Det finns folk som kan sippa på saker, långsamt. Det finns människor som kan ta bara lite snacks, för sen är de nöjda. Jag har också sett några som lägger ner besticken mellan varje tugga. Som kan prata en stund, luta sig tillbaka och sen sakta förse sig med en matbit till. De här människorna är mina idoler. I min värld är de perfekta. Det känns kanske lite franskt eller så? Sofistikerat. Finlemmat. Graciöst. Måttfullhet är tamigfan en dygd. Eller vad det heter när nåt är upphöjt. När det är klass på grejerna, liksom. Socialt kapital heter det väl...

Nej, man kan inte sitta och vänta på inspiration - ska det bli böcker måste man skriva ändå. Det har alla överkloka gurus så rätt i. Man får låta fingrarna klättra omkring på tangenterna som små fyllon på väg hem från krogen vid fem. De faller hit och dit och i bästa fall blir det nåt som går att behålla. I sämsta fall försämrar de något som från början ändå var rätt hyfsat. Men ni vet. Görandet är det enda icke-artificiella botemedlet mot ångest. Därför skriver jag varje dag i ur och skur. Åtminstone en rad. För den raden...

Nuförtiden använder jag mest den där emojin som tittar mellan fingrarna med ena ögat. Den summerar läget så väldigt på pricken. Hela dagarna går ut på att göra saker som jag bara nästan vill vara med om. Jag skickar konstiga mail, säger ja till saker som i princip är omöjliga, arrangerar tillställningar och bjuder in till händelser som bara är till hälften genomtänkta, om ens det. Hade jag fortfarande gått på kontroller hos BVC-sköterskan hade min utvecklingskurva förmodligen varit långt över genomsnittet. Jag hade fan byggt själva lådan man ska lägga klotsarna i och därefter slöjdat kuberna och trekanterna...