Fyra pockets och en insikt

För första gången kom jag i år hem från Bokmässan utan att vara en kombination av skräckslagen, nedslagen och utslagen. Jag var kanske inte den piggaste grisen i gyttjan, men förhållandevis glad och upprymd ändå.

Hem med mig hade jag ett paket noveller, fyra nya pockets (eftersom jag inte hade några böcker hemma...) och sist, men inte minst: en mycket stark insikt.

Den senare var lätt som luft, men vägde ändå tyngst.

Tidigare år har jag uppgivet undrat: behövs det ytterligare en bok? Behövs det ytterligare en författare? Ännu en skrivande person? Känslan har varit att kakfatet inte är oändligt. Det får endast plats ett fåtal och jag är inte en av dem som får lägga mitt ynkliga bakverk bland de andra.

Behövs mina böcker? Behövs det jag skriver om när det finns många andra som gör det bättre?

Men icke detta år. Känslan var till och med helt omvänd.

Vad har hänt med den?

Ja, inte har det skett någon förändring på själva mässan. Där pågår kommersen som vanligt. Röster som överröstar varandra på scener som överträffar varandra i färg och form och design. Kändisar med och utan olika hattar, kändisar med och utan köer av fans, kändisar med äkta och påklistrade leenden, kändisar som egentligen inte är kändisar men väldigt gärna vill bli samt kändisar som försöker gömma sig utan att lyckas (förmodligen för att de egentligen inte vill gömma sig, men vill gärna spela lite svåra?).

Nej. Det är samma mässa. Det är jag som är olik. Jag är helt enkelt mindre ängslig. Jag känner mig inte utanför längre. Jag är en del av.

En del av detta virrvarr av ord, skriv, fantasi, skapande, hopp och förtvivlan.

Levande.

Och ju mer jag villade bort mig i kaoset, desto tydligare blev det för mig att allt det där runtomkringet - månglandet och prånglandet, skrikandet och hojtandet, poserandet och uppvisandet - inte har något alls med själva skrivandet att göra.

Ingenting alls. Det där är helt skilt från mina historier, mina tappra försök att förstå mänskligheten genom orden, min önskan om att få en läsare eller två att garva eller tänka efter. Det är skilt från känslan som uppstår när det går ihop sig och faller på plats, när karaktärerna snackar med varandra - och inte med mig, när dofterna, färgerna, sinnestillstånden sticker upp mellan raderna och jag förstår: det där har aldrig skrivits tidigare. Det var jag som såg till att det hände.

Så behövs mina böcker i floden av alla andra?

Ja.

De behövs för att jag behöver skriva dem.

Det är inte svårare än så.

Ibland måste man kliva rakt i elden för att se om man brinner upp.

Och gör man inte det - då vet man att man är gjord av rätt material.

Sen går man hem och fortsätter.

Med glöden brännande i bröstet.