De ljusa ordens kraft

Jag läser om hatet.

Jag upplever hatet.

Det som sipprar in som svart olja mellan oss.

Ilskan. Frustrationen. Ensamheten. Rädslan. Oförmågan att sätta ord på hur det känns i detta enda liv som vi fått och som är så svårt att leva. Enkelheten i att falla in i det svarta lägret där du alltid är välkommen och genast blir förstådd. Där allt du känt blir bekräftat: det ÄR synd om dig. Det ÄR orättvist.

Det ÄR också ovärdigt att så många (sorry, men ofta män) väljer att gå på den enkla. Att så simpelt förväxla utnyttjande med omtanke. Att inte förstå att man bara är kanonmat. Att leva sitt enda liv som ett offer för omständigheterna.

Hatet. Jag förstår inte hur man orkar faktiskt. Det är så otroligt energikrävande att hata, irritera sig, störa sig, ha åsikter, trycka dit, trampa på, avsky.

Så. Uttröttande. De borde prova att inte. Bara för en dag. Se vad som händer. Att inte gå in i de där åsiktskorridorerna och istället uppleva frihetskänslan i att bara släppa taget. Lättheten i kroppen. Upptäckten av allt man orkar när hatet lämnat systemet.

Detta enda liv.

Jag har fått min beskärda del både på mail och i kommentarsfält. Jag får fysiska reaktioner. Hjärtklappning och ett lätt illamående. Det blir tungt att dra djupa andetag, det blir svårt att tänka. Ibland kan jag inte skriva på flera timmar. Min första instinkt är att jag gjort fel. Att jag är fel. Det är så de vill att jag ska känna. Och de lyckas varje gång.

Åtminstone till en början.

För rädslan samsas med något annat - jag blir, kort och gott, vanligt hederligt ledsen. Inte för egen del, utan för mänskligheten. Varför väljer så många elakhet när de hade kunnat låta bli? Vi kan alltså inte bättre än så?

Men när det värsta lagt sig tänker jag alltid, alltid, alltid samma tanke: jag måste skriva ännu mer. Ännu mer och överallt. På alla ställen jag kommer åt.

För oljan kommer inte sluta rinna. Det mörka kommer inte plötsligt dra sig tillbaka, nu när det väl är ute ur underjorden.

Det enda vi kan göra är att, tålmodigt och konsekvent, tala med andra ord. Inte överrösta, det kanske inte går - men fortsätta. Skriva, formulera och obönhörligt berätta andra berättelser. Dränka mörkret i ljus och på så sätt hela tiden tända lampan över det som är vackert.

Jag brukar aldrig bli politisk här. Jag kan för lite, gissar mest och har bara en jävla massa åsikter - och det, mina vänner, har vi tillräckligt av, sattsäja. Men jag tror ändå att de flesta som följer mig har listat ut vilket planhalva jag helst rör mig på.

Den där det finns flest medmänniskor.

Den där det finns utrymme för komplexitet och förmåga och tillåtelse att tänka en stund innan man ger ett svar. Den där man får vara lite konstig, där man får vara fel, där samtalet är fritt och lyhört. Den där man har förmågan be om förlåtelse.

Den där färgerna är många.

Den där de ljusa orden vinner över de dunkla.