Konturerna av fantasins arkitektur
Jag håller på med en scen i min pågående roman (säger man "scen" i litterära sammanhang?) som jag inte vill hålla på med - eftersom den är så viktig. Så är det ju med det mesta - ju viktigare, desto mer laddat.
Jag har således effektivt undvikit sagda arbete, tills jag för några dagar sen beslutade mig för att helt sonika kasta mig rakt ut i det omöjliga. Bara för att upptäcka att det var precis så svårt som jag hade föreställt mig.
Men så imorse. Satte jag mig ner vid mitt skrivbord som jag har. Slog av allt som kunde slås av och klev in i det där 1700-talsköket där allt utspelar sig (nej, det är icke en historisk roman, bara ett gammalt hus).
Och så hände det som händer ibland: det blir så jävla bra.
Fingrarna skriver det hjärnan producerar och däremellan sitter ögonen och bara glor på raderna som rullar ut över skärmen. Saker och ting hänger ihop, trots att jag inte tänkt ut dem i förväg.
Som att boken vet bäst. Texten smartare än sin skapare.
Ryset längs armarna, sambanden som knyts med små rosetter, bitarna som faller på plats som ett ösregn.
Varje gång det här händer kan jag bara förstå det som en enda sak: det undermedvetna är totalt aktiverat. Jag har jobbat både dag och natt utan att veta om det. Historien har varit ständigt närvarande utan min vetskap. Och jag är endast en simpel dörrmatta där den torkar sina bokstavsfötter lite snabbt innan den kliver på, tar mina rum i besittning.
Den söker upp mig, tränger sig på och tränger sig ut och vill bli berättad. Och jag förstår den! Sånt här kan man inte gå runt och hålla på.
Rick Rubin säger att idéer har ett eget liv. Att de uppsöker oss alla - hela tiden. Om vi inte gör oss mottagliga, seglar de vidare till nästa och försöker där. Vi som upplevt den här känslan har svårt att hävda att det inte är sant.
Jag vet när jag blir uppsökt. Jag har lärt mig att höra viskningen, känna suget, ge efter. Jag känner igen den fysiska förnimmelsen av att sakta dras till fantasiepicentret jag bär inom mig.
Det är en liten kärlekshistoria varje gång.
Att kunna tyda den nästan transparenta konstruktionen av ett luftslott. Skönja skissens potential, haja grundtanken och förstå hur den ska omsättas i praktiken.
Se konturerna av fantasins arkitektur.
Som en skyline, lysande av inre liv.