Södra hemisfären

Det är sex grader och natt. Dimmigt, fuktigt. Det luktar vinter i juli. Det är tyst och kompakt kolsvart på ett annat sätt än hemma.

Och långt där under mig lyser andra sorters stjärnor.

På mindre än två dygn rörde jag mig från en ö i den svenska skärgården till Australiens huvudstad. Det var inte planerat. Sorg låter sig inte planeras, som bekant. Döden anpassar sig aldrig. Den slår sig fram när helst den är redo. Tar med sig det käraste vi har och bara lämnar rummet.

Livsrummet.

Jag känner mig bokstavligt talat uppochner. Förra resan hit planerade vi under ett helt år. Den här gången får vi hitta på bäst vi kan. Vi har inte gjort det här förut, aldrig förlorat just den här människan. Hur gör man det?

Vi går runt som långsamma gäster i ett tomt hus. I ljudet som upphört. Vi plockar bland minnena. Skrattar och gråter. Glömmer bort och kommer ihåg. Köper svarta kläder. Håller oss vakna. Försöker sova. Försöker anpassa oss efter det omöjliga.

Jag går ut på den tysta gatan. Ser upp mot den stora vida södra hemisfären. Så långt hemifrån, men under exakt samma premisser.

Att vara människa. Att sluta vara människa.

Att finnas till och sen inte finnas till.

Att bli kvar när andra går.

Det är det svåraste som finns.

Under alla sorters stjärnor.