Dubbelseende

När min äldsta son var liten i början av seklet summerade han då och då dubbelheten i att vara känslomänniska i en enda enkel mening: "Jag vill ha en kram, men jag vill inte ha en kram."

Jag förstod honom med varje cell i min kropp. Jag tänker ofta på det där citatet. Hur det gäller så många saker i livet. Man vill och vill inte - på samma gång.

Vill vara med, men också utanför. Vill vara nära, men också långt borta. Vill vara ensam, men ändå inte. Det är som en förbannelse.

Idag plockade vi torra svampar i en torr skog, min yngsta son och jag. Vi konstaterade att vi skulle vilja bo i skogen, om världen hade fungerat så. Skogen är snäll. Dömer inte. Har ingen åsikt. Den bara är.

Han är musiker. Gitarrist. Jag är författare. Tangentbord, ord. Olika uttryck, men samma dilemman: duger vi? Är det vi gör något att ha? Vi pratade kreativitet. Vad som får oss att gå igång. Varför vi gör det och vad det är vi försöker säga.

Skogen var tyst och stilla och mossgrön. Vi kom fram till eken. Jag har läst nånstans att ekar växer i trehundra år, lever i trehundra år och dör i trehundra år. Den här eken är döende och vacker. Vi nådde runt den. Våra händer möttes. Det kändes speciellt.

Så vad är det vi vill med våra olika uttryck? Musiken. Orden. Tonerna som stiger från våra inre. Kanske är det att försöka fånga dubbelheten i att vara människa? Kanske är det ett sätt att överleva och förstå? Kanske kan vi bara inte sluta.

Med några torra kantareller i botten på påsen klev vi ut på landsvägen. Värmen tryckande. Snackade sociala medier. Måste man synas och höras för att räknas? Dubbelheten. Att vilja vara ifred i sin process, men också synas, höras, bli läst. Att rikta sin kreativa kraft utåt, är det ändå inte en oundviklig dröm och önskan hos varje skapande människa? Att dela med sig av sin grej.

Jag berättade om kritiska läsare genom åren och om rädslan att inte duga. Om elaka kommentarer och att värja sig, men ändå sticka ut nacken i den där världen som finns utanför mitt skrivuniversum. För att låta mina berättelser ta nya former hos mina läsare. Kanske göra ett avtryck?

"Jag vill egentligen bara ha följare jag skulle tänka mig att fika med."

Vi glodde på varandra och konstaterade att vi råkat formulera den bästa sociala medie-strategin någonsin. Vi enades om att den tanken kändes trygg.

Medmänniskor. Som vågar se en i ögonen. Som vågar bjuda på en påtår. Som vill samtala och komma fram till något, kanske om dubbelheten i att leva.

Som vill dela med sig av sin värld utan att döma.

Som skogen.

Som eken.

Sen gick vi hem och vilade.

Fast vi egentligen var pigga.