Mise en place - att vässa en lie

Jag slipar på nästa romans synopsis. Det var värst, säger jag till mig själv. Ska vi ha synopsis nu?

Ja. Det ska vi banne mig, svarar jag mig själv med min allra auktoritäraste röst. Vi ska det, säger den, och hänvisar till frustrationsutbrotten som förlöstes på olika platser i de tidigare massiva skrivprocesserna där en synopsis "hindrat min kreativitet."

Min auktoritära röst menar att det är "bullshit" och hävdar "ren lathet att du inte orkar med grundjobbet". Och tillägger "din idiot."

Jag fick börja med att ta reda på vad en synopsis överhuvudtaget är. Det visar sig att det är samma sak som "upplägg." Och upplägg vet jag vad det är! Det är vad jag gör när jag till exempel lagar mat. Lagar du mat? frågar vän av ordning. Nej. Inte ofta, det stämmer (men jag äter varje dag, you do the math för jag kan inte, hade etta i matte 1990). Men när det händer, så är jag som en iller på att göra en sån där smidig miss an plass (hade etta i franska en termin 1989).

Hackar allt som ska hackas, maler allt som ska malas, pocherar allt som ska pocheras (eh, va?) och så vidare. Allt för att själva matlagningen ska vara över så fort det bara går.

Nu är det inte samma känsla med skrivandet. Det får gärna pågå. Men det är de roliga bitarna som ska pågå, förihelvete. Inte dem som är ungefär (i ett konstant flöde på alla sidor du kan tänka dig): va fan, är det VÅR nu plötsligt? Det var ju höst i förra scenen. Men vänta... han stod redan upp när han reste sig? Gryning i skymningen, barn som fyller tio fast de är nio, bilar som är både röda och blå och det blåser och är stilla och jag orkar inte för hela tiden känns hela skiten som en omväg som jag själv skapat.

Ni som läser böcker. Jag vill säga till er att för såna som denna person, är tidsangivelser RYMDFORSKNING. Jag kan hälla ur mig feelings och i vissa fall dialog, men dör lite inombords om jag måste hålla reda på om klockan slagit eller bordet stod till höger eller om frukostkaffe, trots allt, gör sig bäst på morgonen.

Jag försöker skala bort allt sånt skit. Mina böcker, vill jag, ska egentligen vara tidslösa och gärna också platslösa. Men det blir så jävla flummigt att det liknar ingenting. Det är kul att skriva flum - men olidligt att läsa.

Så för er skull. Ni som läser. För er skull slipar jag min synopsis tills den är vass som ett rakblad. En japansk kniv. En lie som skär genom fältet av bokstäver, machetar sig genom en undervegetation av lysande och mindre lysande idéer, plöjer sig fram över sidorna så att jag där kan lägga ner berättelsen i en perfekt (nåväl...) ordning.

Och det har tagit mig två romaner att inse att det inte hindrar min kreativitet. Det göder den. Det får den att blixtra som magnesium. För en av kreativitetens största fiender är frustration. Särskilt den man skapat på egen hand.

Se upp för nästa bok.

Den är jävligt välplanerad.