Han gick ut, till slut. Den där som en gång i tiden var rågblond, som hade runda kinder och knubbiga underarmar som han hängde om min hals när han somnade som en liten koala mot mitt bröst - på nåt kafé, nån krog, nån fest, nån parkbänk. Han stängde av allt och somnade tryggt med nappen dinglande mellan de små andetagen. Minns doften av äppelgröt och choklad. Minns värmen precis bakom örat. Håret som föll fram och kittlade kinden när han pussade mig på pannan. Samma person tog studenten. Sprang med tusen andra, rakt in i framtiden, med champagnedoftande...

Jag läser högt på engelska medan han diskar. Det låter förjävligt och han får hjälpa mig med ganska många ord. Förklara och beskriva och framförallt - uttala. Inget rostskydd i världen kan rädda min gamla gymnasieengelska. Sen tar han över. Det låter bra, det flyter, han kan alla orden, som ett vackert och levande vatten rinner de ut på köksbordet. Vi har olika ursprungsspråk, ändå förstår vi varandra bättre än de flesta. När jag lyssnar tittar jag ut genom fönstret på hackspetten som sitter i rabatten och snor alla mina maskar. Tittar på blåmesen som landar på en av...

Jag tror aldrig jag har velat gå upp en enda morgon i hela mitt liv. Det har aldrig hänt att jag slagit upp ögonen och känt mig utvilad och det finns inte en enda gång, som jag kan minnas, då jag inte känt "bara tio minuter till", "bara en kvart till". Allt detta utspelar sig till tonerna av en känsla av att vara lurad in i ett system som alltför sällan ifrågasätts. Varje morgon är jag därmed arg en liten stund innan jag fogar mig i ledet. För att inte skapa missförstånd här: det betyder inte att jag inte...