”Gör något farligt. Skrik. Skapa oljud inuti. Väck dig själv. Chocka dig. Känn livet nära.”

Jag är inte den som sysslar med nyårslöften (om man nu hela tiden måste hålla på och definiera sig på olika sätt?). Jag brukar i alla fall inte avge sådana pga dålig erfarenhet historiskt.

Men jag skrev ner några punkter i min handskrivna dagbok. Jag kallade dem, lite luddigt och kärleksfullt för ”Påminnelser” i någon sorts ambition att åtminstone inte inleda året med en åthutning av självet. Det blir en så tråkig start på relationen mellan mig och 2022.

Så ser jag att handen skriver det där om skrik och oljud inuti. Det var inte jag, det var handen, men den tolkar ganska bra tycker jag. För mitt i en värld som brinner. Mitt i en värld som går under. Mitt i lidande, bottenlös mänsklig dumhet, pandemi och akut miljökris… så är jag en slags väldigt vanlig människa. Jag är ingen hjälte och jag vill inte vara det. Jag är en medelmåtta vars högsta dröm är att… ha så kul som möjligt innan jag dör.

Jag är för tunn för att ta in all jordens ondska. Min tid är för kort. Min hjärna för dyrbar och min värld för liten. Jag kryper ihop som en hotad igelkott.

Spelar död för att kunna leva.

Under året som gått har jag bitvis faktiskt känt mig icke-levande. Innehållslös. Sovande. Jag har dåligt minne, är likgiltig, grubblar för mycket och har helt glömt att livet brukar gå i vågor och att man mår bättre av att lägga sig ner och lyssna på bruset än att försöka tysta eller förändra det.

I mitten av hösten var jag på bio med min unge för första gången på nästan två år. Innan filmen startade visades några trailers, jag kommer naturligtvis inte ens ihåg för vad, men plötsligt står en kvinna på en strand och skriker ”I feel so alive!”. Inom mig väller omedelbart en flodvåg av sorg och längtan upp. En panisk urkraft frigörs och jag vill bara gråta hejdlöst för att känna något på riktigt.

Hon får tydligen leva, men inte jag. Jag kände en intensiv avundsjuka, jag som aldrig brukar avundas någon eftersom jag hatar känslan som är grön som galla.

När filmen satte igång (The French Dispatch) blev det diffust och dimmigt till en början, men jag sögs snart in i den magiska värld som filmen alltid innebär för mig. En underbar flykt.

Nånstans mitt i beslutade jag mig för att jag också ska stå på en strand och skrika att jag lever. Eller på en gata. Eller i en skog. För det är väl ändå upp till mig? Inte bara kanske, men faktum kvarstår: ingen annan kan stå på en strand ÅT mig. Och skrika så där hejdlöst lyckligt och levande.

Well. 2022… blir ett letandets år, kan jag tro. Sökandet efter kickarna och gnistorna.

Jag ska leta upp den fina linjen som löper genom mig och den ska jag kliva över och ut på andra sidan. Jag ska göra något farligt. Skapa oljud inuti. Väcka mig själv. Chocka mig.

Och känna livet nära.

Jag vetefan hur det ska gå till.

Men jag tänker börja med att gå till gymmet som jag inte besökt på två år pga… hade inga träningskläder…?

En kvart på löpbandet torde fungera som en effektiv påminnelse om den fina gränsen mellan liv och död.

Det känns lite som att tillvaron är ett långt streck på en sån där hjärtmätarmaskin just nu. En sån där som piper och plingar och beter sig i alla sjukhusdramaserier och som min mamma, den pensionerade sjuksköterskan, alltid pekar på och skriker: sådär funkar det inte! Man gör inte så!

En sån. Ett lååångt ljusgrönt streck. Och sen kommer ett hjärtslag. Precis när man tror det är kört… så kommer ett till.

Som att tillvaron just nu är en patient vars tillstånd är relativt kritiskt. Näsan ovanför, man vägrar ge upp, men det är jävligt nära hela tiden.

Jag är så uttråkad på hela skiten att jag vill lägga mig ner och skrika som ett barn. Orkar inte ta en enda meningslös promenad till. Inte laga en enda middag, inte fixa ett enda fix, inte styra upp en enda sak, inte tänka en enda omtanke. Dessutom är jag sjuk, sjuk, sjuk – fast så klart inte så sjuk att jag får bädda ner mig och läsa bok och se på serier. Inte trött, ingen feber, bara miserabel och ihålig och fylld av snor på samma gång. Det enda min kropp är riktigt bra på just nu är att hosta.

Jag vill inte heller skriva en endaste rad på boken, men gör det ändå. För hur trist det än är, så hajar jag att det är räddningen. Utan de där raderna blir jag en mental fiskpinne. Så jag tvingar mig. Jag piskar ut orden. De är något tillfredställande i det också.

Bump. Ping. Pling.

En topp reser sig plötsligt på den ljusgröna linjen. Ett tecken på nästanliv.

16.58 idag vänder det. Vintersolståndet. Jag vet att det dröjer veckor och månader innan vändningen märks av – men det är principen.

Det är krukor och jord och tulpaner. Planer, visioner och idéer som bara förverkligas till en bråkdel men som håller mig vid liv.

Det är vitsippor i horisonten. Det är nattsitta på drinkverandan alldeles för tidigt på säsongen med iskalla vanthänder under en för liten infravärme.

Det är livet som återvänder.

Tillsammans med de flesta andra var vi på Skansen och frös långsamt ihjäl i lördags. Vi gick på de påhittade gatorna upp och ner, halkade på kullerstenarna och låtsades att vi var i en annan tid.

En sorts flykt.

Små silvriga snöflingor dansade i solljuset. Det var vackert som i en film.

På torget delade vi på en lussebulle och drack medhavd varm choklad medan vi tappade känseln i alla tjugo tår. Vi köpte tre påsar brända mandlar och tittade på en halsduk som vi inte hade råd med. På dansbanan klappade människor i sina vanthänder och hoppade omkring till jullåtar. Vi hälsade på en konstapel och provsmakade en mycket liten och rund pepparkaka.

Vi följde skylten där det stod ”Folkmusik” och öppnade en dörr till en annan värld. Framför en öppen spis satt ett par i folkdräkt och spelade fiol under det låga mörka taket. Låtarna var från min farmors hembygd utanför Orsa och jag lutade mig in mot hans öra och viskade ”Din gammelfarmor växte upp till den här musiken.” Han höjde på ögonbrynen och värmde sina stora fötter under min tröja.

Genom fönstret slog eftermiddagens sista svaga solstrålar in och träffade kvinnans ansikte när hon spelade. Som om en stor hand sträcktes ut och alldeles varsamt höll om huset som vi alla satt i.

Där inne fanns plötsligt allting för en liten stund. Farmor. Tonerna. Värmen från den öppna spisen. Ljuset. Barnet. Mitt barn.

Vi två.

Friden. Allt var perfekt. Ingen ondska fanns. Jag önskade att det aldrig skulle ta slut.

Men det gjorde det.

När vi skulle åka hem kom inte spårvagnen. Vi väntade länge och roade oss med att boka in ett möte på samma plats om tre år, på restaurangen mitt emot. Med stelfrusna fingrar la vi in det i våra kalendrar.

”Vi ska ses där om exakt tre år och dricka en öl ihop.”

Då är han 18, och jag förhoppningsvis 52.

Aldrig har jag hoppats mer på att bli 52.

Jag vill aldrig att det ska ta slut.

Klimakteriet är inget för veklingar precis. Det suger musten även ur den mest kapabla. Man undrar ju var all kapacitet tar vägen egentligen?

Jag har gått varvet runt. Gått från att köra på hårt som fan till att ifrågasätta hela den grejen. En period ägnade jag stora delar av min vakna tid till att bejaka min egen skörhet. Jag vet inte precis som det gjorde att jag mådde särskilt mycket bättre.

En läkare sa till mig en gång (i all vänlighet får man förmoda?): nu ska du gå hem och göra ingenting. Jag drabbades av panik, men försökte göra som han sa. Nu vet jag att han menade väl, men hade fel.

Göra ingenting? Det går ju per defintion inte. ”Att göra inget” är ju det mest omöjliga prestationskravet av dem alla? Jag fattade givetvis varför han sa det och allt det där – jag tycker bara inte att det var ett särskilt bra förslag. Människor är inte gjorda för att göra ingenting – de är gjorda för att göra massor, av rätt sak.

Nu jag har sprungit eljusspåret hela vägen runt (det har tagit cirka 12 år, det är alltså en liknelse) och nu tror jag istället att det inte är så tokigt att kunna bita ihop ibland. För ska vi vara ärliga – är det så himla givande att känna efter i precis varenda steg? Blir det inte bara ännu mer motigt då?

Jag menar, det är inte precis en walk in the park att tycka synd om sig själv heller. Det är ett heltidsjobb utan OB-tillägg på helger, vill jag lova.

Jag tänker givetvis på boken jag håller på att skriva… Det är by the way nästan det enda jag tänker på för tillfället. Mitt kära pannben glöder rött, min mage kniper, skallen kokar, frustrationen slår i taken och tårarna bränner. Tur man har starkt hjärta i sin genuppsättning (ironi).

Men om jag ger fan i att känna efter hela tiden så utkristalliserar sig något annat. Där, under det tjocka lagret av västerländsk hittepå-misär, glimmar något – om jag vill. Ibland kommer jag åt det lite lätt med fingrarna innan jag måste upp och ta luft igen.

Då gnistrar det till. En helt otrolig mening lägger sig bredvid en annan och så uppstår ett samband som jag inte trodde jag hade förmågan att skriva fram.

Jag menar… va? Jag…? Kom det där från mig?

Finns det mer?

Hittills har det visat sig att det finns lite till, även när jag trodde att det var slut på det roliga. Men bara om jag slutar gnälla så förbannat. Bara om jag håller käften, sätter mig vid tangenterna och slår pannbenet hårt mot skärmen.

Varje gång jag ska släpa något tungt, klättra högre än jag vågar, måla fler plankor än jag orkar, slå i spikar som slår tillbaka, gå en bit till fast benen sover…. Varje gång hör jag mammas andfådda röst.

”Äh! Ta det som ett träningspass bara!”

Livet är ett oändligt träningspass och boken är ett maraton jag inte vill vara utan, även om jag knappt orkar lyfta benen. Det är bara att fortsätta springa trots att skorna egentligen är för stora och både jag och östrogenniåverna sjunker som Titanic.

Jag behöver inte göra ingenting.

Jag behöver göra allt.

Annars kan jag lika gärna dra nåt riktigt jävla gammalt över mig.

Scrollar genom glada ansikten och försöker titta bakom. Det går inte, inte just nu. Jag är dåligt på att filtrera och det verkar bli värre med åren. Jag vill lägga ner. Eller bygga upp. Ryckas med eller ge fingret. Det växlar hit och dit med den saken.

Ändå känner jag mig som en stenstod mitt i allt. Så många verkar uppleva en härlighet som jag inte kommer åt, ni har hittat en frekvens som jag inte har tillgång till. Ni vet. Typ radiovågor. Jag har fel kanal.

Som att härligheten har en sorgkant som bara gäller mig.

När det är varmt tänker jag att det snart blir kallt. När alla roliga precis kommit tänker jag att de snart ska gå hem.

När allt precis börjat tänker jag att det alldeles snart kommer ta slut.

Men om det finns ok att bära, så bär jag gärna just det här med stolthet. När barnen var små och vi skulle skiljas åt (som man gör i varannanveckaslivet) så sa jag så jävla kloka saker som tröst. Jag var Master Yoda på att trösta. Dagarna när jag var iskall och smart och inte bröt ihop, höll ihop, klistrade och fogade på impuls, som kvinnor gör, som kvinnor kan, som kvinnor på oslagbara kvinnors vis bemästrar (älskar oss!). Egentligen ville jag skrika, men en ensamstående förälder skriker inte, det skulle ödelägga allt. En ensamstående förälder sväljer, är tyst och härbergerar, vårdar och förvaltar och ställer sig upp hela tiden, som en sån där leksak med tyngd i botten.

Så gör en ensamstående förälder.

Jag sa till exempel att smärtan i att skiljas åt är beviset på att allt har betydelse. Att det inte skulle göra så ont om vi inte kände så starkt. Att kärlek har två sidor, men att vi sällan pratar om den sämre av dem. Att det inte är som på film, att verkligheten känns så inihelvete och att vi ses snart igen. Hej så länge.

Det kändes som att vi aldrig skulle ses igen.

Tomrummet. Saknaden.

Och livet som gick vidare. Åren som passerade.

De säger att barndomen spelar roll, att vi formas där helt och hållet. Det är bara delvis sant och I beg to differ. Jag blev den jag är mycket senare. Mitt mörker tornade upp sig mitt i livet, som en svart litografi mot ljus botten. Det är inte de vackra somrarna på sjön jag ältar. Det är inte de varma klipporna, sjögräset, fnisset i bakruffen, solbränd hud mot vita svala lakan och klucket mot skrovet. Det är inte tryggheten i det stora gula huset, farmors svartvinbärssylt, mormors tre cigaretter i den ljusblå Amazonen mellan Ytterjärna och Järna. Det är inte den vita snön i Sälen och mitt hjälmfria huvud som susade livsfarligt ner för de svarta backarna.

Det var inte där det brast. Det var långt senare som sprickorna öppnade sig och svärtan trängde in.

Det var när jag med full kraft förstod hur mycket jag har att förlora.

M tröstar mig. Han säger att allt finns i görandet och jag tror honom. Det är, ironiskt nog, bara så svårt att ”göra”, att sluta tänka.

Vi gör liv. Det är vad vi gör. Det är vad vi sysslar med hela tiden.

Inget är förlorat. Allt är i skapande och allt är möjligt att göra om efter egen vilja hela tiden. Baktiden, framtiden, nutiden.

Så jag skriver liv för att förstå det. Inlägg som det här till exempel.

Någon skriver, någon läser, det kanske räcker så? Skriver mörker, skriver ljus.

Jag vet inte om det räcker?

Vi kommer aldrig veta vad som räcker och vi kommer kanske aldrig förstå våra sorgkanter.

Vi får leva med dem.

En dag kanske vi tycker att de är vackra.

Som kontrast.

Som en del av allt som är.

Allt som görs.

Har hastigt klivit upp från en social flod som strömmat runt mig under flera ljumma veckor och plötsligt står jag ensam på torra land och glömde tydligen att ta med mig handduk och solen har gått i moln. Står här förvånad och frusen i min nya badkjol och undrar varför semestrar alltid är så förbannat korta när allting annat känns så långt.

Nätterna till exempel, de är ganska långa. Särskilt när man ligger vaken större delen av dem. Gud så långa de kan vara, oändliga.

Somnar vid 23.30 och vaknar med ett ryck av ett ljud. Spisen. Någon kokar nudlar och nynnar på en sång. Vad är klockan, är det morgon? Den är 00.16 tydligen. Kroppen känner sig utvilad, hjärnan kan inte ens tänka.

Nu stundar några fascinerande timmar, det kan man vara säker på. Först bestämmer jag mig för att se det som en möjlighet. Nu kan jag ligga här i halvdunklet och tänka på något viktigt, fatta olika beslut och göra om mitt liv. Ska jag skola om mig och bli något annat, nu när jag är så stor? Eller ska jag tänka ut olika strategier för mitt skrivande, reda ut allt som inte funkar? Eller ska jag älta nån gammal oförrätt? Dra upp nån gammal skit som inte går att göra något åt?

Ofta behöver jag inte fundera på det så länge för det löser sig själv. Tankarna far som popcorn och inte en enda av dem är vettig eller rimlig eller går att använda till något.

Tänder lampan försiktigt så att den inte ska knäppa för högt och väcka han som ligger bredvid och gör det man borde göra om nätterna: sova. Läser en stund. Samma halvsida trettio gånger, sen kommer jag vidare. Yay! Ibland förstår jag till och med vad det står. Ögonlocken klipper. Yay! Lägger boken på magen och smyger handen upp mot lampan för att släcka, det här kommer funka, snart sover jag igen. Boken är tung, men den får ligga, inte jinxa nu.

Skönt.

Ah. Någon går på toa. Det måste man ju få göra. Någon borstar tänder med eltandborste. Viktigt med munhygien.

Jag tänder igen. Läser en timme om schizofreni. På rygg, på sidan, på andra sidan, på magen en stund. Jävla ryggslut. Motarbetad dygnet runt. Jag släcker. Nu ska jag bara fokusera på andningen. Fast det blir svårt att få luft när man är medveten om att man har lungor. Jag kanske har cancer i dem? Hur ska man veta? Ska hjärtat slå så där? Är det normalt?

Jag är törstig. Passar på att kissa när jag ändå är uppe och far. Tvättar händerna och fan så jag ser ut! Skräcködlan. Kommer på en bra barnbokstitel som jag glömmer skriva ner, forever gone.

Faller till föga. Hämtar min telefon i vardagsrummet. Var är lurarna? Var är handväskan? Nycklarna rasslar. Han vänder på sig.

”Förlåt… jag ska bara…”

… hitta en podd. Försöker hitta en ställning på mage där lurarna stannar inuti öronen utan att samtidigt trycka för hårt mot kudden, målet är att få öronen att liksom sväva i luften mellan sig och madrassen. Det går inte så bra om kravet samtidigt är att ligga hyfsat bekvämt. Igonerar och kör på ändå. Lyssnar på något om en sekt, missar hälften i nån sorts dvala men tror jag lyckas höra de vidrigaste delarna. Sen en om en man som fått sepsis. Nej, men det här är inte sunt. Jag har ju någon sån där meditationsmänniska nånstans? Ska bara kolla DN lite först och Instagram. Jag ska ju inte ha telefonen i sovrummet. Hatar. Telefoner. I. Sovrum. Djävulens verk.

Nu! Nu kommer den på riktigt tror jag – sömnen. Klockan är… det är ljust ute. Jag kollar inte klockan, det är inte pedagogiskt, jag bryr mig inte, jag skiter väl i tiden, jag bara ligger här och ”’är”, lurar systemet.

Jag kollar ändå. Naturligtvis. 4.43. Är det någon idé nu? Ja. Det är stor idé. Kom igen nu. Var inte så neggig. Det här är ju medelålders motsvarighet till nedåttjack. Hela morgondagen kommer att gå som i ett töcken, det finns folk som betalar dyrt på Plattan för att åstadkomma samma upplevelse.

Försöker känna tacksamhet. Känner ingenting.

Provar andningen igen då.

5.37.

Nu! Somnar.

Vaknar.

6.14. Klimakteriesvetten pumpar fontänlikt ut och rinner från den lilla gropen mellan brösten ner på lakanet. Vänder på täcket, torkar mig med linnet som ligger på golvet nedanför sängen. Ah! Nytt liv uppdagas. Måste tvätta imorgon.

7.05. Tar upp boken igen för nu behöver jag inte ens tända lampan. Det ser ut att bli en solig dag.

Och man är ju alltid lite snyggare, fräschare liksom, när man är lite brun. Det döljer det värsta.

Gardinerna vid balkongdörren rör på sig. Det fläktar ljummet.

Han vänder sig om, öppnar ena ögat. Sällskap! Roligt!

”Åhnej. Har du varit vaken länge?”

”Hela natten.”

Så börjar en ny dag.

Tänka sig.

Det är väl bara att gå upp och fortsätta leva.

Så. Inihelvete. Tacksam.

Ljumma nätter och rödfärgsdoft, vad mer kan man begära av livet? Tiden som en snigel, frivillig slav under mat- och sovklockan. De lösa kanternas värld öppnar sig och rinner ut framför mig. Allt består av blåklockor och penseldrag på rått virke.

Ibland kommer regnet. Ibland slutar det. Plockar buketter som jag fäster blicken på och på så vis blir kaoset osynligt, det känns knappt ens där inuti. Det känns knappt att det sliter och rycker.

Ett barn åker Sverige runt i bil. Han skickar en film och jag ser att han lever, lever, lever. Mitt hjärta sväller, sväller, sväller. Där åker han, min skapelse, min ägodel. Jag tror han är lycklig, och därmed också jag.

Ett annat barn vandrar i naturen. Tältar och äter frystorkad mat. Kanske pekar han på saker i skogen, kanske ser han några djur, kanske pratar han om livet med sin pappa.

De är i sina element och jag i mitt. Att skiljas åt och mötas igen. Att ta stora kliv bort från varandra, men ändå vara nära, nära, nära.

De är lagom stora delar av mig. Jag är lagom stor del av dem.

Det man älskar måste man låta gå.

Eller åka bil.

Eller vandra.

Jag sitter här så länge.

Och älskar dem.

Det åskade i natt. Hela huset skallrade. Det var på väg bort ibland, cirkulerade och kom tillbaka med dubbel kraft och himlen grät som ett övertrött barn. Droppade, rann, slog mot marken i ilska.

Mullret passerade genom kroppen. De slutna ögonen väcktes av ljusa blixtar som skar allra längst in. Tog betäckning under kudden och räknade.

Ettusen. Tvåtusen. Tretu…

Jag var livrädd och fullkomligt orädd. Ville kliva rakt in i fenomenet och sväljas hel, stå naken i regnet, skrika som en sjuk person och överrösta allt i hela världen. Samtidigt ville jag ta med mig allt som är värt något och springa så fort jag kunde. Naturen har den inverkan på oss? Vi sitter ihop och lever isär. Som kropp och hjärna, som sol och måne. Som grädde och Galliano.

Vi klarar oss inte utan varandra.

Vi har vatten i brunnen just nu, men när som helst kan den torka ut. Det finns två lägen: den svämmar över eller torkar ut. Varning för höga vattenflöden eller grillförbud. Pest, kolera eller covid och allt tas sakta ifrån oss.

Kastanjen har fått ett angrepp, en sorts svamp som vi kan tacka klimatförändringarna för, det blir så när det blir för varmt och märkliga sjukdomarna kryper längre upp i landet. Den har spridit sig till syrénen. Grenarna måste eldas upp för att inte smitta annat.

Allt blir till aska.

Jag planterar blommor och fjärilsbuskar, men hittar döda bin på gräsmattan. För varje år dyker nya kalhyggen upp i de skogar där vi brukar plocka svamp och förundrat betrakta de milda solstrålarna som silar ner genom grenverket om höstarna. Träet är oanvändbart. Det är uppätet av granbarkborren som kan kläcka ett par extra generationer i torkan och värmen. Hyggena är ett försök att rädda det som räddas kan.

Kampen är förgäves. Vi är för små, skadan för långt gången.

Jag går runt här och tvingar mig själv att inte ge upp.

Åskan gör det lättare att andas. Sätter saker i perspektiv. När den här planeten har skakat av sig sitt skadedjur kommer allting åter blomstra.

När jag tänker på det blir jag lugn.

När jag tänker på det vill jag skrika.

Och överrösta allt.

Tror det var tandhygienisten som satte igång det. Hon ställde någon fråga medan jag fortfarande hade munnen tillgänglig, nåt artigt kallsnack om sommaren och resor.

Jag verkar vara unik för jag har verkligen inte saknat att resa (Vi kanske klarar oss utan p-ordet? Eller det där som slutar på 20 minus ett.) Jag har sagt att jag gjort det, för det ska man göra, men innerst inne har jag varit så nöjd så nöjd med min lilla gräsplätt, avfarten mot Eskilstuna och Ica Julitahallen och nätterna på drinkverandan. Det har skett mycket på insidan, men på utsidan har den trippen räckt och känts som ett äventyr. Har haft noll förståelse för att vilja sätta sig på ett färdmedel och ”komma bort” och uppleva städer och stränder i ansiktsmask, jag får stresspåslag bara av att sticka in på H&M och köpa nödtrosor.

Så kommer den där jävla tandhygienisten och ställer ner nån slags mental iskall Bitburger på bordet framför mig. Jag sitter på Simon-Dach-Straße, har precis varit på söndagsmarknaden vid Mauerpark och ikväll ska vi äta på Monsieur Vuong. Mittemot sitter han som jag fullkomligen älskar att resa med, inte bara för att han kvadruppelkollar allt och har lokalsinne och kan läsa kartor, utan för att vi är så bra tillsammans när vi gör det.

Det sög till i magen av längtan och jag ville börja gråta över hur orättvist det var att jag INTE var i Berlin utan i en tortyrkammare i Årsta. Det är sannerligen väldigt synd om den västerländska människan som inte får åka runt och exploatera som vanligt.

Sen låg jag i stolen och stirrade på den där märkliga lampan som inte lyser, fast den ändå är jättestark, och tänkte på min gräsmatta. På avfarten mot Eskilstuna. På rapsfälten och syrenerna och lupinerna.

Men det ville sig inte riktigt. Det blev mest smala trottoarer. Dofterna. Sorlet. Trängseln. De stora ögonen som måste blunda i korta stunder för att det inte finns plats för fler intryck.

Kanske till hösten? Kanske jag tar honom i handen, sätter mig på tåget och som alltid: drömmer om att aldrig, aldrig någonsin komma tillbaka.

Kanske kommer det en annan tid. Eller inte.

I så fall är avfarten mot Eskilstuna inte så tokig, after all.

Ni som följer mig här och brukar läsa, vet att jag har ett pågående inre battle med mitt skrivande. Vi tampas, kan man säga, om man vill ha ett Gollumskt skimmer över hela skeendet. Ibland med kuddar, ibland med skarpladdade vapen, lite beroende på dagsform (som i sig är lite rysk roulette i klimakteriet), men det är sällan särskilt vilsamt inuti, inte en enda dag faktiskt. Ibland sker det med kärleksfull ironi, ibland på blodigt allvar och liv och död och allt dramatiskt ni kan komma på.

Ointressant för många säkert, men det här jävla inre slagfältet präglar mycket av samtliga mina vardagliga göromål eftersom det handlar om det centralaste av frågor: vad är meningen med livet?

Vad fan är meningen med just mitt liv?

Kalla mig naiv eller korkad eller dum i bollen. Själv väljer jag kanske det lite mer mer catchy ”slow starter”, men jag har verkligen inte hajat att jag kan skriva, inte på riktigt (tar emot att skriva den föregående meningen, sattsäja…). All energi har gått åt till att jämföra mig med genier och konstatera att jag inte är ett, en ganska värdelös information att gå runt och släpa på eftersom det tar väldigt mycket kraft från det jag egentligen hade kunnat åstadkomma istället. Det finns väl ett existensberättigande även för icke-genier? Eller? Inte säkert. Mina akademiska komplex står som spön i backen. Identifikationen med att vara ”lite under medel” är fulländad. Jag har aldrig kunnat något. Alltid varit för lat. Aldrig orkat hela vägen. En sopa med många drömmar och extremt liten verkstad, helt enkelt.

Och under alla dessa år, alla dagar och timmar när jag tänkt de tankarna om mig själv, så har jag skrivit ändå. Och ju mer jag skrivit, desto fler bilder har jag fått i huvudet. Och ju fler bilder jag fått, desto mer har mitt språk utvecklats. Och med det nya språket kommer nya tankar, nya idéer om vad som är möjligt att åstadkomma, nya formuleringar som hjälpt mig att förstå och tolka omvärlden genom mina egna texter. Det blev ett experiment. Som blev karaktärer. Som blev människor. Som blev berättelser. Som blev scener och dialoger och tempo och så där har det hållit på.

Utan att veta om det, verkar jag ha blivit bra på något.

Och varje gång jag stängt datorlocket och med eftertryck låtit alla som varit i närheten verkligen få veta: jag slutar nu, jag lägger av – har något ändå uppenbarligen dröjt sig kvar. Något djävulskap har gjort att jag inte kunnat släppa taget, alltid låtit mig dras tillbaka in i den där vidriga brasan.

Jag har stretat i motvind, vältrat mig i vånda och samtidigt drömt, drömt, drömt om att jag fixar det. Drömt att jag inte bara kan skriva blogginlägg som blir uppskattade, utan att jag även kan lägga rad till rad och underhålla i 300 sidor – en omöjlighet, en resa till månen i en jolle, en världsomsegling på ett isblock. För nej: bara för att man kan skriva är det inte givet att man kan eller vill eller tänker skriva en bok.

Så. Med en startsträcka på 48 år. Med varje-dag-skrivande som yrke och livsluft i cirka 25 år av dessa. Med pytt-i-panna-utkast nummer två av en märklig ”roman” liggande i datorn tog jag för en dryg månad sen mod till mig och anlitade en lektör. En objektiv observatör, en poet, ett sånt där geni, någon som aldrig mött mig, inte vet något om mig – som bara fick texten rakt upp och ner.

Det var mycket som stod på spel den morgonen när hon skulle ringa för att gå igenom synpunkterna på manuset. Trots rustad till tänderna med ”vad är väl en bal på slottet”-attityd, var jag grön i ansiktet av illamående redan när jag vaknade, kunde inte avgöra vilken flyktväg som var bäst: sjunka genom parketten, hoppa ut från fönstret, lösas upp till en gas eller bara lägga på luren och låtsas som ingenting resten av livet.

Det blev inget av de sakerna.

Istället fick jag äntligen konturer. När vi hade lagt på satt jag stilla på min pinnstol. Kände alla lager mellan mitt skelett och atmosfären – musklerna, blodet, nerverna. De trasiga jeansen, stolens trä, väggarna, gatorna, alla bilarna, träden som rörde sig sakta, sakta. Hörde pulsen i mina öron, klicket från mina egna ögonlock som slog och slog mellan dröm och verklighet.

Dröm, verklighet. Dröm, verklighet.

Och så det omedelbara lugnet efter en inre strid som plötsligt upphör.