Allt är glasklart - igen

Huvudkaraktären i min nästa bok är en man (inte i den som är klar alltså, för den är ju redan klar... utan den som jag nu påbörjar och som än så länge är pyttipanna).

En man. En snubbe.

Det är jag livrädd för, men det är så. Berättelsen krävde det. Det gick inte på något annat sätt om jag ska få fram bokens kärnbudskap.

Efter förra manuset sa jag till mig själv (och eventuellt även till omgivningen, ska fråga M, kan ha nämnt det trehundra gånger): jag ska icke ta mig vatten över huvudet nästa gång. Det ska jag ICKE göra. Så sa jag till mig själv. Och det första jag sen gjorde var att omsorgsfullt gå och tappa upp en hink - djup som en sjö och bred som en planet och oändlig som ett hav - och hällde den långsamt över mig själv samtidigt som jag skrek "Nu vet jag hur jag ska lösa det och det blir helt omöjligt men jag måste!"

Ja, ja. Hur svårt kan det vara? Vi är väl i allra första hand människor ändå? Inte för att skryta, men jag känner rätt många snubbar. Något måste jag väl ha snappat upp genom åren?

Så. Hur som helst. Det jag också sagt till mig själv: nästa gång ska jag ha en struktur från början. Där har jag faktiskt tagit mig själv på allvar utan att ens jiddra. Jag har tittat på YouTube-klipp om funktioner i Scrivener som jag inte ens visste fanns och har börjat bygga ett intrikat nät av karaktärer och händelser med hjälp av dessa. Eller nej. Det har jag inte. Men jag har skrivit en utförlig synopsis för första gången i mitt hela liv. Jag har liksom inte hajat den grejen tidigare. En gång fick jag sämre betyg på en svinbra uppsats för att jag inte hade en "disposition", som det hette på den tiden. Seriöst! Kan jag rå för att jag hade allt glasklart i huvudet? (Detta utspelade sig på den tiden då saker i huvudet fortfarande kunde vara glasklart).

Nu är det lite skillnad på en gymnasieuppsats och en hel roman. Det har jag märkt efter att ha slutfört två sådana. Nu har jag krupit till korset hela våren och äntligen kommit fram. Prydliga kapitelindelningar som har små egna synopsis och snart scener på scener på scener. Samt: det är, jag skojar inte, glasklart i huvudet...

Jag är så uppstyrd att jag skulle kunna bli revisor om jag ville. Men det vill jag inte.

Jag ska inte blir revisor. Istället ska jag ge liv åt en medelålders man med låg moral och hög grabbgängsjargong. Schabloner ska få puls och nervsystem, gränser ska överskridas och normer ska sprängas.

Blir det som jag vill... blir det jävligt bra.

Allt är glasklart.

Åtminstone i huvudet.