Det där eviga rådet. Jag har fått det och jag har givit det till andra, senast igår i ett telefonsamtal. Och jag menade det. Verkligen. Det är ju sånt man säger – och menar. Utan någon vidare analys av innebörden. (Och den ljuvliga skapelsen jag pratade med är ju underbar i hela sin existens! Den som ändå vore som hon…)
Jag däremot… Jag behöver nog justeras lite ändå. Jag behöver nog skärpa mig lite och sträcka på mig för att passa in bland alla snygga och framgångsrika.
“Var bara dig själv”. Det enklaste, det var ju så vi föddes. Och samtidigt: helt omöjligt.
För vad är “självet”? Det är ju knappast något konstant. Det ändras ju hela tiden. I relation till andra i varje given situation. Över tid – från barndom till död. Från morgon till kväll, från ljus till mörker, mellan sommar och höst. Från vardag till fest.
Så många är vi. Det finns ju en miljard själv. Det kommer ta längre än ett liv att upptäcka dem alla.
Och är det ändå inte så… att även om vi har koll på vårt “själv” så återstår ändå den där avgrundsjobbiga känslan: duger det där ute? Kan jag bara gå runt här och vara som jag är och liksom vara… okej.
Svaret jag hela tiden återkommer till är: nej. Det går inte.
Det borde gå – men gör det inte. Inte för alla. Därför är det ett gott och välmenande råd som är meningen som en hjälp, men som oftare blir ett ok.
För det ska dömas, bedömas, vägas och jämföras. Litet och darrande skävler det där lilla jaget mitt ute på havet, kastas i stormar och vindar, hit och dit. Trasas sönder, trampas ner, kastas bort och sjunker undan.
“Var bara dig själv.”
Det är ju det läskigaste som finns eftersom det så sällan räcker till andras ögon.
Jag skriver den här texten lika mycket till mig själv som till dig som läser, för det här är svårt. Jag vill säga att det här den djupast pulserande anledningen till varför storyn är så viktig för mig. Det här är varför jag brister ut i frälsartermer då och då över hur centralt det är för alla människor att skriva sin egen story.
Att inte larva runt på andras scener – utan istället äntra din egen. Med stolthet. Inreda den med rekvisitan som får dig att sjunga inbords. Befolka den med människor som gör dig vacker inifrån och ut och som hjälper dig, lyfter dig, är snälla mot dig. Du skriver manuset, du skriver replikerna som ligger rätt i din mun och förklarar dig med dina egna ord.
För i storyn finns det där sköra självet som bara kan bli starkare genom att berättas, formuleras, få uttryck, få liv.
Varje gång jag tvivlar på vad fan jag sysslar med. Varje gång jag bedöms och väljs bort – som yrkesperson eller som människa. Varje gång jag känner mig liten som ett barn, vill bli tröstad som ett barn, vill rymma som den lilla flickan jag var en gång – och fortfarande är.
Då skriker jag tyst för mig själv. Ropar mig tillbaka. Fötterna står stadigt på jorden som rör sig. Handen i någon annans hand och blicken på kärleken till mig själv.
Min story kan ingen ta ifrån mig.
Den kan ingen ta ifrån dig.
De kan försöka.
Men de kommer aldrig lyckas.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer