De släckta stjärnorna lyser med sin frånvaro
Hejsan,
Min sommar blev inte alls som planerat. Och nu är jag på väg ut ur den, en smula förändrad, måste jag säga. Man förändras kanske varje sommar? Det är tydligt på växande skolbarn, men egentligen tror jag att det gäller oss alla.
Döden kom på besök i olika former. Svepte sin lie över tillvaron. Släckte stjärnor som har lyst så länge jag levt. Släckte stjärnor för tidigt. Släckte stjärnor på den södra hemisfären.
Det kommer gå att vänja sig vid tanken, men själva tillvaron är för alltid förändrad. Kuggarna i livsmaskineriet hoppar ur för en stund. Och man har ingen aning om hur man ska få dem rätt igen. För varje kugge är unik och man behöver olika verktyg varje gång.
Vi reste långt och hittade nya sidor i varandra och i oss själva. En magisk närvaro infann sig. När döden är nära blir livet så skarpt. Det knastrar av laddning. Man vill sträcka ut handen och röra vid det.
Nu kommer hösten och jag välkomnar den. Jag vill tända upp omkring mig. Så att jag kan se mig själv i spegeln. Se vägen, stigen, backarna, krönen. Se dig och dig och dig i ögonen. Se skärmen som jag skriver på.
Titta upp mot himlen och se de tomma platserna och minnas hur det en gång var.
Any news?
Ett färdigt roman-manus ligger nånstans och väntar på något (förhoppningsvis något positivt). Ett till är in the making. För the show must go on. Döden rår inte på min kreativitet. Inte så länge jag själv lever åtminstone.
Jag riggar för att ta upp workshoppandet i nya och gamla spår i höst. Två roliga samarbeten börjar ta form och jag är sugen på att kanske sätta ihop ett par egna också. Om du är intresserad av att följa utvecklingen - dra ett mail så skickar jag mer info när jag har något mer konkret.
Letar lokal och funderar på upplägg så länge. Jag vill göra något nytt och kul och dra med mig folk som är med på de relativt oklara noterna. Som vill utforska och lära tillsammans. Där jag lotsar, men inte bestämmer. Går det att förstå? Jag hajar knappt själv, men jag känner mig full av längtan till något som är bortom reglerna. Vi får se vad kan innebära.
Skrivcoachingen mullrar på som ett fåtal färgglada bowlingklot. Hösten är full, men framåt november har jag space om du vill jobba med ditt skrivandet tillsammans med mig. Hör av dig och berätta om dig själv och din idé. Kanske finns en match?
Det ordnar sig
Kanske är det sorgen. Kanske är det de släckta stjärnorna. Kanske är det den konkreta insikten om att vi tar slut lite varje dag. Eller en mix av allt... men just nu går jag runt och bär på en inre ro. Som stormens öga i bröstet.
Jag har en stark förvissning om att det ordnar sig. Tillit till det lilla författarlivet som är mitt.
Det går kanske över. Det går troligen över, för jag är ju inte nästa Dalai Lama precis.
Men i väntan på övergången gör jag det enda jag är riktigt bra på.
Jag skriver.
Häls!
/ Frida Spikdotter
PS. Har bloggat ett par gånger i sommar också. Bland annat om bad. Här hittar du dem om du vill läsa! På min Substack postar jag ibland engelska versioner av texter som du bara hittar i mitt nyhetsbrev Arbete pågår. Många av er har redan hittat dit, men du som inte gjort det - här är vägbeskrivningen... DS