Du är vad du heter

Restaurangen hade allt. Centralt läge vid en gågata. Lågmält jazzpiano. Levande ljus, precis lagom nedbrunna. Mummel och skratt. Serveringspersonal som tyst och tjänstvilligt rörde sig över golvet i mjuka, men samtidigt snygga, skor. I baren satt människor under små välplacerade lampor vars gula sken skapade en hemtrevlig, nästan intim, känsla i lokalen. Bakom bardisken stod exklusiva flaskor längs en spegelvägg. En subtil inredningsillusion som fick allt att verka större än det egentligen var. Den flyhänta bartender tog emot beställningar, tappade upp öl och skar lime i perfekta klyftor. Hans rörelser verkade nästan som koreografi, de följde ett förutbestämt mönster som upprepade sig, utan att för den skull bli långtråkigt att se på. Det såg genomtänkt ut.

Det var lördag och klockan var inte så där hemskt mycket, utan lagom. Inte mer än 17.30, man ville inte behöva komma hem alldeles förskräcklig sent, utan kunde känna sig någorlunda fräsch dagen efter. Så man inte var alldeles för seg under den soliga söndagspromenaden och kanske orkade stanna till vid något kafé som serverade amerikanska pannkakor i mjuka soffor. Gå på ett museum och viskande titta på konst, lägga huvudet på sned och försöka förstå, tolka. Sen gå hem, via den lokala matbutiken, men ångra sig och istället välja att beställa pizza för det händer ju ändå så sällan. Fast kanske lite väl ofta på senaste tiden. 

Hur som helst.  

Bordet var bokat tidigt, helt enkelt. Så gör medelålders människor, eftersom det ofta är en dag imorgon för den målgruppen som allt mer sällan anser att bakfyllan fyller en funktion. 

Brita satt tillbakalutad i det lilla soffbåset. Därifrån såg hon allt – den smygiga personalen, gästernas ryggar i baren, de hemtrevliga lamporna, alla färgglada flaskor. Och så paret ett par bord bort. Hon med ett glas rött, han med en öl. Brita tänkte att det var klyschigt och tänkte att det där inte var hon, inte ikväll. Hon tog tre stora klunkar av ölen hon beställt. Det drog till i kräkmusklerna för hon gillade inte öl. 

Men ikväll drack hon öl. Och det var äckligt. 

Hon tittade på klockan. Hon brukade inte ha klocka, men ikväll hade hon det. Mobilen var hemma, för det hade hon bestämt. Ingen telefon. Inget som kunde störa i onödan. 

Klockans armband skavde ovant mot handleden. Hon hade inte använt armbandsur sen hon var tolv, kanske tretton år. När alla andra fick klockor hade hon också önskat sig en, men den tappade hon bort redan första veckan och hon hade inte saknat den sen dess. 

Nu vred hon raslöst upp armen mellan varje klunk och hoppades att ölen snart skulle vara slut. 

Han är sen, tänkte Brita. 

Män. Varför fanns det aldrig ett mellanting? Antingen var de undfallande och minst en kvart tidiga, som knähundar. Eller så kom de sent med en dålig ursäkt som man inte brydde sig ett skit om eftersom det är så bottenlöst ointressant att lyssna på undanflykter i efterhand. Brita brukade alltid göra sitt bästa för att inte lyssna på den typen av förklaringar. Men män kunde också vara så väldigt högljudda och ihärdiga, krävande faktiskt. 

Hon önskade ofta att hon var lesbisk, men det var hon inte. Vid ett par tillfällen hade hon försökt men det hade liksom inte riktigt gett med sig. Det var länge sen nu för övrigt. Hon var för gammal för att orka byta sexuell preferens. Det blir man aldrig för gammal för, hade en del hävdat, men Brita höll inte med. Hon orkade inte riktigt ta sig an utmaningen att förstå sig på en ny art, för det var så hon tänkte på det. Att inleda något med en kvinna nu skulle vara som att lära sig att leva med lejon eller elefanter eller så. Och vad skulle barnen säga? 

Brita log. Med munnen full av bitter öl. Hon svalde och förde handen kokett till munnen, fnissade till vid tanken på att presentera sin nya partner för sin 17-årige son. ”Det här är Stina.”

Tja. Varför inte? 

Brita skulle precis lyfta glaset ännu en gång när hon såg honom komma in genom snurrdörrarna. Det sög till i magen. För det var väl han? 

Han hade svart modern kappa och en scarf slängd över axeln, lite nonchalant. Som att den fallit från skyn och bara råkat hamna där. Hon såg på när han tog av sig mössan och drog handryggen under näsan. Var han snorig? Så där gör man väl inte, som ett förskolebarn. 

Skulle hon gå och låtsas som att hon aldrig varit här? Messa att hon fått förhinder? Men det gick inte för hon hade ju ingen telefon och nu såg han henne dessutom. Han vinkade, glatt men ändå lite mystiskt med handen han just torkat näsan med.

Brita tog en snabb klunk i rena förskräckelsen och vinkade tillbaka med den lediga handen.

Ja. Det var väl bara att ta sig an det här. Vad hade hon givit sig in på egentligen?

Han gestikulerade slarvigt mot baren och verkade förklara, på hemgjort teckenspråk, att han tänkte beställa på vägen. Brita nickade och log, för vad gör man annars? Man nickar och ler när man inte förstår sin omvärld. Det gör alla, det är mänskligt, försökte hon tänka. Synd bara att hon var som alla andra. Hon hade gärna velat sticka ut lite, men det gjorde hon aldrig.

Han ställde sig vid baren. Brita tyckte han såg lydig ut där han stod och väntade på sin tur. Ville hon verkligen ha en lydig man? Ja, kanske. Hon var inte säker. Hon ville åtminstone inte ha en olydig man, en sån som är otrogen och inte går att lita på, det vill man inte ha. Eller kunde det vara spännande? Att man liksom inte vet var man har en annan människa. Det kanske skulle ge en viss charm och spänning till vardagen. Att det uppdagas att han till exempel smugglar cigaretter, fast han inte ens röker. Eller att han har barn han inte berättat om eller kanske någon konstig sjukdom som går så långsamt att den inte riktigt märks, men som sakta förändrar hans personlighet fullständigt. Tänk om han är mycket äldre än han sagt, bortåt sextio? Han kanske lever dubbelliv och har en familj vid sidan om? Eller är med i maffian. 

Nu tyckte Brita att hon gick över gränsen. Hon återgick till att betrakta honom vid baren när han plötsligt vände sig om med sitt glas och kom rakt emot henne. 

Hon kände allt blod försvinna från ansiktet. Skulle han se hur blek hon var nu? Då kanske rynkorna skulle synas ännu mer än vanligt. Hon ruskade på axlarna som hon lärt sig på en kurs. På det sättet kunde man snabbt ta tillbaka sig själv till kroppen, som kursledaren sagt. Liksom skaka bort obehaget, bokstavligen. Det funkade lite grann, men det som egentligen funkade mycket bättre var ölen som hade börjat pirra i benen. Hon var perfekt salongsberusad nu och ganska redo, tyckte hon själv. 

Nu var han jättenära. Han gick lite tillbakalutad, liksom självsäkert svajande, som att han bara hade råkat gå förbi och hade några minuter över för henne. Vilket larv, tänkte Brita, och sträckte på sig. Nästa sekund var han framme vid bordet och log brett. Hans tänder var onaturligt vita. Vad hade han gjort med dem, det såg ju helt onormalt ut? Som att han inte druckit varken kaffe eller te i hela sitt medelåldersliv, vilket ju var relativt osannolikt.

Brita visste att han var femtio år. Skulle fylla femtioett i september. Hon var bara fyrtionio och ett halvt. Det var inte av ringa betydelse, tyckte hon. En viss ålderskillnad var det mellan dem. 

– Brita? Sa han med sin leende mun, trots att han mycket väl visste att det var hon. 

– Jens? Sa hon, trots att hon visste mycket väl att det var han. 

– Det är nästan lite trist det här med internetdejting, att man vet så mycket om varandra redan innan man ses, sa han och ställde ner sin öl så att den skvimpade över. 

Brita skrattade till och visste inte vad hon skulle svara på en sån sak. Det börjar, dåligt tänkte hon. Herregud, jag är usel på kallprat, hann hon också tänka innan hon sa:

– Tja… men det är väl bra. Att vi vet hur vi ser ut och vad vi heter?

– Och hur gamla vi är och var vi bor och vad våra barn heter och vad vi helst äter till middag.

Jens skratt var bullrigt och stort. Han tyckte att han var rolig. Brita förstod inte riktigt vad det var som var så kul men skrattade för syns skull. 

Han slängde sin jacka på soffan mitt emot och hasade sig in framför henne. Såg på henne en stund och hon visste inte riktigt var hon skulle titta så hon glodde tillbaka. Jaha. Vad skulle de göra nu då? 

Jens lyfte glaset och sa:

– Nej, men skål då! 

De drack. 

– Det var ju fint att vi kunde få ihop det här, sa han sen. 

– Ja. Det tog ju ett tag.

– Fulla kalenderar och allt det där. 

– Ja, precis. 

Det blev tyst en stund och Brita kände att hon litegrann ansvarade för att något skulle hända. Hon sa:

– Det är mycket nu. 

Jens skrattade. Han hade verkligen en märklig humor. 

– “Det är mycket nu”. En klassiker, sa han och svepte halva sin öl. 

Var han nervös? Han som verkade så säker och världsvan. Brita tittade på hans fingrar som trummade mot bordsskivan. Jo, han var nog lite nervös, det såg Brita nu. Det piggade upp stämningen en aning. Han liksom krympte lite där han satt och det gjorde att Brita automatiskt blev lite större. 

– Jaha. Vad pratar man om vid ett sånt här tillfälle då? Vad jobbar du med? Till exempel, sa Brita och gjorde en ovanligt stor och svepande rörelse när hon förde glaset mot munnen. 

Ölen var nästan slut och även om den var det äckligast hon druckit hade hon redan bestämt sig för att köpa en till. 

– Jag är… inköpschef. 

Sa Jens. 

– Va? Sa Brita. Är du? 

– Jaaaa…, sa Jens tveksamt. Varför låter du så förvånad?

Det blev tyst igen en stund, men den här gången var det en nödvändig tystnad. Brita var tvungen att tänka till på riktigt. 

– Nej, nej… jag bara trodde att du –

Längre hann hon inte eftersom Jens avbröt henne. 

– Jo, fast jag har bytt jobb sen dess. Inser jag. 

Brita såg på honom och förstod ingenting. 

– Jag ska köpa en till öl, tror jag, sa hon och sökte med blicken över restaurangen för att hitta någon som kunde hjälpa henne med det. 

Jens tappade fokus och började leta han också, fast han inte behövde. Brita blev irriterad. Som om hon skulle vara en kvinna som inte kunde beställa sin egen öl? Herregud. 

Hon fick ögonkontakt med en ung man som torkade bord lite längre bort och höjde pekfingret och ögonbrynen. Han nickade som svar. 

– Vill du också ha en? frågade hon artigt för det trodde hon var bra.

Jens nickade stumt och tömde det som var kvar i glaset, redan innan den unga servitören hunnit fram. Brita, som förvånat sett på när ölen försvann ner i Jens hals, tappade tråden och letade efter några smarta ord att säga.

– Ja… hej… jag skulle kunna ta en likadan. Eller två likadana. Fast de kanske inte är likadana? Ja, alltså… jag kan ta en likadan som jag har. Och så kan han ta en likadan som han har. Tror jag? Eller? Vill du ha samma? Vad har du? Jag tror jag har någon mellanöl…?

Jens misslyckades med att kväva en rap och Brita blev röd i ansiktet. Men den trevlige unge servitören verkade van för han bara log och sa ”En Hof och en Bryggmästarn, det fixar jag.” Sen var han borta. Väldigt fort gick det. Brita ville nästan ropa att han skulle komma tillbaka. Säga att hon hatade öl och ville ändra sin beställning till ett vältempererat glas rött istället. Kanske lite jordnötter? Men det gjorde hon inte. 

– Du dricker öl alltså, sa Jens. 

Hon gillade inte alls hans tonfall. Som att han ifrågasatte henne? Som att han visste något om henne som hon själv inte visste. 

– Ja, det gör jag. Ikväll gör jag det. Hurså?

– Nej, jag bara undrade. Jag trodde inte du…

– App, app, app! Ikväll dricker jag öl. 

Det blev tyst och lite spänt en stund. 

– Vad gör en försäljningschef då? Frågade Brita till slut. 

– Inköpschef, rättade Jens. 

– Ja, okej, okej. Vad gör en inköpschef då? 

– Han… köper in grejer. 

– Vad för grejer? 

– Olika… produkter, kan man säga. Som man säljer sen. På markanden. 

Jens hade kavaj. Nu rättade han till den lite genom att rycka tag i båda slagen samtidigt. Det såg ut som att han gav sig själv en uppläxning. Det såg roligt ut, men nu skrattade han inte minsann. När det för första gången sen han satte sig ner faktiskt hände något som var skoj, då var han gravallvarlig. Det här kunde bli ett problem, om det inte redan var det.

Brita var på väg att börja skratta hysteriskt och det fick inte hända under några som helst omständigheter. Hon tittade åt sidan och betraktade en tavla som hängde där. Den var intetsägande. Någon slags engelsk hedlandskap med hästar och ryttare, ett jaktsällskap i röda jackor och en massa hundar. Själlöst målat och säkert bara en massproducerad affisch med gammaldags ram. Motivet var så långtråkigt att Brita kände hur skrattet snörpte ihop sig och drog bort. 

– Okej. Så du säljer saker. Som du köpt in, sa hon och tittade rakt på honom. 

– Ja, precis, svarade han och tittade lika rakt på henne. 

– Du då? frågade han sen. Vad gör du? 

– Jag är lärare. I… svenska, engelska och… träslöjd. 

Jens höjde på ögonbrynen och log. 

– Oj då… Jaha. Vilken spännande kombination? Den har jag inte hört tidigare. 

– Nej. Det är inte en helt vanlig kombination, men jag har valt den själv. På Lärarhögskolan, valde jag. Det är områden som intresserar mig och som jag inte riktigt får utlopp för i min hemmamiljö. Kan man kanske säga. 

Nu kom den unga servitören, vant slängande med båda ölen i en och samma hand. Hur fick han plats med det i det lilla greppet? Han såg ut som tolv år men verkade ha jobbat som servitör sen Bellmans dagar. Brita fick inte ihop det alls men tackade för ölen och tog flera klunkar. Det var fortfarande inte gott, men hon kunde säkert vänja sig. 

– Jaså inte… Hur kommer det sig då? sa Jens och drack han också. 

– Vad? 

– Hur kommer det sig att du inte får utlopp för det? Hemma alltså. 

– Ja, säg det. Det är kanske en lite… hämmande miljö. Där jag befinner mig. 

Jens ställde ner glaset med en smäll. 

– Hämmande? 

– Ja. Jag skulle nästan kalla den det. 

Nu var Jens lite irriterad, verkade det som. 

– På vilket sätt hämmande? Får du inte hålla på med träslöjd så mycket som du vill, eller vaddå? 

– Nej. Det dammar för mycket. Tar för mycket plats. Det är bara ett par exempel.

– Säger vem? Vem säger att det dammar? 

– Ja… de jag bor med. Men nu var det väl inte det vi skulle prata om? 

Jens la armarna i kors över bröstet och det såg ut som att han också tittade på tavlan en stund. Eller kanske mer liksom bakom tavlan, längre bort. Sen drack han av sin öl. Det såg ut som att han tänkte på något. 

Sen lutade han sig fram och det var som att han kommit på något, för nu såg han glad ut igen. 

– Japp. Du har rätt. Vi pratar inte om jobb, det är trist. Vad gör du när du inte jobbar? Det är roligare att veta. 

Brita tänkte. Hon hade inte funderat så mycket på vad hon gjorde när hon inte jobbade. Hon kände att hon var tvungen att hitta på något så hon sa:

– Jag tränar en del. Jag älskar att träna. Jag springer jättelångt och mycket. Och ofta. Nästan varje dag. 

Det var en ren och skär lögn, men det kändes inte fel att säga det ändå. Hon såg för sitt inre hur hon korsade en mållinje, med bröstet först och armarna ut åt sidorna, i slow motion, svettig men lycklig. Som i Sportspegeln. Eller hette det fortfarande Sportspegeln? Hon visste inte det. Det var länge sen hon tittade på vanlig teve. Det blev mest Netflix och sånt man kunde bestämma över själv. När Brita bestämde själv blev det aldrig sport, den saken var säker. 

Jens stirrade på henne. Han såg hemskt tom ut i blicken, nästan så att Brita ångrade att hon avslöjat för honom att hon var en maratonlöpare. Det är inte alla som förstår sånt, de förstår inte storheten. 

– Ah. 

Sa han bara. Det var en konstig sak att säga. Han var förmodligen avundsjuk. 

– Gör du något annat också? fortsatte han fråga, men nu tyckte Brita att det var hans tur att svara på saker. 

– Ja, det gör jag. Men nu vill jag också höra vad du gör på din fritid. Vad gör du på din fritid? 

Han verkade inte alls förberedd för han skruvade lite på sig och rörde på huvudet. Det såg nästan ut att sitta löst, så mycket vred han på det och såg sig om i den ointressanta lokalen. Helt klart ett tidsfördriv, tänkte Brita. Han försöker vinna tid. 

– Jag rider, sa han, väldigt bestämt. På hästar, la han till. 

Nu tyckte Brita att det började bli intressant. 

– Du rider på hästar? 

– Ja, precis. 

– Vilka sorts hästar? frågade Brita och såg lömsk ut. 

Jens drack ur sin öl och svarade:

– Ganska stora. 

– Hur stora? sa Brita och drack hon också. 

– Som… bardisken ungefär, sa Jens och såg nöjd ut. 

Brita tittade mot bardisken. Den gick ungefär till hennes armhålor, bedömde hon. 

– Ja. Det var ju ganska stort. 

Jens log och nickade. Såg han stolt ut? Ja, lite, tyckte Brita. 

– Vad heter din häst? 

Nu log Brita också. Ganska mycket, så att det nästan var ett skratt, men ändå inte. Det höll sig fortfarande på rätt sida. 

Jens flackade med blicken. 

– Jakob. 

Nu började Brita ändå skratta. Axlarna guppade, men när hon andades lugnt genom näsan kunde hon hålla det på en hemtrevlig och artig nivå.  

– Och Finess, sa Jens då. 

Då blev det svårt för Brita att lyckas hålla en rimlig nivå. Så hon skrattade lite högre, men utan att bli vulgär, tyckte hon själv i alla fall. 

– Finess? Du har en häst som heter Jakob och en som heter… Finess. 

– Ja. Det är en hane och en hona. 

– Heter det det inte hingst och sto? 

Jens rättade till sin kappa som bara låg stilla på soffan bredvid honom, som ett ömsat skinn. 

– Näe… det är inte utan att man börjar bli lite hungrig va, eller vad säger du? Ska vi äta något?

Brita, som inte alls var hungrig efter en liter öl, sa:

– Absolut. Vi kan fråga efter en meny. 

Den unge mannen kom med menyer och tog upp deras beställning. De lyckades småprata utan några större fadäser tills maten kom – råbiff till henne, någon slags blomkålsrätt till honom. 

– Är du vegetarian? frågade Brita och såg framför sig en framtid av vegetariska utmaningar och veganska låtsasprodukter som inte gick att äta utan att samtidigt dö litegrann. 

– Jag vet inte, svarade han. 

Det tyckte Brita var betryggande.  

– Kanske bara ikväll, la han till medan han tuggade sin blomkål som såg väldigt sund och näringsrik ut jämfört med Britas köttberg. 

– Tycker du om att resa? testade Brita. 

– Jo, för all del, svarade Jens och lät som en karaktär i en gammal svartvit film. Det blir nog en och annan trip. Jag åker gärna till Berlin, till exempel. 

– Åh! Jag ÄLSKAR Berlin, utbrast Brita. Men jag reser aldrig. Jag hatar att resa, la hon till. 

Jens slutade tugga, tillfälligt. 

– Hur kan man hata att resa? Det är inte så vanligt, sa han sen med mat i munnen. 

– Nej. Det är inte så vanligt. Jag gillar att vara lite ovanlig.

– Men du ääälskar Berlin? sa han och överdrev ordet ”älskar”. 

Han förlöjligar mig, tänkte Brita, och tuggade medvetet med öppen mun. Hon smackade högt. 

Jens la ner sina bestick. Det klirrade av metall i bordet. 

– Sluta, sa han, ganska hårt. 

Brita stannade upp, mycket oförstående. 

– Sluta. Du tuggar med öppen mun. 

– Jaså? Gjorde jag? Det märkte jag inte. 

– Det märkte du visst, du gör det med flit. 

– Absolut inte!  sa Brita, ganska högt, och la också ner sina bestick på bordet, lika hårt som han gjort. 

Jens skakade på huvudet och tog en klunk öl till. Den var nästan slut igen. Det måste innebära att han inte är helt nykter, tänkte Brita och gillade den tanken. 

– Jag gjorde det inte med flit, sa hon, tog upp besticken och började peta i sin råbiff. Rullade omkring en capris över tallriken, men åt ingenting. 

– Alltså. Om det här ska funka så kan du ju liksom inte vara inte Brita. 

Brita kände hur ett leende sprack upp från sida till sida på ett obekvämt sätt, mer som en spasm än som en glädjemanifestation. 

– Men jag försöker! Jag lovar! 

– Du försöker inte, Susanne! Du tar inte det här på allvar alls. 

– Det gör jag visst, sa Brita och la ena handen för munnen för att det inte skulle synas vad munnen gjorde, men det gick inte att dölja eftersom ögonen ju är själens spegel och visar allt som kroppen försöker dölja. 

Jens suckade djupt.

– Men Jens… 

– SLUTA! Jag är inte Jens längre. 

Brita skrattade nu fullt ut eftersom det var roligt. 

– Nähä. Vem är du då?

– Lägg av. Vi lägger ner. Jag är Robert, sa Jens trumpet och skar av en bit av blomkålen.

Susanne kunde inte låta bli att tycka lite synd om honom. Ändå var hon osedvanligt upprymd. En mycket dubbel upplevelse som inte var helt igenom oangenäm.

– Kan inte haja att du beställde blomkål. På riktigt? 

– Men du drack ju för fan bärs! Två stycken.

Han la armarna i kors igen och vred på huvudet så att han inte ens skulle kunna råka se henne i ögonen. 

Susanne kunde inte sluta skratta, trots att hon ville för nu hade bägaren runnit över för länge sen. Hon torkade tårarna med den gröna pappersservetten. 

– Alltså… sorry, men det funkar inte. Det blir för konstigt. Vi kanske måste göra på annat sätt? 

Jens hängde med huvudet ner i tallriken. Eller var det Robert? Jo, Robert var det nog. 

– Ja. Vi kanske kan ta med ungarna nästa gång, så det blir det riktgt jävla konstigt, sa han, surt som galla. Familjen annorlunda i nåt jävla rollspelsinferno.

Han svepte det sista i glaset och höjde pekfingret mot servitören igen. 

De satt tysta en stund. Susanne drog upprepade gånger under ögonen med servetten. Hon ville inte se ut som en rödgråten panda, oavsett anledning. Robert åt. Han var snål och skulle äta upp varenda smula på tallriken, det visste hon. Han lämnade bara mat som var rutten eller förgiftad, brukade hon säga. Då skrattade alltid alla barnen.

– Det bygger ju liksom på att båda anstränger sig, mumlade han mitt en tugga.

Susanne drog efter andan och släppte ut ett litet ljud. Hon var alldeles utmattad på ett skönt sätt efter skrattattacken. 

– Ja. Jo, sa hon, knölade ihop servetten och la den på bordet bredvid tallriken. 

Hon försökte se bestämd och allvarligt ut för att hålla samma humör som Robert, men hon kände hur skrattet envist höll sig kvar i kroppen. När som helst skulle det kunna bryta ut. All kraft gick åt till att hålla det på plats. Hon spetsade en kapris på gaffeln för att avleda sig själv. Hon fick hjälp av servitören som dök upp från ingenstans och ordlöst ställde ner en öl framför Robert som nickade i samförstånd, som om de hade en pakt. 

– Du kanske kan komma med någon bättre idé om du tycker att den här är så väldigt usel, sa han kort. 

Susanne kände sig trängd. Varför gjorde han alltid så här? Varför var det alltid upp till henne att komma på smarta grejer som skulle rädda deras relation? Rädda, förresten. Herregud. Det var ju inte som att de höll på att sjunka till botten. Inte hon i alla fall. Det hände att hon flöt omkring, förnöjt, i vardagen, utan att ens tänka på att hon var gift. Han fanns ju där hela tiden, lite som luft. Inte hetsade man sig upp sig dagligen för att man fick luft och kunde andas. Det tänkte man ju inte på förrän dagen man inte längre fick det. Innan dess hade man ju annat att syssla med. 

Susanne förstod inte varifrån han fick all tid att hålla på att fundera över deras förhållande? Kunde han inte bara tagga ner lite. Ta saker som de kom. Inte tänka så förbannat. Vara lite ytlig, som vanligt folk.

– Men du. Det är ju du som tycker att vi har ”lite att jobba på”, som du uttrycker det. Inte jag. Kan vi inte bara leva på, liksom? Varför måste du fundera så infernaliskt? Det är väl inte en jävel som har en relation som fungerar, inte på riktigt.

Hon skyfflade upp en redig hög med kött på gaffeln och tryckte in den i munnen. Salt och sval. Tänk den som ändå hade haft ett glas rött till? 

– Jag vill trivas. 

Han lät som en liten pojke. Susanne svalde. 

– Men jösses… inser du att du låter som ett barn nu. Du har ju helt orimliga förväntningar. Seriöst. Trivas, det gör man i tecknade serier eller sånt man kan skriva manus till. Teater och filmer och sånt, där man kan bestämma över vad som ska hända och i vilken ordning det ska ske. Det har ju ingenting med verkligheten att göra. I verkligheten kan man bara reagerar på omständigheter som inträffar, men kontroll kan man ju inte ha. Det är nåt nytt fenomen att alla tror att de faktiskt kan påverka sina liv. Det är därför alla mår så dåligt.

Nu kunde Susanne inte låta bli att råka fnysa när hon tillade, nästan mest till sig själv: 

– Trivas… Jag tror inte mina öron. Vi har det väl bra som vi har det? Det är du som vill förändra och ha dig. Och jag bara ställer upp på dina märkliga idéer. 

Han lutade sig fram mot henne över bordet så att ena skjortsnibben snuddade vid blomkålshuvudet på tallriken. Hans ögon var uppspärrade och han väste lågt med hopbitna käkar. Susanne misstänkte att han egentligen ville skrika, men det passade sig inte riktigt. De var ju på lokal.

– Så du menar att man ska acceptera att man vantrivs? Att man ska gå runt varenda dag och må uselt fast man inte behöver? Att man inte ska försöka fixa det som inte funkar? Bilen går sönder och man ba ”Jahopp, nu har vi ingen bil plötsligt, men ja ja! Livet går vidare.” Menar du så? Att man bara liksom inte ska… ta tag i något alls. Är det det du menar? 

Han slog näven i bordet, fast väldigt dämpat. Det såg larvigt ut, tyckte Susanne. Hon hade aldrig kunnat ta hans utbrott på allvar.

– Ja. I princip, sa hon med ett uppgående tonläge, ungefär som när man svarade ”Ja, tack!” på frågan om man ville ha mjölk i kaffet – om man nu tog mjölk i sitt kaffe.

Hon visste att hon retade honom. Så här var det alltid. Han analyserade, hon retade upp honom, han gick i spinn, hon njöt. Ända tills han började gråta. Då tröstade hon och sen blev de sams. Det var lite som ett sällskapsspel. 

Nu såg Susanne att Roberts ansikte slöt sig. Det hade tagit henne ett antal år att förstå vad det betydde, men nu visste hon precis: bägaren hade svämmat över och det var dags för försoning om hon inte ville att det här skulle dra ut i flera veckor. 

Susanne la huvudet på sned och sökte hans blick som flackande undersökte allt i sin närhet – utom just henne.

– Du…? försökte hon på sitt vänaste sätt. 

Problemet var att hon inte var särskilt vän och det visste Robert. Och Susanne visste att Robert visste, så allt blev egentligen bara på låtsas. 

– Det är sånt här du håller på med hela tiden! Du menar ju inte vad du säger, Susanne. Du är helt påhittad ibland. Det är som att du spelar en roll. Jag vill ha äkthet.

Han greppade glaset och drack några stora klunkar och såg han rakt på henne. Hon glodde tillbaka och kände hur munnen återigen sträckte på sig i ett sorts osäkert leende.

– Skämtar du nu, eller? 

Han knyckte med nacken på ett sätt som såg farligt ut. 

– Vaddå? Nej. Jag tycker inget med det här är särskilt roligt alls. 

– Du säger att du vill ha äkthet. Ändå var det ditt lysande förslag att i skulle ses här som nåt sorts alter ego-personer. Det är väl så långt ifrån äkthet man kan komma? Väldigt ironiskt, om du frågar mig. 

Susanne hade alltid känt att hon var lite smartare än Robert. Det var inget som var direkt synbart, det var mer som en underliggande vag förnimmelse, men ändå så pass stark att den inte helt gick att bortse ifrån.

Nu reste sig Robert. Det tog en stund för honom att hasa sig åt sidan och glida ut ur båset där de satt. Det såg antagligen inte så värdigt ut som han hade velat. Han nafsade åt sig sin kappa och krånglade den på sig, rättade till alla designdetaljer, onödigt länge och noggrant. Den hade varit dyr, den där kappan. Kanske det dyraste han ägde.

– Jaha. Ska vi gå nu? 

Han svarade inte.

– Okej. Jag hajar. 

Nu reste sig Susanne också. På stående fot tömde hon det sista i ölglaset. 

– Det här blev ju lyckat, sa hon. Det måste vi göra fler gånger. 

Han stannade upp i sitt fixande och tittade uppgivet på henne. 

– Kan vi släppa det här nu, eller? 

– Absolut, sa hon och låtsades släppa något tungt ner på golvet. Bom! Så släppt, helt och hållet. 

– Bra, sa han kort och kastade halsduken teatraliskt över axlarna, som en sista kommentar i frågan. 

De gick, sida vid sida, nedför den korta trappan och bort mot svängdörrarna. I baren var det fullt med folk nu. Finklädda människor som doftade gott. Deras kväll hade precis börjat, det kunde man se i de sökande blickarna. Det är en fin och väldigt tunn linje mellan desperation och nyfikenhet, tänkte Susanne.

– Får jag fråga en sak? 

Hon var tyst och han tolkade det som ett ja. 

– Varför stavade du Brita med ett t? 

– Vet inte riktigt. Ingen särskild anledning. Jag ville väl prova att vara en Brita och inte en vanlig Britta, vilken som helst. Det kändes… modigare. Eller nåt. Jag vet inte.

För ett par sekunder tänkte Susann på hur namn påverkar sin bärare. Det var början på en djupare tanke, märkte hon. Hon skulle aldrig hinna tänka den till slut just nu. Det skulle hon bli tvungen att skriva några rader om när hon kom hem. Det kanske kunde bli början på en novell, eller så? Den skulle kunna handla om människor som byter namn och skepnad, blir andra än de egentligen är.

Snurrdörrarna satte igång automatiskt när de kom i närheten. Väggarna rörde sig runt runt, som bladen i en stor degblandare. De klev in och kom ut i kvällen på andra sidan. 

Hon krokade sin arm i hans. De började gå och såg ut som alla andra som också gick under gatlyktorna och träden.

Men något var förändrat ändå. Hon var lite mer Brita.

Susanne såg upp mot sin man, som var något längre än hon. 

Han är inte korkad precis hela tiden, tänkte hon och la huvudet lätt mot hans överarm.

– Vill du gå nånstans och avsluta med ett glas rött? frågade han med sin mörka röst. 

– Du känner mig du, log hon.

– Ja. Jag gör ju det, svarade han. 

Tror du, ja.

Tänkte Brita.

Köp Efter Morris här: