiden, framtiden, nutiden.

Så jag skriver liv för att förstå det. Inlägg som det här till exempel.

Någon skriver, någon läser, det kanske räcker så? Skriver mörker, skriver ljus.

Jag vet inte om det räcker?

Vi kommer aldrig veta vad som räcker och vi kommer kanske aldrig förstå våra sorgkanter.

Vi får leva med dem.

En dag kanske vi tycker att de är vackra.

Som kontrast.

Som en del av allt som är.

Allt som görs.

Har hastigt klivit upp från en social flod som strömmat runt mig under flera ljumma veckor och plötsligt står jag ensam på torra land och glömde tydligen att ta med mig handduk och solen har gått i moln. Står här förvånad och frusen i min nya badkjol och undrar varför semestrar alltid är så förbannat korta när allting annat känns så långt.

Nätterna till exempel, de är ganska långa. Särskilt när man ligger vaken större delen av dem. Gud så långa de kan vara, oändliga.

Somnar vid 23.30 och vaknar med ett ryck av ett ljud. Spisen. Någon kokar nudlar och nynnar på en sång. Vad är klockan, är det morgon? Den är 00.16 tydligen. Kroppen känner sig utvilad, hjärnan kan inte ens tänka.

Nu stundar några fascinerande timmar, det kan man vara säker på. Först bestämmer jag mig för att se det som en möjlighet. Nu kan jag ligga här i halvdunklet och tänka på något viktigt, fatta olika beslut och göra om mitt liv. Ska jag skola om mig och bli något annat, nu när jag är så stor? Eller ska jag tänka ut olika strategier för mitt skrivande, reda ut allt som inte funkar? Eller ska jag älta nån gammal oförrätt? Dra upp nån gammal skit som inte går att göra något åt?

Ofta behöver jag inte fundera på det så länge för det löser sig själv. Tankarna far som popcorn och inte en enda av dem är vettig eller rimlig eller går att använda till något.

Tänder lampan försiktigt så att den inte ska knäppa för högt och väcka han som ligger bredvid och gör det man borde göra om nätterna: sova. Läser en stund. Samma halvsida trettio gånger, sen kommer jag vidare. Yay! Ibland förstår jag till och med vad det står. Ögonlocken klipper. Yay! Lägger boken på magen och smyger handen upp mot lampan för att släcka, det här kommer funka, snart sover jag igen. Boken är tung, men den får ligga, inte jinxa nu.

Skönt.

Ah. Någon går på toa. Det måste man ju få göra. Någon borstar tänder med eltandborste. Viktigt med munhygien.

Jag tänder igen. Läser en timme om schizofreni. På rygg, på sidan, på andra sidan, på magen en stund. Jävla ryggslut. Motarbetad dygnet runt. Jag släcker. Nu ska jag bara fokusera på andningen. Fast det blir svårt att få luft när man är medveten om att man har lungor. Jag kanske har cancer i dem? Hur ska man veta? Ska hjärtat slå så där? Är det normalt?

Jag är törstig. Passar på att kissa när jag ändå är uppe och far. Tvättar händerna och fan så jag ser ut! Skräcködlan. Kommer på en bra barnbokstitel som jag glömmer skriva ner, forever gone.

Faller till föga. Hämtar min telefon i vardagsrummet. Var är lurarna? Var är handväskan? Nycklarna rasslar. Han vänder på sig.

”Förlåt… jag ska bara…”

… hitta en podd. Försöker hitta en ställning på mage där lurarna stannar inuti öronen utan att samtidigt trycka för hårt mot kudden, målet är att få öronen att liksom sväva i luften mellan sig och madrassen. Det går inte så bra om kravet samtidigt är att ligga hyfsat bekvämt. Igonerar och kör på ändå. Lyssnar på något om en sekt, missar hälften i nån sorts dvala men tror jag lyckas höra de vidrigaste delarna. Sen en om en man som fått sepsis. Nej, men det här är inte sunt. Jag har ju någon sån där meditationsmänniska nånstans? Ska bara kolla DN lite först och Instagram. Jag ska ju inte ha telefonen i sovrummet. Hatar. Telefoner. I. Sovrum. Djävulens verk.

Nu! Nu kommer den på riktigt tror jag – sömnen. Klockan är… det är ljust ute. Jag kollar inte klockan, det är inte pedagogiskt, jag bryr mig inte, jag skiter väl i tiden, jag bara ligger här och ”’är”, lurar systemet.

Jag kollar ändå. Naturligtvis. 4.43. Är det någon idé nu? Ja. Det är stor idé. Kom igen nu. Var inte så neggig. Det här är ju medelålders motsvarighet till nedåttjack. Hela morgondagen kommer att gå som i ett töcken, det finns folk som betalar dyrt på Plattan för att åstadkomma samma upplevelse.

Försöker känna tacksamhet. Känner ingenting.

Provar andningen igen då.

5.37.

Nu! Somnar.

Vaknar.

6.14. Klimakteriesvetten pumpar fontänlikt ut och rinner från den lilla gropen mellan brösten ner på lakanet. Vänder på täcket, torkar mig med linnet som ligger på golvet nedanför sängen. Ah! Nytt liv uppdagas. Måste tvätta imorgon.

7.05. Tar upp boken igen för nu behöver jag inte ens tända lampan. Det ser ut att bli en solig dag.

Och man är ju alltid lite snyggare, fräschare liksom, när man är lite brun. Det döljer det värsta.

Gardinerna vid balkongdörren rör på sig. Det fläktar ljummet.

Han vänder sig om, öppnar ena ögat. Sällskap! Roligt!

”Åhnej. Har du varit vaken länge?”

”Hela natten.”

Så börjar en ny dag.

Tänka sig.

Det är väl bara att gå upp och fortsätta leva.

Så. Inihelvete. Tacksam.

Ljumma nätter och rödfärgsdoft, vad mer kan man begära av livet? Tiden som en snigel, frivillig slav under mat- och sovklockan. De lösa kanternas värld öppnar sig och rinner ut framför mig. Allt består av blåklockor och penseldrag på rått virke.

Ibland kommer regnet. Ibland slutar det. Plockar buketter som jag fäster blicken på och på så vis blir kaoset osynligt, det känns knappt ens där inuti. Det känns knappt att det sliter och rycker.

Ett barn åker Sverige runt i bil. Han skickar en film och jag ser att han lever, lever, lever. Mitt hjärta sväller, sväller, sväller. Där åker han, min skapelse, min ägodel. Jag tror han är lycklig, och därmed också jag.

Ett annat barn vandrar i naturen. Tältar och äter frystorkad mat. Kanske pekar han på saker i skogen, kanske ser han några djur, kanske pratar han om livet med sin pappa.

De är i sina element och jag i mitt. Att skiljas åt och mötas igen. Att ta stora kliv bort från varandra, men ändå vara nära, nära, nära.

De är lagom stora delar av mig. Jag är lagom stor del av dem.

Det man älskar måste man låta gå.

Eller åka bil.

Eller vandra.

Jag sitter här så länge.

Och älskar dem.

Det åskade i natt. Hela huset skallrade. Det var på väg bort ibland, cirkulerade och kom tillbaka med dubbel kraft och himlen grät som ett övertrött barn. Droppade, rann, slog mot marken i ilska.

Mullret passerade genom kroppen. De slutna ögonen väcktes av ljusa blixtar som skar allra längst in. Tog betäckning under kudden och räknade.

Ettusen. Tvåtusen. Tretu…

Jag var livrädd och fullkomligt orädd. Ville kliva rakt in i fenomenet och sväljas hel, stå naken i regnet, skrika som en sjuk person och överrösta allt i hela världen. Samtidigt ville jag ta med mig allt som är värt något och springa så fort jag kunde. Naturen har den inverkan på oss? Vi sitter ihop och lever isär. Som kropp och hjärna, som sol och måne. Som grädde och Galliano.

Vi klarar oss inte utan varandra.

Vi har vatten i brunnen just nu, men när som helst kan den torka ut. Det finns två lägen: den svämmar över eller torkar ut. Varning för höga vattenflöden eller grillförbud. Pest, kolera eller covid och allt tas sakta ifrån oss.

Kastanjen har fått ett angrepp, en sorts svamp som vi kan tacka klimatförändringarna för, det blir så när det blir för varmt och märkliga sjukdomarna kryper längre upp i landet. Den har spridit sig till syrénen. Grenarna måste eldas upp för att inte smitta annat.

Allt blir till aska.

Jag planterar blommor och fjärilsbuskar, men hittar döda bin på gräsmattan. För varje år dyker nya kalhyggen upp i de skogar där vi brukar plocka svamp och förundrat betrakta de milda solstrålarna som silar ner genom grenverket om höstarna. Träet är oanvändbart. Det är uppätet av granbarkborren som kan kläcka ett par extra generationer i torkan och värmen. Hyggena är ett försök att rädda det som räddas kan.

Kampen är förgäves. Vi är för små, skadan för långt gången.

Jag går runt här och tvingar mig själv att inte ge upp.

Åskan gör det lättare att andas. Sätter saker i perspektiv. När den här planeten har skakat av sig sitt skadedjur kommer allting åter blomstra.

När jag tänker på det blir jag lugn.

När jag tänker på det vill jag skrika.

Och överrösta allt.

Tror det var tandhygienisten som satte igång det. Hon ställde någon fråga medan jag fortfarande hade munnen tillgänglig, nåt artigt kallsnack om sommaren och resor.

Jag verkar vara unik för jag har verkligen inte saknat att resa (Vi kanske klarar oss utan p-ordet? Eller det där som slutar på 20 minus ett.) Jag har sagt att jag gjort det, för det ska man göra, men innerst inne har jag varit så nöjd så nöjd med min lilla gräsplätt, avfarten mot Eskilstuna och Ica Julitahallen och nätterna på drinkverandan. Det har skett mycket på insidan, men på utsidan har den trippen räckt och känts som ett äventyr. Har haft noll förståelse för att vilja sätta sig på ett färdmedel och ”komma bort” och uppleva städer och stränder i ansiktsmask, jag får stresspåslag bara av att sticka in på H&M och köpa nödtrosor.

Så kommer den där jävla tandhygienisten och ställer ner nån slags mental iskall Bitburger på bordet framför mig. Jag sitter på Simon-Dach-Straße, har precis varit på söndagsmarknaden vid Mauerpark och ikväll ska vi äta på Monsieur Vuong. Mittemot sitter han som jag fullkomligen älskar att resa med, inte bara för att han kvadruppelkollar allt och har lokalsinne och kan läsa kartor, utan för att vi är så bra tillsammans när vi gör det.

Det sög till i magen av längtan och jag ville börja gråta över hur orättvist det var att jag INTE var i Berlin utan i en tortyrkammare i Årsta. Det är sannerligen väldigt synd om den västerländska människan som inte får åka runt och exploatera som vanligt.

Sen låg jag i stolen och stirrade på den där märkliga lampan som inte lyser, fast den ändå är jättestark, och tänkte på min gräsmatta. På avfarten mot Eskilstuna. På rapsfälten och syrenerna och lupinerna.

Men det ville sig inte riktigt. Det blev mest smala trottoarer. Dofterna. Sorlet. Trängseln. De stora ögonen som måste blunda i korta stunder för att det inte finns plats för fler intryck.

Kanske till hösten? Kanske jag tar honom i handen, sätter mig på tåget och som alltid: drömmer om att aldrig, aldrig någonsin komma tillbaka.

Kanske kommer det en annan tid. Eller inte.

I så fall är avfarten mot Eskilstuna inte så tokig, after all.

Ni som följer mig här och brukar läsa, vet att jag har ett pågående inre battle med mitt skrivande. Vi tampas, kan man säga, om man vill ha ett Gollumskt skimmer över hela skeendet. Ibland med kuddar, ibland med skarpladdade vapen, lite beroende på dagsform (som i sig är lite rysk roulette i klimakteriet), men det är sällan särskilt vilsamt inuti, inte en enda dag faktiskt. Ibland sker det med kärleksfull ironi, ibland på blodigt allvar och liv och död och allt dramatiskt ni kan komma på.

Ointressant för många säkert, men det här jävla inre slagfältet präglar mycket av samtliga mina vardagliga göromål eftersom det handlar om det centralaste av frågor: vad är meningen med livet?

Vad fan är meningen med just mitt liv?

Kalla mig naiv eller korkad eller dum i bollen. Själv väljer jag kanske det lite mer mer catchy ”slow starter”, men jag har verkligen inte hajat att jag kan skriva, inte på riktigt (tar emot att skriva den föregående meningen, sattsäja…). All energi har gått åt till att jämföra mig med genier och konstatera att jag inte är ett, en ganska värdelös information att gå runt och släpa på eftersom det tar väldigt mycket kraft från det jag egentligen hade kunnat åstadkomma istället. Det finns väl ett existensberättigande även för icke-genier? Eller? Inte säkert. Mina akademiska komplex står som spön i backen. Identifikationen med att vara ”lite under medel” är fulländad. Jag har aldrig kunnat något. Alltid varit för lat. Aldrig orkat hela vägen. En sopa med många drömmar och extremt liten verkstad, helt enkelt.

Och under alla dessa år, alla dagar och timmar när jag tänkt de tankarna om mig själv, så har jag skrivit ändå. Och ju mer jag skrivit, desto fler bilder har jag fått i huvudet. Och ju fler bilder jag fått, desto mer har mitt språk utvecklats. Och med det nya språket kommer nya tankar, nya idéer om vad som är möjligt att åstadkomma, nya formuleringar som hjälpt mig att förstå och tolka omvärlden genom mina egna texter. Det blev ett experiment. Som blev karaktärer. Som blev människor. Som blev berättelser. Som blev scener och dialoger och tempo och så där har det hållit på.

Utan att veta om det, verkar jag ha blivit bra på något.

Och varje gång jag stängt datorlocket och med eftertryck låtit alla som varit i närheten verkligen få veta: jag slutar nu, jag lägger av – har något ändå uppenbarligen dröjt sig kvar. Något djävulskap har gjort att jag inte kunnat släppa taget, alltid låtit mig dras tillbaka in i den där vidriga brasan.

Jag har stretat i motvind, vältrat mig i vånda och samtidigt drömt, drömt, drömt om att jag fixar det. Drömt att jag inte bara kan skriva blogginlägg som blir uppskattade, utan att jag även kan lägga rad till rad och underhålla i 300 sidor – en omöjlighet, en resa till månen i en jolle, en världsomsegling på ett isblock. För nej: bara för att man kan skriva är det inte givet att man kan eller vill eller tänker skriva en bok.

Så. Med en startsträcka på 48 år. Med varje-dag-skrivande som yrke och livsluft i cirka 25 år av dessa. Med pytt-i-panna-utkast nummer två av en märklig ”roman” liggande i datorn tog jag för en dryg månad sen mod till mig och anlitade en lektör. En objektiv observatör, en poet, ett sånt där geni, någon som aldrig mött mig, inte vet något om mig – som bara fick texten rakt upp och ner.

Det var mycket som stod på spel den morgonen när hon skulle ringa för att gå igenom synpunkterna på manuset. Trots rustad till tänderna med ”vad är väl en bal på slottet”-attityd, var jag grön i ansiktet av illamående redan när jag vaknade, kunde inte avgöra vilken flyktväg som var bäst: sjunka genom parketten, hoppa ut från fönstret, lösas upp till en gas eller bara lägga på luren och låtsas som ingenting resten av livet.

Det blev inget av de sakerna.

Istället fick jag äntligen konturer. När vi hade lagt på satt jag stilla på min pinnstol. Kände alla lager mellan mitt skelett och atmosfären – musklerna, blodet, nerverna. De trasiga jeansen, stolens trä, väggarna, gatorna, alla bilarna, träden som rörde sig sakta, sakta. Hörde pulsen i mina öron, klicket från mina egna ögonlock som slog och slog mellan dröm och verklighet.

Dröm, verklighet. Dröm, verklighet.

Och så det omedelbara lugnet efter en inre strid som plötsligt upphör.

Han går upp över gräsmattan och han är min pappa. Kanske inte samma som förut, men ändå min. Jag är räddare nu än då. Rädd för att han ska snubbla och falla, rädd för allt som kan hända.

Allt som kommer att hända. Jag vill inte vara med om det.

Han är stark och han är skör. Det har han alltid varit, men det syns mycket mer nu och jag vill att han ska leva i en evighet, mycket längre än jag.

Jag vill aldrig att han ska försvinna och jag minns en dröm som jag hade.En dröm jag hade som barn.

Han stod på isen på ån som rann utanför huset där jag växte upp. Den ån frös nästan aldrig, men i drömmen hade den ett tjockt lager av is och pappa stod där i sina badbyxor. Plötsligt. Som om det var sommar. Han stod där barfota i snön, som om inget hänt. Och jag vinkade från fönstret på övervåningen. Han höjde handen tillbaka.

Han såg mig. Och dök ner i vaken framför honom, ett djupt svart hål i isen, och försvann i det mörka.

Jag ville inte att han skulle försvinna. Jag sprang ner för den snirkliga trappan, men det tog en evighet och mina ben var så korta. Jag sprang och sprang nerför trätrappan, ut i trädgården. Barfota över gräsmattan fortsatte jag.

Gräset var varmt och grönt, fast pappa stod på isen.

När jag kom ner till åkanten var han borta.

Jag stod och tittade mot isen, mot hålet. Väntade på att han skulle komma upp igen.

För pappa var odödlig.

Snart skulle han komma upp igen. Jag väntade. Och väntade.

Sen vaknade jag.

Nu ser jag pappa igen, med en spruta i armen. En räddande, läkande spruta och jag ser honom gå över gräsmattan. En lufsande gång. Hans gång. Min gräsmatta.

Han pekar och ropar på mig och jag springer och springer och springer.

Och springer.

Vad vill du, pappa?

”Vi behöver dra upp en kabel här. Jag behöver mäta hur mycket jag ska beställa.”

Han är kvar. Min pappa. Min elektriker. Mitt livs skratt. Den roligaste jag vet. Han som kan alla fåglar utantill, som har stora händer och som har varmaste hjärtat utan att veta om det. Han som bryr sig om att vi bygger ett gästhus så att han kan komma och hälsa på så ofta det går.

Han som bär på min historia utan att veta om det.

Vi lurade det svarta hålet.

Den här gången.

Jag vill rädda dig alla gånger, pappa.

Jag började skriva här 2007. Han som nu går i åttan var nyfödd och jag varvade fattigt frilansande med amning och någon sa att det kanske vore bra att ha en webbsida (”Va? En EGEN?!”) , ett plejs att samla arbetsprover och texter på. ”Google gillar sånt.”

Jag brukar inte göra som jag blir tillsagd men vem vill fucka med Google? Och i det här fallet kändes det som en smart och förhållandevis rolig idé, så jag skred till verket. Det är inte heller alltid jag skrider till verket, sattsäja. Så många verk jag aldrig skridit till genom tiderna (men det är ett annat inlägg.)

Att verket som det skreds till, skulle börja leva sitt eget liv och bli mycket mer än arbetsprover såg jag naturligtvis inte då. Att det skulle bli överlevnad och världens bästa skrivutbildning – little did I know. Lyckligt ovetande blev det tydligen ett pågående livsverk som blivit både bok och relation (för den nyfikna kring det senare – det var här det började: inlägget som ledde till första dejten.)

14 år. En blogg som är tonåring. Som skrivs av en 48-årig kvinna i klimakteriet. Och med den övergången (hö hö!) vill jag prata om en saknad som jag aldrig trodde jag skulle ha.

För den här månaden skedde det för första gången – jag fick ingen mens. Det som gjorde det möjligt att skapa snubben som nu går i åttan har tagit slut. Finito på äggfronten. Som jag längtat efter det här! Sett fram emot att slippa skiten, bli fri, inte förslavad.

När den kom till mig första gången tog livet slut från ena minuten till den andra. Det var sommar, jag tältade på Gotland, var mer kille än tjej och njöt av livet mer än någonsin, bar på en känsla av att något äntligen var på väg att börja. Minns att vi hade skrattat hela natten under stjärnorna, med ficklampan mot tältduken, varma i våra sovsäckar mot den svala himlen. Dagen efter satt jag på kajkanten i hamnen när alla andra badade och kunde inte sluta tänka på hur allt rann bort tillsammans med det pinsamma blodet som tömde min kropp på möjligheter. Jag var ”en sån”.

Nån sorts kvinna jag aldrig bett om att få bli.

De kommande åren förde jag statistik och markerade noga i en liten fickkalender i plast som man fick gratis på Ica, inklistrad som en stel skamfläck i min dagbok med sidenomslag. Veckor med röda arga streck. De förstörda veckorna och dagarna behövde skiljas ut från de som fortfarande innebar ”att leva”.

Det var början och nu är det slut. 36 år har vi polat, sida vid sida och jag saknar min väninna. Min klocka fortsätter gå men visarna har fallit av. För hur ska jag nu veta? Hur ska jag orientera mig? När är det ”före” och när är det ”efter”? Och allt det där mittemellan… hur blir det med det?

Jag har tappat min trygga taktpinne på ett fumligt vis. Min metronom har tystnat. Jag har avskytt närvaron men klarar inte av frånvaron. Det är så overkligt tyst.

Som en hjärtlöst markerad punkt för något som jag inte ens visste var en del av min berättelse.

Och jag undrar: hade jag verkligen skrivit klart?