Det är domedagsvarmt. Det är som att vi slipper kliva ner i helvetet - det kommer helt enkelt upp och hämtar oss eftersom det lärt sig att vår samtid är van vid att få allt levererat till dörren. Smyger sig på bakifrån med en kall GT i handen, njutning och skrumplever i ett, det vet vi, men kan inte låta bli. Helvetet överraskar på ett långsamt vis som börjar gå snabbare och snabbare. Och vi tänker - bäst att passa på medan allt faller. Kanske är det bäst så? Kanske är allt ändå för sent? Jag sitter i skuggan...

Han gick ut, till slut. Den där som en gång i tiden var rågblond, som hade runda kinder och knubbiga underarmar som han hängde om min hals när han somnade som en liten koala mot mitt bröst - på nåt kafé, nån krog, nån fest, nån parkbänk. Han stängde av allt och somnade tryggt med nappen dinglande mellan de små andetagen. Minns doften av äppelgröt och choklad. Minns värmen precis bakom örat. Håret som föll fram och kittlade kinden när han pussade mig på pannan. Samma person tog studenten. Sprang med tusen andra, rakt in i framtiden, med champagnedoftande...

Jag läser högt på engelska medan han diskar. Det låter förjävligt och han får hjälpa mig med ganska många ord. Förklara och beskriva och framförallt - uttala. Inget rostskydd i världen kan rädda min gamla gymnasieengelska. Sen tar han över. Det låter bra, det flyter, han kan alla orden, som ett vackert och levande vatten rinner de ut på köksbordet. Vi har olika ursprungsspråk, ändå förstår vi varandra bättre än de flesta. När jag lyssnar tittar jag ut genom fönstret på hackspetten som sitter i rabatten och snor alla mina maskar. Tittar på blåmesen som landar på en av...