Jag heter Frida Spikdotter och skriver böcker. Det kan jag säga nu, men vägen hit har varit krokig.

I fjärde klass skrev jag en novell om en hund vars ägare dog. Alla grät. Min lärare snöt sig och sa: skriv mer! Det gjorde jag inte. Jag hade fullt upp med att bli Stenmark eller Krook. När jag var 25 hade jag fortfarande inte blivit någon av dem. Då återstod egentligen bara skrivandet. Där har jag befunnit mig som yrkesverksam i ytterligare 25 år.

Uppväxt i den lilla idyllen Trosa. Tryggt, kärleksfullt och outsägligt långtråkigt för den tonåring jag så småningom blev. Min stackars inre rebell kämpade mot… att jag kunde få allt jag pekade på. Min priviligierade verklighet blev komisk framför mina ögon. Jag betraktade den på distans och sakta kom språket tillbaka, den här gången i ironiska formuleringar, poetiska strofer och rader som rev ner asgarv. Som utlopp startade jag den här bloggen – Spikdotter.se. Här har jag sen 2006 slipat och vässat min personliga ton och så vitt jag förstår har den blivit träffsäker, humoristisk och bitvis tårdrypande.

Och det är där jag fortfarande befinner mig när jag nu debuterar med min första skönlitterära bok Efter Morris.

Mitt författarskap vill roa en stund på väg mot undergången – varken mer eller mindre. Skratt och eftertanke går sida vid sida i allt jag skriver. Jag vill göra mina läsares värld lite underfundigare, lite skarpare och lite mindre allvarlig.