Att ge ut en bok är att upptäcka att man egentligen är ett okokt ägg i handen på en ettåring som just lärt sig gå. Det kan gå bra, absolut - men det är jävligt risky. Det kan gå vägen - men du kan också krossas, flyta ut och aldrig mer gå att laga. Vissa dagar är det bara ett skört skal som skiljer mig och undergången åt. Då ångrar jag allt, vill ta tillbaka varenda ord och byta bana. Aldrig mer skriva en bok, särskilt inte den jag håller på med nu. När onda kommentarer når mig vill...

Det är först när jag skriver detta som det har hänt. Innan jag gör det är det fortfarande bara nåt som kanske hänt. Det är dessa ord som gör det begripligt för mig. Så fungerar det faktiskt. Skrivandet är verkligare än verkligheten. Eller... det lät överdrivet och alldeles för djupt för att komma från en sån som jag. Snarare: när jag lyfter upp en scen - verklig eller fiktiv. När jag tittar på händelsen igen genom mina egna ord, bryter ner den i detalj, återupplever de subtila känslomässiga skiftningarna, formulerar den, ser färgerna och känner dofterna på nytt, sätter...

Min kropp är 50 år, drygt. Den har tjänat mig väl får jag ändå lov att säga. Den har tagit mig ner för otaliga slalombackar, smackat på rejäla forehands som ingen jävel kunde ta emot och burit ungar i flera mil. Matkassarna över torget, grop efter grop på torpet, bänktorkandet och makaronirörandet. Den har klippt motsvarande åttatusen fotbollsplaner gräsmatta, skapat och fött två barn, burit flyttkartonger, legat i fosterställning och rödfärgat kilometervis med brädor. Den har pekat med hela handen och härbärgerat nervositet, besinningslös kärlek och tung sorg. Den är förhållandevis vig och stark och verkar stå emot olika...