Nyhetsbrev

Nyhetsbrev augusti 2024 Hej, Sitter vid köksbordet i stan, förvirrad. Treglasfönster. Sirener. Diskmaskin. Parkett. Inget gräs? Människan är anpassningsbar. Jag grejar den här övergången, det kommer gå även i år. Men skallen jobbar hårt för att foga sig och jag blir trött. Blir alltid dödstrött av förflyttning och förändring, även godartad sådan. Det är jag nog inte ensam om. Människor känns slitna överlag? Vi tål liksom inget längre. Vi är ständigt under press, alltid på tå, ska alltid vara någonstans och det är inte alls säkert att vi ens vet varför. Och den stora svåra världen tränger sig på, omöjligt att värja sig. Den skakar oss. Vi djupandas, men det hjälper inte. Och så håller vi på med så mycket livsviktiga saker, ständigt på väg. Som om det hela tiden skulle kunna bli liiite bättre, fast det redan är jättebra för väldigt många av oss? Det är något sorgligt över det. Ett slöseri. Att vi inte ser. Att skriva är också att vara på väg – men ändå vara kvar. Vid köksbordet, i solstolen, på caféet. Trippen pågår inuti. Kroppen blir en skärningspunkt. Den rastlösa linjen i mig korsar den kontemplativa. Mitt i det krysset sitter jag och skriver böcker. Det finns en rebellisk storhet i det, en retsam tvetydighet. Jag ska ingenstans – men jag kan ta mig överallt… Jag har skrivit hela sommaren, varje dag. Inte mycket,...

Hejsan, Någon har spridit mig för vinden. Det kan dessvärre ha varit jag själv… Något har detonerat och spridit ut mig över hela tillvaron, som en utspilld påse ris. Det är inget problem i sig att vara utspridd. Jag gillar det, bitvis (hö hö!). Men det får konsekvenser för skrivandet. Så varför spränger jag mig själv, gång på gång? Jag har kommit fram till att det är för att jag inte fullt ut vågar lita på min egen förmåga. Är det inte så för alla oss som försöker vara överallt samtidigt? Istället för att lägga alla ägg i samma korg, kör vi tjugofem utspridda korgar i vilka vi flyttar runt alla våra tiofemton ägg. Det är ett sjuhelsikes omkringflyttande av ägg. Det tar jättemycket tid och energi. Ägg är onödigt ömtåliga. Inte tappa! Vi ligger till och med om nätterna och flyttar ägg. Vi drömmer om ägg. Och korgar. Som vi givetvis flätat själva. Så. Jag håller på. På så vis mörkar jag både för mig själv och omgivningen att jag är livrädd för att inte duga som författare. Jag ser liksom till att, mycket effektivt, dränka mig själv i mängden av åtaganden för att slippa se eländet i vitögat. För tänk om det inte är ett elände? Då blir det ju oerhört läskigt och kravfyllt. Nej. Bättre då att slita ut sig rejält och skylla på trötthet om...

Hejsan, Jag vill börja med att säga ett par saker om feedback innan jag släpper några sköna glitterbomber längre ner i brevet. Jag gick en skrivkurs för ett par år sen. Eller, rättare sagt, jag försökte gå. Alla som skriver skönlitteratur verkar ju gå kurser. Man kan nog inte bli nåt om man inte gör det, tänkte jag, trots att jag redan hade debuterat. Sökte och kom in. Mycket glad! Efter första feedbacken från min tilldelade handledare kände jag att något var fel. Det skulle aldrig funka. Inte på det här sättet. Jag är absolut inte rädd för kritik och hårda bandage – tvärtom, jag välkomnar det. Däremot är jag allergisk mot oproffsighet och det här var slappt, svepande och oengagerat. Jag blev besviken. Men. Jag är en väluppfostrad sjuttiotalist. Kanske hade handledaren en dålig dag. Jag gav det ett försök till. I nästa feedbackomgång blev jag ännu mer sänkt. Det var uppenbart att personen i fråga varken gillade mig, min tonalitet eller min idé. Gott så. Det står var och en fritt att tycka – men påstå inte att det är feedback. Jag hoppade av. Häromdagen när jag städade hittade jag av en slump lärarens omdömen på ett par A4. Det var extra kul att gå bakåt i tiden precis just nu, eftersom jag sysslar med slutredigeringen av det manus jag jobbade med under sagda kurs. Jag hade...

Hej – här kommer mitt nyhetsbrev till dig!Allt väl, får jag hoppas? I det återvändande ljuset. Det går fort nu. Nitton minuter ljusare bara från förra veckan. Man vill ju bara hälla himlen längs ryggraden varje eftermiddag!Kanske är det ljusets återkomst som får mig att tänka på motsatsen – det som flyr undan…Ibland kan jag nästa känna det som en fysisk företeelse: hur något kraftfullt inom mig ryggar tillbaka. Det liksom drar sig inåt till min egen mittpunkt, på nåt vis. Det låter helt sjukt när jag skriver det. Men det sker. Och jag känner starkt när det händer.Det är som att något skört tar skydd för att inte gå sönder. Eller nåt.Så har det alltid varit antagligen, gått i cykler. Som jag inte känt av, inte tagit hänsyn till, bara kört över, kört förbi, kört på. Men icke längre. Inte sen jag medvetet började utforska, förstå och lyssna på mina egna kreativa signaler.  Ebb och flod, flod och ebb När jag skriver detta får jag upp en minnesbild från Dr Snuggles, den tecknade serien jag såg som barn. Kanske du också? Den hade inslag som väckte starkt obehag hos mig (Matilda Järndotter, Kosmoskatten – gaaaahhh! – och nån maläten råtta som pratade märkligt?).Programmet var inte en helt igenom angenäm upplevelse. Men… man kollade ju på allt barnrelaterat som rörde sig i rutan på den tiden.Ett avsnitt, om jag...

Hej där!  Förra året vid den här tiden stod jag med Efter Morris upp till knäna. Köttrymds-release, digital release, författarsamtal, läsarreaktioner, signering och paketering och kärlek som regnade från himlen.Det var galna månader. Som att kläckas ur ett gigantiskt ägg.  Nu är jag där igen… Fast den här gången som förläggare. Det känns både overkligt och helt naturligt. Overkligt för att det nog varit en sorts hemlig dröm jag inte vågat ta i. Naturligt för att processen varit väldigt organisk.  Jag fick manuset till Lillian Ericssons Leva som en ormbunke, dö som en duva i min hand strax innan jul 2022. Låg i soffan och kunde inte sluta läsa. Jag fick kroppsliga reaktioner av texten, vilket är mycket ovanligt för att vara mig…  Då var det inte tal om att Nitwit Förlag skulle ge ut böcker, inte på det viset som nu sker. Vi var alldeles för fega, alldeles för okunniga. Men! Mina vänner! Jag säger som min skrivcoachpersonlighet alltid säger till sina klienter: Det finns bara ett sätt att lära sig – ATT GÖRA.  Man skriver sig till ett författarskap eller en kreativare kommunikation. Man förlägger sig till att bli förläggare…Man GÖR. Och man BLIR till när man GÖR. Så vi gjorde. Och nu är det gjort. Här finns en del bilder från releasekvällen som blev magisk och speciell. När vi kom ut efter att ha städat teatern hade världen blivit vinter. Förunderlig upplevelse. ...

Morsning! Det gör förvisso ont när knoppar brister, men det är inte helt angenämt när mörkret faller heller. Åtminstone inte när man vet att det kommer dröja rätt länge innan det lättar igen.  Jag har länge haft en fungerande (för mig…) metod för att klara av den mörkare perioden. Den tar mig över till andra sidan, stegvis.   En fest, en middagsbjudning, en konsert. En teaterföreställning, en middag till, en föreställning till, en utflykt, en film, ett nytt recept, en föreläsning. En bok, ett möte, en oväntad vänskap, en utställning, ett infall.  Jag kastar gärna olika former av kultur framför mig under vinterhalvåret. Strör ut tillfällena med lagom avstånd och låter det helst inte gå en vecka utan. Sen kliver jag på dem. Hela tiden blickar jag framåt, ögonen söker små ljuspunkter i kalender och kommer ihåg att det finns ett liv: Där! Där framme lyser det. Där finns räddning. Dit går jag. Magen servar mig med ett litet snabbt sug av förväntan.  Min kropp livnär sig på små framtidshopp på stenarna över den mörka kalla floden. Annars hade jag kanske givit upp.Annars hade jag kanske aldrig klivit upp. Låt Bojan flyga…  I helgen var jag inbjuden till Litteraturutveckling Sörmlands konferens Låt boken flyga på Solbacka vid Stjärnhov. Nästan femtio författaraspiranter och en fullspäckad helg med både inspiration och kompetensutveckling kring skrivande och utgivning.  Jag var inbjuden som “rookie” och...

Nämen hej, kära läsare!  Jag skulle bara plocka undan lite i sovrummet på landet, ni vet så där som man gör när man kommer på att man är vuxen. Lite ordning och reda, herregud hur svårt ska det vara?  Jag rev ut några gamla tidningar ur nattduksbordet, sorterade i läsvärt och återvinning, torkade damm, plockade snytpapper, la alla hårsnoddar i en symmetrisk ring. Mellan ett par gamla nummer av Tidningen VI och en Kalle Anka utan omslag stack något upp. Det var så bekant att minnesbilderna steg som ett rusande tidvatten och rummet försvann omkring mig. Jag var inte längre där, jag var först i aulan i min gamla gymnasieskola en sväng, sen ännu längre tillbaka. Klassrummet på Tomta, grundskolan för tusen år sen, den gamla byggnaden som är riven nu, jag har hört att taket var fullt med asbest?  Under det taket spenderade jag otaliga timmar av mina tonår. Under ett par av dessa otaliga timmarna producerade jag tydligen det jag nu höll i handen.  Papperet och 9:C Ett gulnat papper, raka linjer, mitt namn och 9:C. Daterat 9 maj 1988. I högra hörnet siffran 5 i rött. Uppsatsen hette “Sista natten i sommarhuset” och på elva sidor finns stormig kärlek, ett brinnande hus, en död pojkvän och en blandrashund (också död, tror jag, framgår inte… redan då hade jag ett sinne för öppna slut och att inte...

Hej! Jag vet att du ganska nyligen fick ett brev från mig… Men jag bestämde mig för att göra en grej som jag tror att du kanske vill veta om. Så på sitt sätt är det väl därmed en nyhet? Jag sitter just nu i trädgården på mitt torp – det torp som är förebilden till Alex fristad i Efter Morris. Det är märkligt hur en plats kan ha så många betydelser. Numera är det här stället endast förenat med lugn, kreativitet och frihet. En gång i tiden var det inte så. En gång i tiden var det en kamp. Jag stod nyskild och ensam med hus, kostnader, massa arbete och en fet tumme mitt i handen. Förbannade mig själv för att jag valde att ha kvar det gamla rucklet, fast jag egentligen inte alls var förmögen till det. Men jag var envis. Gick emot alla logiska principer och vägrade släppa taget. Det tog tid och det var smärtsamt att komma på banan, men någonstans innerst inne visste jag att det skulle vara värt det. Idag vet jag att den här platsen har förändrat mitt liv. Under tiden som jag gjorde platsen till min, så gjorde platsen mig till någon annan – utan att jag märkte det. Jag återerövrade något inom mig. Att delar av boken hamnade här är inte så konstigt. Torpet rinner i mitt blod. Allt jag...

Hej hej, Jag brukar få höra att jag inspirerar andra till att våga ta tag i sina kreativa drömmar. Det gör mig otroligt glad. Är jag en av dem? Är jag en sån? Som lyckas skicka ut lite av min överskottsenergi? Som gjuter mod i andras projekt? Kan inte tänka mig något vackrare att göra med egenskaper som en del verkar uppfatta som något som behöver åtgärdas… ha ha! Personligen upplever jag mig som väldigt ”på eller av”… När jag kommer in i perioder av görande så kan jag inte sluta. Jag tänker inte så mycket då, det bara drar iväg med mig, jag kör på, går i spinn. Allt är möjligt, jag är helt orädd, fullständigt oslagbar. Efter det följer vanligtvis perioder av stiltje och tomhet. Det kan låta skönt och vilsamt, men detta är också tiden som släpper in det oönskade. Då brukar de mörka tankarna fylla samma plats som alldeles nyligen var proppat med idéer och kreativ kraft. Här vill jag mest sova, läsa, gråta, beklaga mig och promenera ifrån olusten. På. Av. På. Av. Och så där håller det på. Man tänker att jag borde lärt mig cyklerna nu, men det verkar ingå i konceptet att inte riktigt veta något om framtiden. Om jag hade full insikt kring att det alltid kommer regn efter gassande sol skulle jag förmodligen inte njuta lika mycket. Det skulle...

Tjena, En av veckouppgifterna i min vackra mailsnurra Ett kreativt år är: ”Så ett frö”.  Jag älskar den uppgiften för den är så brilliant (ja, jag är en partisk upphovskvinna, men faktum kvarstår: det är en smart uppgift!) Den lilla handlingen förenar så många saker och är en extremt träffsäker symbol för kreativitet.  ✏️ Att så ett frö är en konkret sak, det är ”ett görande”. Det är verkstad, inte snack. Det är rörelse, inte stillastående. ✏️ Det är en fysisk och kroppslig handling som aktiverar dina sinnen. Du behöver vara delaktig med hela dig för att det ska bli nåt. ✏️ Det kräver eftertanke. Du behöver anstränga dig. Det blir en värdig ritual att genomföra uppgiften. ✏️ Fröet behöver kärlek och omtanke. Det behöver ditt tålamod och din tid. Varje dag behöver du närvara en liten stund. Ni bygger en relation, du och fröet. ✏️ Ett frö kan aldrig dras upp ur jorden, det kommer när omständigheterna är rätt. Du behöver fundera, lirka och förstå. ✏️ Det kräver ditt engagemang. Du behöver skapa en omgivning där något kan och vill växa.  Med andra ord: Ditt frö behöver precis samma sak som du själv…  Naturen i livet i skrivet… Ja. Jag hamnar ofta i naturmetaforer – i livet och i skrivet. Växter och träd, mossor och stenar, hav och djup, himmel och förruttnelse. Kretslopp. Vi behöver se på oss själva och...