Jag försöker samla mig, men det är inte så väldigt lätt alla gånger. Jag känner mig utspridd. Skallen är en ihopslängd pytt-i-panna, tillagad av det jag hade hemma. Lite rester från åren som gått, färska gröna blad från trädgården, tusentals timmar från en redan skriven bok, en annan som än så länge är spröd och skör - men som ändå tillför en del smakrik möjlighetskrydda. Lite sönderhackat självförtroende, stora bitar av hybris, en nypa oro och en matsked eufori. Till detta - en syrlig samtidssås av förväntan och gravallvar, en knastertorr kravfylld leveransmacka och en iskall bärs med spår...

Jag säger det direkt: det här inlägget innehåller en (minst?) fet spoiler. Så om du tänkt läsa Efter Morris, läs helt enkelt inte detta. Consider yourself härmed varnad! Det är lite på förekommen anledning som jag känner att det här inlägget behövs. Någon kanske minns det desperata inlägget där jag intervjuade mig själv? Det här inlägget är besläktat med det, låt oss säga att texterna är... kusiner. Här finns frågor och här finns svar, men den här gången handlar det inte om mig, utan om kvinnorna i boken. Väldigt mycket mer intressant, tycker jag personligen... När boken släpptes lös...

Inatt sov jag inget och vet inte varför. Det blir så ibland. Förut fick jag panik av sömnbrist, numera surfar jag på det faktum att jag är en smula trög dagar som denna. (Rätt många andra dagar också, för den delen, men nu håller vi oss till sömnbrist.) Att vara seg i kolan, har jag märkt, är inte alls så tokigt faktiskt. Det är lite som att vara styrd av en vänlig och långsam makt. Det undermedvetna liksom sträcker ut sina spröt (eller "sprötar" som min Aussie-snubbe säger) och nästlar sig in i alla normala tankar med sina märkliga...