Hej på mig! Hur mår jag?
Jo, tack. Det är lite mycket just nu, men bra mår jag. Det är mycket som händer på samma gång, men jag gillar ju sånt. Mitt värsta är ju, som bekant, när det inte händer nåt alls.

Jag tänkte att vi skulle prata lite om din bok – Efter Morris. Den släpps här i dagarna. Hur känns det?
Jag har ju skrivit mycket genom åren, men det här är min första skönlitterära roman. Det känns naturligtvis stort att den här dagen äntligen kommit. När första provtrycket kom hem och jag höll ett par års daglig kamp i handen… det var en helt ny känsla som jag aldrig tidigare upplevt. Jag är en obotlig självkritiker, men när jag stod med den i handen var jag faktiskt nöjd med mig själv i flera minuter. Sen blev allt som vanligt igen. Men det var ack så sköna minuter!

I boken skriver du om vad du vill kalla “en annan form av föräldraskap”. Kan du berätta. Hur uppstod den idén?
Idén uppstod nog ganska organiskt och började som en tankelek: vad händer om någon som avskyr barn ändå behöver uppfostra ett? Sen har den tanken omformats rätt mycket över tid, inte minst för att karaktärerna började leva sina egna liv i skrivprocessen. Nu vet jag knappt längre vem som styrde vem.

Berättelsen är helt fiktiv och är en mix av betraktelser jag gjort i min omgivning uppblandat med min egen erfarenheter av att vara förälder – men ändå känna ett ständigt utanförskap i barnrelaterade sammanhang. Den slitsamma kampen mellan att vara mamma och människa på samma gång, och försöka göra nåt vettigt av båda tillstånden. Boken är också ett labexperiment kring vår rätt snäva norm för vad som räknas som kärlek, trygghet och familj. Alex är extrem på flera sätt – en schablon, kan vi nästan säga, en pappdocka som vi kommer överens om att ge liv för en stund. Jag tror många kommer känna att läsningen är en smula befriande. Kanske bär vi alla på en inre Alex?

Okej, men skit i det. Vad handlar själva boken om?
Den handlar om henne – en arg och socialt isolerad kvinna i medelåldern som lever ett snävt liv och hatar folk. Hon passar liksom inte riktigt in i samtiden, allt skaver för henne och hon är usel på att hantera det. Och så, av olika anledningar som jag inte tänker avslöja här, får hon en tioårig pojke på halsen. Hon försöker bli av med honom, men det är svårare än hon trott. Sen händer det massa saker så klart. Den är rätt kul. Mer ska jag nog inte säga.

Så det är ingen tråkig bok?
Jag hoppas inte det. Folk frågar mig vilken genre den hamnar i, men den är faktiskt inte helt enkel att placera. Är svart humor med feelgood-touch en genre? 

Nej. Det är det inte.
Okej. Synd. Annars hade den tillhört den. Testläsarna har inrapporterat fall av såväl asgarv som gråt. Någon har till och med påstått att de haft svårt att sluta läsa, men jag har inga fysiska bevis för att det är sant.

Och Morris? Vem är han? 
Barn är smartare och roligare än vuxna, det vet ju alla. Vi kan säga att han är symbolen för den oförstörda klokheten, den vi föds med men gravids låter skolan, samhället och vuxenvärlden smula ner. Och om vi lyfter blicken ytterligare skulle vi kunna säga att han är alla våra barn… 

Det låter pretentiöst.
Det får stå för dig. Du vet ju precis lika väl som jag hur boken är skriven – är den pretentiös enligt dig?

Inga kommentarer.
Fegis.

Vad händer nu då?
Det händer rätt mycket. Nästa vecka släpps den på Adlibris och lite hit och dit. Den kommer kosta runt 250 spänn. Sen finns det lösa planer på en fysisk bokrelease i Stockholm, bara en stenkast från Alex stamkrog i boken, faktiskt. Det sker förmodligen någon gång under november. Sen ligger e-bok och ljudbok i den så kallade pajpen. Till våren blir det lansering utomlands och sen bearbetningen till filmmanus lite längre fram. 

Eh… det där sista var en ren lögn, antar jag? 
Jag ville bara kolla att du var med och kunde skilja mellan dröm och verklighet. Men allt annat var i alla fall sant. Och det är overkligt nog för en sån som mig, kan jag säga. 

Det heter jag. ”För en sån som jag”. Inte mig.
Är vi klara där? 

Inte riktigt än. Jag har en fråga kvar: du tycker inte att det här känns lite ego? Intervju med dig själv? Var det din idé, eller?
Ja. Tänkte jag skulle testa. Otroligt genant. Men eftersom ingen annan kommer att göra en så blev jag tvungen. Jag tycker dessutom att den blev rätt bra.

Det får stå för dig. Det var ju du som ställde frågorna.
Nej, nu måste jag hasta vidare. Jag skriver redan på nästa bok. Men jag tackar mig för att jag tog mig tid att komma hit.  

Okej. Får vi en Hof nu?
Det tycker jag! Det är ju fredag.

Allt kring Efter Morris kommer förr eller senare hamna i ett nyhetsbrev. Brev kommer varje gång jag får feeling eller har nåt halvvettigt att säga!

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: