Eltandborsten surrar mot emaljen och vibrationerna får hela skallen att kännas som en humla. Som om inte tristessen i att borsta tänderna var tillräcklig, spär jag på måndagskänslan med att glo håglöst ut över vår tragiska bakgård. Allt är prydligt planterat och organiserat i "rabatter" infattade i aluminium. En långtråkig och kontrollerad - smakfull antar jag? - plats med lättskötta växter. En själsligt stendöd trädgård som inte kräver kärlek, knappt ens vatten. Till och med om somrarna ser den ut som en stäpp.Mellan taniga trädstammar springer färglada barn i grådasket. De vet tydligen inte bättre än att bara liksom...

Jag är ju ny på det här med att liksom... ja... hur ska man säga... att ha skrivit en bok. Och jag är nästan (men bara nästan!) generad över alla lovord som kommer till mig på alla möjliga olika sätt - i kommentarsfält, recensioner, ut ur munnar och i små meddelanden. Och nej. Jag är inte dum i huvudet. Jag fattar att inte alla älskar den, vem tar ni mig för? Hajar att det bara är de som blivit verkligt berörda som hör av sig och därmed inte är en representativ grupp. Men ÄNDÅ! Tillräckligt många hör av sig...

Det finns folk som kan sippa på saker, långsamt. Det finns människor som kan ta bara lite snacks, för sen är de nöjda. Jag har också sett några som lägger ner besticken mellan varje tugga. Som kan prata en stund, luta sig tillbaka och sen sakta förse sig med en matbit till. De här människorna är mina idoler. I min värld är de perfekta. Det känns kanske lite franskt eller så? Sofistikerat. Finlemmat. Graciöst. Måttfullhet är tamigfan en dygd. Eller vad det heter när nåt är upphöjt. När det är klass på grejerna, liksom. Socialt kapital heter det väl...