Inte vara på väg
Det går att känna det varje dag. Det är som en vibration, längst in i självaste benmärgen. En brännande olustig känsla, kan man föreställa sig. Så fort man inte kliver upp tidigt, rätar på ryggen och skärper till sig i största allmänhet svider det liksom på insidan på ett obestämt vis.
Det går inte att lokalisera själva källan för det sitter överallt i kroppen. Om man inte visste bättre kunde man tro att det var en naturlig del av att vara människa? Som att ha armar och ben och tarmar och hjärta.
Jag pratar om otillräckligheten. Prestationen... Leveransen. Framåtrörelsen. Målsättningen. Gatloppet mot sig själv.
Vad är poängen? Vad är poängen med att utkämpa ett slag man aldrig kan vinna mot en fiende som allt som oftast är påhittad? Hur kan vi frivilligt springa ifrån oss själva dagarna i ända när det vi lämnar bakom oss är kreativiteten. Flödet. Känslan av frid och ro. Känslan av existens. Känslan av djup mening.
Jag ser det framför mig. Hur vi kutar som besatta med huvudet före, rakt in i terrängen av obetydliga måsten som vi glömmer bort samma sekund som vi utför dem. Snubblar på våra egna fötter och rötter, svettas, har tunnelseende, ser bara en enda sak tills vi stupar av trötthet.
Kvar på stranden står den utmärglade själen och vinkar alldeles sorgligt med sin genomskinliga spöklika hand. Kanske solen går ner också för att göra bilden ännu mer symbolisk. Några orosmoln vid horisonten?
Well. Vem är jag att snacka om det här? Man är ju ingen dokumenterad filosof precis. Jo. Jag är en vanlig simpel författare som är skräckslagen och lite ångerfull. En som sprungit så här genom så många år och i farten aldrig hajat hur det hängt ihop. Varför är jag så tom? Som ett skal. Varför är allt utan mening? Jag har ju krattat, tvättat, diskat, nattat, lagat "mat", jobbat, jobbat, jobbat och jobbat hårt, hårt, hårt? Och ändå blir jag aldrig färdig? Vad är det som saknas?
Det var kontakten som saknades. Den med mig själv, min kreativitet, naturen, marken, jorden, språket, längtan, drömmarna.
Jag sov. Jag var inte vaken.
Det här är saker jag tänker på när jag går omkring i min svinkalla trädgård och samlar. Samlar på idéer. Samlar på känslor. Fångar, förkastar. Skriver ner. Läser. Tänker.
Drar tunna linjer mellan punkterna som uppstår när jag inte är på väg någon särskild stans.
Att inte vara på väg är att stanna kvar och upptäcka allt som finns.
Mitt nästa bokmanus är på väg att ta form. Till min hjälp har jag anteckningsböcker, gropgrävning, själen och en och annan Hof. Det är en analog och kroppslig process. Jag känner när det är rätt. Det sitter i huden, hjärtslagen och djupt nere i maggropen.
Det går precis så långsamt och trevande som det ska. Idéarbete är cirklar och spiraler.
Jag är på väg.
Jag stannar kvar.
Jag går runt och kommer tillbaka.
Till mig själv.