Ni som känner mig vet att jag inte går igång särskilt hårt på klassisk Hollywood-dramaturgi. Den där förutsägbara där karaktärerna får en fet insikt, drar en lärdom och blir alldeles annorlunda och fria och lyckliga och helt förändrade. Jag kallar det "söndagsdramaturgi". Det vill säga sånt jag endast vill konsumera på söndagarna i soffan när jag inte orkar tänka alls. Då behöver jag raka rör, inget svårtolkat mellan-raderna-skit. Men söndag är det, tack o lov, bara en dag i veckan. Alla andra dagar vill jag gärna få en mental käftsmäll av allt jag läser, ser och lyssnar på. Det...

Nej, men det var ju satan så trögt det går. Har jag tappat mitt språk? Ramlade det ur fickan när jag försökte hinna med nån meningslös tunnelbana? Glömde jag det i dvalan, mellan dröm och verklighet, nånstans vid tre-fyra-hugget när allt känns märkligt distanserat och tiden tappar sin betydelse? Har hela skiten slunkit ner i det svarta klimakteriehålet? Har det helt tappat andan under paniken över att befinna sig i det vi kan kalla ålders motsvarighet till början av augusti? Eller har jag - gud hjälpe mig - fått... prestationsångest? Det vore förödande. Det skulle inte förvåna mig. Den...

Det är 8 mars och jag skriver. Det gjorde jag även den 7, 6 och 5 mars. Och nästan alla andra dagar som passerat detta år. Nu är klockan eftermiddag och orden är slut för idag. Innan jag fäller ner datorlocket läser jag sista stycket och ser texten i ögonen. Den tittar tillbaka på mig med knuten näve. Jag bestämmer mig för att posta den här. Till mina kvinnor. Alla. De som håller mig idag och alla de som sträcker sina händer genom tiden. Utdrag ur mitt pågående romanprojekt, arbetsnamn: Den tredje lådan. "Bojan kramade kudden i knäet och...