Lat och smart

Min nästa bokidé är under mental konstruktion. Jag kretsar omkring den, som om den vore lava. Man måste vara försiktig i den här fasen. Inte komma för nära, inte bestämma över hur hettan ska flöda, bara iaktta och se vart den tar vägen om den själv får bestämma.

För idén bestämmer över mig just nu, inte tvärtom. Den måste accepteras i sin fulla längd, inte motarbetas och snoppas av, inte ansas och tuktas. Inte anpassas efter något annat än sitt eget universum där allt fortfarande är möjligt.

Om jag tar det varligt dimper insikter, scener, karaktärer ner. Om jag forcerar och övertänker så kommer.... inte ett skit.

När jag övertänker riktigt ordentligt kan jag till exempel få för mig att själva grundstoryn inte håller, fast jag vet att det är fråga om den bästa bokidé jag haft hittills i mitt lilla liv. Jag svär. Om jag lyckas få till det. Vilket jag måste tro för annars tynar den bort. Varför ska den fortsätta veckla ut sig om jag - själva moderskeppet - inte tror på den? Bara jag kan få den att vidga sig - eller stanna i växten. Därför är den här fasen så viktig att respektera.

Att göra inget är att göra allt jag kan just nu.

Att låta det undermedvetna göra det som endast det undermedvetna kan göra: gräva sig genom alla lager av det som är jag. Rusa till djupet, genom min ton, min röst, mitt sinne. Strömma genom alla de osamlade tankarna och trä dem på sköra smultronstrån. Dyka ner till botten och hämta upp allt det där som bildar mitt författarskap.

Det undermedvetna hämtar det knäppa, orimliga, icke-dömda, levande, gränslösa, unika, overkliga.

Det blåser liv i allt det som ska bli min nästa roman. En skruvad historia med stråk av allvar.

En fantasi, en tankelek, en balansgång.

För jag skriver inte för att kopiera verkligheten - utan för att expandera den.