När jag var nyskild i ett annat liv uppsökte jag en ganska dyr terapeut. Jag kunde nämligen inte äta, sova, andas eller tänka vilket gjorde livet lite väl meningslöst och jag tänkte att så här orkar jag inte ha det särskilt länge. Let's start den här dryga sorgeprocessen per omgående så jag kan fortsätta leva. Så tänkte jag (fast något mindre klarsynt).Min terapeut var suverän. En äldre kvinna som var på mitt lag men som också hutade åt mig med jämna mellanrum. Under de första samtalen ville hon veta lite om hur det varit de sista åren i äktenskapet....

Jag försöker samla mig, men det är inte så väldigt lätt alla gånger. Jag känner mig utspridd. Skallen är en ihopslängd pytt-i-panna, tillagad av det jag hade hemma. Lite rester från åren som gått, färska gröna blad från trädgården, tusentals timmar från en redan skriven bok, en annan som än så länge är spröd och skör - men som ändå tillför en del smakrik möjlighetskrydda. Lite sönderhackat självförtroende, stora bitar av hybris, en nypa oro och en matsked eufori. Till detta - en syrlig samtidssås av förväntan och gravallvar, en knastertorr kravfylld leveransmacka och en iskall bärs med spår...

Jag säger det direkt: det här inlägget innehåller en (minst?) fet spoiler. Så om du tänkt läsa Efter Morris, läs helt enkelt inte detta. Consider yourself härmed varnad! Det är lite på förekommen anledning som jag känner att det här inlägget behövs. Någon kanske minns det desperata inlägget där jag intervjuade mig själv? Det här inlägget är besläktat med det, låt oss säga att texterna är... kusiner. Här finns frågor och här finns svar, men den här gången handlar det inte om mig, utan om kvinnorna i boken. Väldigt mycket mer intressant, tycker jag personligen... När boken släpptes lös...