Nej, men det var ju satan så trögt det går. Har jag tappat mitt språk? Ramlade det ur fickan när jag försökte hinna med nån meningslös tunnelbana? Glömde jag det i dvalan, mellan dröm och verklighet, nånstans vid tre-fyra-hugget när allt känns märkligt distanserat och tiden tappar sin betydelse? Har hela skiten slunkit ner i det svarta klimakteriehålet? Har det helt tappat andan under paniken över att befinna sig i det vi kan kalla ålders motsvarighet till början av augusti? Eller har jag - gud hjälpe mig - fått... prestationsångest? Det vore förödande. Det skulle inte förvåna mig. Den...

Det är 8 mars och jag skriver. Det gjorde jag även den 7, 6 och 5 mars. Och nästan alla andra dagar som passerat detta år. Nu är klockan eftermiddag och orden är slut för idag. Innan jag fäller ner datorlocket läser jag sista stycket och ser texten i ögonen. Den tittar tillbaka på mig med knuten näve. Jag bestämmer mig för att posta den här. Till mina kvinnor. Alla. De som håller mig idag och alla de som sträcker sina händer genom tiden. Utdrag ur mitt pågående romanprojekt, arbetsnamn: Den tredje lådan. "Bojan kramade kudden i knäet och...

Att ge ut en bok är att upptäcka att man egentligen är ett okokt ägg i handen på en ettåring som just lärt sig gå. Det kan gå bra, absolut - men det är jävligt risky. Det kan gå vägen - men du kan också krossas, flyta ut och aldrig mer gå att laga. Vissa dagar är det bara ett skört skal som skiljer mig och undergången åt. Då ångrar jag allt, vill ta tillbaka varenda ord och byta bana. Aldrig mer skriva en bok, särskilt inte den jag håller på med nu. När onda kommentarer når mig vill...