Stora barn. Stora känslor.

Ljumma nätter och rödfärgsdoft, vad mer kan man begära av livet? Tiden som en snigel, frivillig slav under mat- och sovklockan. De lösa kanternas värld öppnar sig och rinner ut framför mig. Allt består av blåklockor och penseldrag på rått virke.

Ibland kommer regnet. Ibland slutar det. Plockar buketter som jag fäster blicken på och på så vis blir kaoset osynligt, det känns knappt ens där inuti. Det känns knappt att det sliter och rycker.

Ett barn åker Sverige runt i bil. Han skickar en film och jag ser att han lever, lever, lever. Mitt hjärta sväller, sväller, sväller. Där åker han, min skapelse, min ägodel. Jag tror han är lycklig, och därmed också jag.

Ett annat barn vandrar i naturen. Tältar och äter frystorkad mat. Kanske pekar han på saker i skogen, kanske ser han några djur, kanske pratar han om livet med sin pappa.

De är i sina element och jag i mitt. Att skiljas åt och mötas igen. Att ta stora kliv bort från varandra, men ändå vara nära, nära, nära.

De är lagom stora delar av mig. Jag är lagom stor del av dem.

Det man älskar måste man låta gå.

Eller åka bil.

Eller vandra.

Jag sitter här så länge.

Och älskar dem.

Det mullrar där borta

Det åskade i natt. Hela huset skallrade. Det var på väg bort ibland, cirkulerade och kom tillbaka med dubbel kraft och himlen grät som ett övertrött barn. Droppade, rann, slog mot marken i ilska.

Mullret passerade genom kroppen. De slutna ögonen väcktes av ljusa blixtar som skar allra längst in. Tog betäckning under kudden och räknade.

Ettusen. Tvåtusen. Tretu…

Jag var livrädd och fullkomligt orädd. Ville kliva rakt in i fenomenet och sväljas hel, stå naken i regnet, skrika som en sjuk person och överrösta allt i hela världen. Samtidigt ville jag ta med mig allt som är värt något och springa så fort jag kunde. Naturen har den inverkan på oss? Vi sitter ihop och lever isär. Som kropp och hjärna, som sol och måne. Som grädde och Galliano.

Vi klarar oss inte utan varandra.

Vi har vatten i brunnen just nu, men när som helst kan den torka ut. Det finns två lägen: den svämmar över eller torkar ut. Varning för höga vattenflöden eller grillförbud. Pest, kolera eller covid och allt tas sakta ifrån oss.

Kastanjen har fått ett angrepp, en sorts svamp som vi kan tacka klimatförändringarna för, det blir så när det blir för varmt och märkliga sjukdomarna kryper längre upp i landet. Den har spridit sig till syrénen. Grenarna måste eldas upp för att inte smitta annat.

Allt blir till aska.

Jag planterar blommor och fjärilsbuskar, men hittar döda bin på gräsmattan. För varje år dyker nya kalhyggen upp i de skogar där vi brukar plocka svamp och förundrat betrakta de milda solstrålarna som silar ner genom grenverket om höstarna. Träet är oanvändbart. Det är uppätet av granbarkborren som kan kläcka ett par extra generationer i torkan och värmen. Hyggena är ett försök att rädda det som räddas kan.

Kampen är förgäves. Vi är för små, skadan för långt gången.

Jag går runt här och tvingar mig själv att inte ge upp.

Åskan gör det lättare att andas. Sätter saker i perspektiv. När den här planeten har skakat av sig sitt skadedjur kommer allting åter blomstra.

När jag tänker på det blir jag lugn.

När jag tänker på det vill jag skrika.

Och överrösta allt.

Avfarten mot Eskilstuna

Tror det var tandhygienisten som satte igång det. Hon ställde någon fråga medan jag fortfarande hade munnen tillgänglig, nåt artigt kallsnack om sommaren och resor.

Jag verkar vara unik för jag har verkligen inte saknat att resa (Vi kanske klarar oss utan p-ordet? Eller det där som slutar på 20 minus ett.) Jag har sagt att jag gjort det, för det ska man göra, men innerst inne har jag varit så nöjd så nöjd med min lilla gräsplätt, avfarten mot Eskilstuna och Ica Julitahallen och nätterna på drinkverandan. Det har skett mycket på insidan, men på utsidan har den trippen räckt och känts som ett äventyr. Har haft noll förståelse för att vilja sätta sig på ett färdmedel och ”komma bort” och uppleva städer och stränder i ansiktsmask, jag får stresspåslag bara av att sticka in på H&M och köpa nödtrosor.

Så kommer den där jävla tandhygienisten och ställer ner nån slags mental iskall Bitburger på bordet framför mig. Jag sitter på Simon-Dach-Straße, har precis varit på söndagsmarknaden vid Mauerpark och ikväll ska vi äta på Monsieur Vuong. Mittemot sitter han som jag fullkomligen älskar att resa med, inte bara för att han kvadruppelkollar allt och har lokalsinne och kan läsa kartor, utan för att vi är så bra tillsammans när vi gör det.

Det sög till i magen av längtan och jag ville börja gråta över hur orättvist det var att jag INTE var i Berlin utan i en tortyrkammare i Årsta. Det är sannerligen väldigt synd om den västerländska människan som inte får åka runt och exploatera som vanligt.

Sen låg jag i stolen och stirrade på den där märkliga lampan som inte lyser, fast den ändå är jättestark, och tänkte på min gräsmatta. På avfarten mot Eskilstuna. På rapsfälten och syrenerna och lupinerna.

Men det ville sig inte riktigt. Det blev mest smala trottoarer. Dofterna. Sorlet. Trängseln. De stora ögonen som måste blunda i korta stunder för att det inte finns plats för fler intryck.

Kanske till hösten? Kanske jag tar honom i handen, sätter mig på tåget och som alltid: drömmer om att aldrig, aldrig någonsin komma tillbaka.

Kanske kommer det en annan tid. Eller inte.

I så fall är avfarten mot Eskilstuna inte så tokig, after all.

När striden tystnar

Ni som följer mig här och brukar läsa, vet att jag har ett pågående inre battle med mitt skrivande. Vi tampas, kan man säga, om man vill ha ett Gollumskt skimmer över hela skeendet. Ibland med kuddar, ibland med skarpladdade vapen, lite beroende på dagsform (som i sig är lite rysk roulette i klimakteriet), men det är sällan särskilt vilsamt inuti, inte en enda dag faktiskt. Ibland sker det med kärleksfull ironi, ibland på blodigt allvar och liv och död och allt dramatiskt ni kan komma på.

Ointressant för många säkert, men det här jävla inre slagfältet präglar mycket av samtliga mina vardagliga göromål eftersom det handlar om det centralaste av frågor: vad är meningen med livet?

Vad fan är meningen med just mitt liv?

Kalla mig naiv eller korkad eller dum i bollen. Själv väljer jag kanske det lite mer mer catchy ”slow starter”, men jag har verkligen inte hajat att jag kan skriva, inte på riktigt (tar emot att skriva den föregående meningen, sattsäja…). All energi har gått åt till att jämföra mig med genier och konstatera att jag inte är ett, en ganska värdelös information att gå runt och släpa på eftersom det tar väldigt mycket kraft från det jag egentligen hade kunnat åstadkomma istället. Det finns väl ett existensberättigande även för icke-genier? Eller? Inte säkert. Mina akademiska komplex står som spön i backen. Identifikationen med att vara ”lite under medel” är fulländad. Jag har aldrig kunnat något. Alltid varit för lat. Aldrig orkat hela vägen. En sopa med många drömmar och extremt liten verkstad, helt enkelt.

Och under alla dessa år, alla dagar och timmar när jag tänkt de tankarna om mig själv, så har jag skrivit ändå. Och ju mer jag skrivit, desto fler bilder har jag fått i huvudet. Och ju fler bilder jag fått, desto mer har mitt språk utvecklats. Och med det nya språket kommer nya tankar, nya idéer om vad som är möjligt att åstadkomma, nya formuleringar som hjälpt mig att förstå och tolka omvärlden genom mina egna texter. Det blev ett experiment. Som blev karaktärer. Som blev människor. Som blev berättelser. Som blev scener och dialoger och tempo och så där har det hållit på.

Utan att veta om det, verkar jag ha blivit bra på något.

Och varje gång jag stängt datorlocket och med eftertryck låtit alla som varit i närheten verkligen få veta: jag slutar nu, jag lägger av – har något ändå uppenbarligen dröjt sig kvar. Något djävulskap har gjort att jag inte kunnat släppa taget, alltid låtit mig dras tillbaka in i den där vidriga brasan.

Jag har stretat i motvind, vältrat mig i vånda och samtidigt drömt, drömt, drömt om att jag fixar det. Drömt att jag inte bara kan skriva blogginlägg som blir uppskattade, utan att jag även kan lägga rad till rad och underhålla i 300 sidor – en omöjlighet, en resa till månen i en jolle, en världsomsegling på ett isblock. För nej: bara för att man kan skriva är det inte givet att man kan eller vill eller tänker skriva en bok.

Så. Med en startsträcka på 48 år. Med varje-dag-skrivande som yrke och livsluft i cirka 25 år av dessa. Med pytt-i-panna-utkast nummer två av en märklig ”roman” liggande i datorn tog jag för en dryg månad sen mod till mig och anlitade en lektör. En objektiv observatör, en poet, ett sånt där geni, någon som aldrig mött mig, inte vet något om mig – som bara fick texten rakt upp och ner.

Det var mycket som stod på spel den morgonen när hon skulle ringa för att gå igenom synpunkterna på manuset. Trots rustad till tänderna med ”vad är väl en bal på slottet”-attityd, var jag grön i ansiktet av illamående redan när jag vaknade, kunde inte avgöra vilken flyktväg som var bäst: sjunka genom parketten, hoppa ut från fönstret, lösas upp till en gas eller bara lägga på luren och låtsas som ingenting resten av livet.

Det blev inget av de sakerna.

Istället fick jag äntligen konturer. När vi hade lagt på satt jag stilla på min pinnstol. Kände alla lager mellan mitt skelett och atmosfären – musklerna, blodet, nerverna. De trasiga jeansen, stolens trä, väggarna, gatorna, alla bilarna, träden som rörde sig sakta, sakta. Hörde pulsen i mina öron, klicket från mina egna ögonlock som slog och slog mellan dröm och verklighet.

Dröm, verklighet. Dröm, verklighet.

Och så det omedelbara lugnet efter en inre strid som plötsligt upphör.

Vaccin

Han går upp över gräsmattan och han är min pappa. Kanske inte samma som förut, men ändå min. Jag är räddare nu än då. Rädd för att han ska snubbla och falla, rädd för allt som kan hända.

Allt som kommer att hända. Jag vill inte vara med om det.

Han är stark och han är skör. Det har han alltid varit, men det syns mycket mer nu och jag vill att han ska leva i en evighet, mycket längre än jag.

Jag vill aldrig att han ska försvinna och jag minns en dröm som jag hade.En dröm jag hade som barn.

Han stod på isen på ån som rann utanför huset där jag växte upp. Den ån frös nästan aldrig, men i drömmen hade den ett tjockt lager av is och pappa stod där i sina badbyxor. Plötsligt. Som om det var sommar. Han stod där barfota i snön, som om inget hänt. Och jag vinkade från fönstret på övervåningen. Han höjde handen tillbaka.

Han såg mig. Och dök ner i vaken framför honom, ett djupt svart hål i isen, och försvann i det mörka.

Jag ville inte att han skulle försvinna. Jag sprang ner för den snirkliga trappan, men det tog en evighet och mina ben var så korta. Jag sprang och sprang nerför trätrappan, ut i trädgården. Barfota över gräsmattan fortsatte jag.

Gräset var varmt och grönt, fast pappa stod på isen.

När jag kom ner till åkanten var han borta.

Jag stod och tittade mot isen, mot hålet. Väntade på att han skulle komma upp igen.

För pappa var odödlig.

Snart skulle han komma upp igen. Jag väntade. Och väntade.

Sen vaknade jag.

Nu ser jag pappa igen, med en spruta i armen. En räddande, läkande spruta och jag ser honom gå över gräsmattan. En lufsande gång. Hans gång. Min gräsmatta.

Han pekar och ropar på mig och jag springer och springer och springer.

Och springer.

Vad vill du, pappa?

”Vi behöver dra upp en kabel här. Jag behöver mäta hur mycket jag ska beställa.”

Han är kvar. Min pappa. Min elektriker. Mitt livs skratt. Den roligaste jag vet. Han som kan alla fåglar utantill, som har stora händer och som har varmaste hjärtat utan att veta om det. Han som bryr sig om att vi bygger ett gästhus så att han kan komma och hälsa på så ofta det går.

Han som bär på min historia utan att veta om det.

Vi lurade det svarta hålet.

Den här gången.

Jag vill rädda dig alla gånger, pappa.

Klocka utan visare

Jag började skriva här 2007. Han som nu går i åttan var nyfödd och jag varvade fattigt frilansande med amning och någon sa att det kanske vore bra att ha en webbsida (”Va? En EGEN?!”) , ett plejs att samla arbetsprover och texter på. ”Google gillar sånt.”

Jag brukar inte göra som jag blir tillsagd men vem vill fucka med Google? Och i det här fallet kändes det som en smart och förhållandevis rolig idé, så jag skred till verket. Det är inte heller alltid jag skrider till verket, sattsäja. Så många verk jag aldrig skridit till genom tiderna (men det är ett annat inlägg.)

Att verket som det skreds till, skulle börja leva sitt eget liv och bli mycket mer än arbetsprover såg jag naturligtvis inte då. Att det skulle bli överlevnad och världens bästa skrivutbildning – little did I know. Lyckligt ovetande blev det tydligen ett pågående livsverk som blivit både bok och relation (för den nyfikna kring det senare – det var här det började: inlägget som ledde till första dejten.)

14 år. En blogg som är tonåring. Som skrivs av en 48-årig kvinna i klimakteriet. Och med den övergången (hö hö!) vill jag prata om en saknad som jag aldrig trodde jag skulle ha.

För den här månaden skedde det för första gången – jag fick ingen mens. Det som gjorde det möjligt att skapa snubben som nu går i åttan har tagit slut. Finito på äggfronten. Som jag längtat efter det här! Sett fram emot att slippa skiten, bli fri, inte förslavad.

När den kom till mig första gången tog livet slut från ena minuten till den andra. Det var sommar, jag tältade på Gotland, var mer kille än tjej och njöt av livet mer än någonsin, bar på en känsla av att något äntligen var på väg att börja. Minns att vi hade skrattat hela natten under stjärnorna, med ficklampan mot tältduken, varma i våra sovsäckar mot den svala himlen. Dagen efter satt jag på kajkanten i hamnen när alla andra badade och kunde inte sluta tänka på hur allt rann bort tillsammans med det pinsamma blodet som tömde min kropp på möjligheter. Jag var ”en sån”.

Nån sorts kvinna jag aldrig bett om att få bli.

De kommande åren förde jag statistik och markerade noga i en liten fickkalender i plast som man fick gratis på Ica, inklistrad som en stel skamfläck i min dagbok med sidenomslag. Veckor med röda arga streck. De förstörda veckorna och dagarna behövde skiljas ut från de som fortfarande innebar ”att leva”.

Det var början och nu är det slut. 36 år har vi polat, sida vid sida och jag saknar min väninna. Min klocka fortsätter gå men visarna har fallit av. För hur ska jag nu veta? Hur ska jag orientera mig? När är det ”före” och när är det ”efter”? Och allt det där mittemellan… hur blir det med det?

Jag har tappat min trygga taktpinne på ett fumligt vis. Min metronom har tystnat. Jag har avskytt närvaron men klarar inte av frånvaron. Det är så overkligt tyst.

Som en hjärtlöst markerad punkt för något som jag inte ens visste var en del av min berättelse.

Och jag undrar: hade jag verkligen skrivit klart?

Bonnie & Clyde

Idag är det ett år sen jag blev sambo. Ett år sen jag tog mina två barn alla mina kartonger och mina ljusslingor, alla mina vaser, ljusstakar, böcker och de åtta osthyvlarna och öppnade dörren till en ny fas som jag valt att kalla ”Det medvetna sambolivet”.

Jag har alltid varit så skönt naiv, oförberedd och oförstörd, inte sett de mörka molnen vid horisonten för jag har haft fullt upp med att krama och gosa och älska sönder det jag har precis framför mig.

Den här gången visste jag bättre och målande fan på väggen så tydligt jag förmådde. Ett riktigt mäktig Guernica. Gräl och duschköer, tjatet och klädhögarna, kaoset och de smällande dörrarna och håll käften och du är inte min morsa och jag hatar dig.

Det fina med att måla Djäfulen på salongstapeten, är att han blir mycket närvarande och därför också väldigt lätt att förhålla sig till. Ljuset som blir så mycket ljusare när man konstant är medveten om mörkret. Och jag tar inget för givet. Livet har lärt mig att allt kan tas ifrån dig när som helst och på vilket sätt som helst.

Att slappna av är idiotiskt.

Så jag säger: just nu är det bra. Just nu gör vi det bra. Trots hemskolning, hormontäthet i alla ålderskategorier, trots social isolering, panikattacker, tvättberg och intorkade filtallrikar.

Och jag och M… lägger oss i samma säng varje kväll. Längtar bort, drömmer stort, har visioner. Vi driver vårt AB, somnar på soffan framför Netflix, somnar med boken i handen under den mörka stjärnhimlen som pågår där uppe, ovanför hustaken. Vi lagar mat som vi inte vill laga, åker till Ica Maxi, viker tvätt, går med återvinningen. Går med återvinningen. Går med återvinningen.

Vi är inte direkt Bonnie & Clyde längre. I alla fall inte så att det syns utanpå.

Men inuti. Det som vi har sparat. Det som vi minns. Där är vi oslagbara.

Det är lätt att glömma det.

Det är lätt att glömma att där inne, där borta, där – alldeles nära.

Där är vi fortfarande Bonnie & Clyde.

Och vi ska ta över världen.

Men först: gå med återvinningen.

”Det är du.”

Jag drömmer.

Jag står i ett kök tillsammans med en okänd kvinna. Köket har många fönster och därifrån kan man se en liten stad med många trähus och vindlande träspångar istället för gator. Jag har min yngste son med mig och förklarar att han många gånger känner sig utanför och att jag är orolig för honom. Kvinnan försäkrar mig om att jag inte behöver känna så, att han klarar sig bra, att jag kan vara lugn.

Plötsligt ser jag mitt barn – tillsammans med många andra barn – klättra upp på ett hustak utanför fönstret. Han är nu en flicka och jag ser till min förtvivlan att hon går upp helt fel väg, hon tar en väg som ingen annan tar, den är farlig, det finns ingen stege och hon halkar på takpappen som är frostig.

Jag skriker och vill springa ut, men kvinnan i köket tar tag i min arm. ”Du behöver inte oroa dig. Hon klarar det där. Se!” Jag ser hur barnet nästan faller, hur hon hasar på skorna, men tappar inte balansen trots takets branta lutning.

I nästa ögonblick är alla barn nere på marken igen. Alla håller i ett rep och går med färglada västar på rad, som en förskola på utflykt försvinner de tillsammans in i den lilla staden. Jag ser dem gå och jag vill springa efter för jag vet inte vart de är på väg. Kökskvinnan pekar på en genväg genom en dörr längst bort i rummet.

Jag kliver genom den dörren och befinner mig mitt i en stormarknad, går i gångarna mellan matvaror från golv till tak och kommer ut i något som förvandlas till ett museum med konst och skulpturer. Jag läser på namnskyltarna men känner inte igen någon av konstnärerna som ställer ut. När jag tittar upp står jag mitt i barngruppen som travar på med repet mellan sig.

De fortsätter upp för en trappa och jag känner plötsligt ett starkt behov av att komma före dem, så jag tränger mig förbi, lättad att jag återfunnit gruppen för någonstans här borde ju den lilla flickan vara. Eller?

Jag ser henne inte.

Väl uppe är gruppen inte längre barn, utan vuxna. Långa, stora. Män och kvinnor. Alla står stilla och tittar frågande på mig. Säger inget. Jag känner ett starkt obehag, som om de inte har själ, som att de inte är mänskliga.

Jag tittar ner på snöret som byter skepnad och förvandlas till ett gigantiskt trassel som fyller halva rummet. Ett rött garnnystan – utan början, utan slut – en olöslig härva tornar upp sig var jag än tittar.

Jag börjar dra i härvan för att hitta någonstans att börja nysta och reda ut, men det är omöjligt, ju mer jag försöker, desto hårdare knutar bildas. Hur jag än gör blir härvan bara värre och värre och jag förstår att snörhållarna väntar otåligt på mig, att jag är den som ska lösa situationen så att de kan komma vidare, fortsätta framåt.

Jag är hindret. Jag skapar knutarna.

Jag håller förtvivlat härvan i min hand. Det går inte. Det kommer inte gå.

Paniken växer. Jag vaknar.

Tröstad i M’s famn berättar jag om min dröm och alla konstiga detaljerna som jag inte förstår.

”Det är du som är flickan på taket. Det är du som är kvinnan i köket. Det är du som drar i den röda tråden.”

”Och den röda tråden är din bok, din skrivprocess. När du slutar försöka kommer det ordna sig.”

Jag är flickan på taket. Jag är kvinnan i köket.

Och det är jag som måste sluta dra i den röda tråden.

Amen.

————————————————————————————————

Detta inlägg sponsrades av mitt undermedvetna, min partner och min fingertoppskänsla för EXTREMT tydliga symboler som jag ändå inte lyckas tolka på egen hand…

I väntan på den där jävla Godot, eller vaddå?

I lägenheten på andra sidan gatan sitter ett litet barn och en kvinna och lägger pussel. Jag ser det, och jag ser att våra fönster är skitiga av grått regn och avgaser.

Den som ändå gillade pussel och kan få tiden att gå på ett pyssligt vis, tänker jag och tar en klunk av min Hof (värdo på pussel, bättre på Hof).

Hela livet är mest grått regn och avgaser för tillfället. Jag kompenserar med tända ljus, tulpaner och en struken duk. Inuti klöser rastlösheten och längtan river upp stora revor i min själ. Men det syns inte utanpå för hur skulle det se ut? Nej, det skulle vara ohållbart. Jag sväljer, torkar bort lite damm och stänger in mig i sovrummet med mina böcker.

Det är ju ingen idé att klaga. Man får antagligen inte ens klaga, det går inte någon nöd på de flesta av oss, trots allt, men vi kanske kan trösta oss med Strindbergs ”Det är synd om människorna” för det täcker ju in även oss med hittepåjobb, bostadsrätt och downshiftingdrömmar.

Det är synd om oss som lyssnar inåt och bara hör… ingenting, just nu. Förutom tomheten då. Och saknaden. Och bristen på kultur, umgänge, impulser. Det händer liksom inget där inne. Det ekar. Inget sprak, inget drag, inga svar – inte ens några vettiga frågor egentligen.

Bra säger någon. Bra. Då är det lugnt. Då är det stilla. Till freds. Men jag är inte tillfreds i stillhet. Mitt vatten är förgiftat, fiskarna flyter upp med bukarna uppåt, guppar döda i sörjan. Jag försöker förtvivlat fånga dem, hjälpa dem till liv igen, men det är förgäves.

Jag går varv efter varv på promenader med dyngsurt hår. Stegen ekar. Musiken överröstas med paniska röster som säger att slutet är nära nu. Viskar olycksbådande och jag skriker: VAR KOMMER NI IFRÅN? JAG VILL INTE HÖRA ER!

Världen krymper och skrumpnar och jag stretar emot för jag vägrar. Jag är jävligt bra på att vägra, det har jag gjort hela mitt liv.

Jag sätter mig på en bänk, jeansen absorberar det snöblandade regnet och alla minnen från en tid när det här inte fanns, när allt var blåa fjärilar och solnedgångar och när man kunde köpa varma kanelbullar mittemot Kvarnen vid 3.30. När ångest var vanlig jävla ångest. När den steg upp ur banala saker som meningen med livet, inte kastades upp ur stora kratrar av död och dystopi.

På bänken tänker jag att jag väntar på något som kanske aldrig kommer. Då blir svärtan ett slukhål som drar med sig allt i fallet.

Vaccin, döden, sommaren, helgen – alltid är det nåt.

Aldrig är det nu.

Avklädd reser jag mig och går och går och går för vad annat kan man göra?

Vi kommer aldrig till dörren och Godot väntar vi på förgäves.

När jag kommer hem bläddrar jag fram några bilder på paradiset och perspektivet förskjuts på en sekund.

För där står hon, invid vägkanten, och väntar.

På mig.

Aldrig förgäves.

Alltid helg – aldrig helg

Allt flyter. Panta rei.

Undrar om good old Herakleitos hajade att det var vår tillvaro 2020 han snackade om där för länge sen, nångång före Chrille the Frälsare. (Nej, jag går inte runt och slänger mig med Grekiska filosofnamn men jag hade faktiskt fyra i filosofi och besitter även kompetensen ”googla”)

För fy fan vad det flyter omkring nu, hörni. Inget är ju där det ska vara, inte ens julen. Den liksom… rör sig? Beter sig? Hamnar utanför fokus? Och alla underbara saker som livet innehöll har liksom sjunkit till botten av en syrefattig Östersjö.

Var är mina vänner, mina museum, mina barhäng, min mening?

Känns som att vi lever i ett rum där vattnet stiger och på ytan guppar fjäderlätta böcker, topz och toarullar, en och annan gul lök. Soffkuddar i syntet bredvid svart ångest blandat med hopp om något diffust som vi kallar vaccin men som vi inte vet säkert om vi faktiskt tror på.

Det flyter, det stiger, det kväver. Och vi? Ja, vi går omkring där på botten, bland slammet, trögt i slow motion med vatten upp till halsen och näsan ovanför på ett sätt som vi bara tänkte oss lite på skoj innan. Det är allvar nu. Vi kan fortfarande andas. Det går ingen nöd på oss om man jämför med många andra, men kul är det tamigfan inte.

Och svårt att få syre är det tamigfan. För vissa: bokstavligt. För andra: mentalt.

Min värld består av hallen, sovrummet, vardagsrummet och det oerhört spännande köket som man passerar då och då. Vill man ha det riktigt äventyrligt kan man öppna kylskåpet och se vad som bjuds (det visar sig alltid vara i stort sett samma saker som igår.)

Sen går jag ut. Tar en promenad till vårt kontor, eller åt andra hållet. Eller in till stan om det ska vara riktigt festligt. Det tar lite tid, men snart är jag där och trängs med tusentals andra.

Som går trögt i slow motion.

Våra blickar möts ibland och frågorna studsar mot varandra utan att få svar: vad fan är det som händer med oss?

På tio poäng: vart är vi på väg?

Passerar biograferna, teatrarna, krogarna, kaféerna. Passerar ett liv som var.

Vart är vi på väg?

Jag tar ett glas vin.

Jag tar ett glas vatten.

Jag tar en balkongkall Hof.

För det är väl torsdag? Eller tisdag? Eller lördag?

Det är väl en dag?

Eller?

Allt flyter.