Nyhetsbrev

Hej kära läsare!  Det är omvälvande att debutera som författare har jag märkt. Jösses. Men nu har jag lyckats plocka ihop mig så pass att jag lyckats planera upp inte mindre än två bokreleaser – en digital och en i den fysiska köttrymden. Allt för att du ska kunna vara med – oavsett om du vill mingla eller sitta soft i soffan.  Köttrymden! Den fysiska releasen går av stapeln torsdagen den 1 december från 17.00 på café Årstabo, Årsta torg, Stockholm. Det blir mingel, boksnack, kanske lite föräldraprat och högläsning. Och så blir det fin stämning, vågar jag lova. ...

Allra käraste prenumerant, Några av er har väntat på det här mailet, andra har inte en aning om att det skulle komma. Vilken kategori du än tillhör är jag glad att du är med. Något stort är på väg att hända i det här lilla hörnet av universum, och jag är så innerligt tacksam att jag inte behöver vara ensam just nu.  Så jag börjar med att säga det enda rimliga: tack!  Det sägs att man främst ska skriva för sig själv, men så har det aldrig fungerat för mig. Mina texter har alltid sökt sin läsare. Ibland tänker...

Well hello,  Nu blir det inte särskilt peppigt, hörni. För första gången sen jag drog igång det här brevet för snart tre år sen (tror jag…?) har det varit svårt att skriva det. Hittar liksom inte början på nystanet, ingen tråd att dra i. Det där som annars kommer så lätt till mig. Orsakerna är flera, men alla leder fram till samma plats: en sorts slutstation? Det är mycket i skallen nu – planering för höstens workshops, den färdiga boken – och den nya. Och inte minst min författarutbildning som startade i måndags. Det känns som att stå gränsle...

Det står stilla. Jag ligger på en filt i skuggan, luften är som sammet. Det fläktar ibland, men oftast bara stiltje. Det gäller även insidan. Jag försöker tänka smarta tankar men det kommer ingenting alls. Det mesta rör sig på ytan och kommer inte djupare än så. Extravaganta middagsplaner, möjliga badutflykter, vilka gäster kommer på besök härnäst och borde jag inte diska frukostdisken före lunch?  Nej. Jag pallar inte. Det värdsliga. De mest kittlande idéerna har utmattade fallit till marken utan att orka resa sig. Mitt huvud som en kork, guppande hit och dit mellan banaliteterna. Så drar små svala...

Hejsan,Jag hörde ett radioprogram om döden. Eller egentligen handlade det väl snarare om livet och om hur man kan göra det så långt som möjligt – kanske evigt? Forskare, filosofer och renlevnadsmänniskor pratade på om olika metoder som förhindrar åldradet, om hur vi idag har teknik som kan stretcha våra fysiska förutsättningar. De var proffs på sina saker, men jag hörde bara en samling ångestfyllda människor som lägger hela sin livstid på att desperat skjuta bort tanken på att vi ska försvinna en dag. Under tiden målade jag ett dörrfoder och försökte ignorera ett halsont (som senare skulle visa...

Vi står, något vilsna, på byggmarknadens stora asfalt med varsin bultsax. Solen gassar, det är varmt i luften och för första gången den här våren vill man inte gråta när man går ut i bara jeansjacka. Vi har precis parkerat den gamla röda Forden, trotjänaren som inte fegar ur trots lågt däcktryck, pajad servo och elhissar som öppnar och stänger sidorutorna lite på känsla och aldrig efter behov. Framför oss tornar en hög med armeringsjärn upp sig, den når mig upp till brösthöjd, jag ser ut som en fyraåring – och känner mig som en. För ett par somrar...

Hej på dig, Det är märkliga tider. Jag känner mig som ett dammkorn i korsdrag. Någon har öppnat fönstret och det är vansinnigt uppfriskande med sval luft, men jag slits hit och dit utan kontroll i vårvindarna. Bröstet häver sig, det hisnar någonstans långt där inne och jag bara åker med. Flera gånger per dag har jag samma känsla som jag brukar få precis när jag nått det första krönet i en attraktion på Gröna Lund: intensiv ånger, eufori, skärande dödsångest, levande liv, jubel och panik.  Alltihopa trängs på en oerhört liten plats (min kropp) i en oerhört stor rymd (universum)...

Kära läsare! Som ni ser har det här nyhetsbrevet en annan avsändare en vanligt. Jag ska snart förklara varför, men jag tänker börja i en annan ände. När jag startade min blogg 2007 hade jag inte aning om hur viktig den skulle komma att bli – både för mig och för mottagarna. I starten var den i första hand en plats att samla mina frilansgrejer på – visa upp reportage, intervjuer och andra skrivjobb jag gjorde. Den funkade så till en början, men ganska snart fick den eget liv. Nu – 15 år senare – kan jag se att...

Hej, Trots att jag numera lever ett relativt icke-hysteriskt liv, kommer det stunder när allt ramlar omkring som lösa föremål på ett skepp i storm. Som uppväxt med båt och skärgårdsliv vet jag vad jag snackar om. En sån stund pågår för tillfället. Jag springer runt och fångar saker som faller, samtidigt som jag försöker hålla balansen på en durk som kränger och gungar. Vågorna sköljer, det slår och dunkar hotfullt mot skrovet. Så känns det nu. Världen kränger under oss. Oron tar stora tuggor av våra själar, sikten är dålig och saker som nyss stod stilla och lugnt...

Hej, Så här är det. Jag skulle skriva några rader om inspiration. Hur det känns att vara en sådan för andra, hur den kan se ut och kännas när man drabbas av den. Kanske några ord om den fina linjen mellan inspiration och frustration som jag själv ofta upplever – det är lätt att tro att man själv är usel när man tycker att alla andra är så bra. Men vilket hyckleri det hade varit att skriva ett sånt brev just nu. Jag är nämligen helt tom för tillfället. Oinspirationen personifierad, det är jag det. Allt ställdes in igen:...

Hejsan, Du kommer snart få en liten underbar skrivövning – men först vill jag inleda årets sista nyhetsbrev  med att berätta om en idé jag fick i duschen häromveckan (det är ju där man får idéerna, som vi alla vet).  Från deltagarna i programmet Medveten kreativitet har det funnits önskemål om regelbunden och personlig boost och knuff framåt under det året man kör processen. Jag har inte haft möjlighet att ge detta historiskt – men idén i duschen öppnar nya portar: vad händer om jag gör det i begränsat format? Om jag låter fyra coachingtillfällen över telefon eller Zoom...

Hej – från mig till dig, Jag pratade med henne vid graven. Satt på huk och solen sken över viken nedanför, vattnet som vi brukade fiska i från hennes stora båt. Hon var en jävel på att meta. Jag var inte alls lika bra, alltid okoncentrerad och alldeles för pratig. Det var hon också förresten, ändå fick hon alltid napp. Det kanske var nåt med betet eller ramsan hon sjöng innan hon kastade reven över relingen. Eller åldern. Hon var ju så mycket äldre än jag, min mormor. Ändå hade jag alltid upplevelsen att vi var lika gamla. Faktiskt....