Nyhetsbrev

Nämen hej, kära läsare!  Jag skulle bara plocka undan lite i sovrummet på landet, ni vet så där som man gör när man kommer på att man är vuxen. Lite ordning och reda, herregud hur svårt ska det vara?  Jag rev ut några gamla tidningar ur nattduksbordet, sorterade i läsvärt och återvinning, torkade damm, plockade snytpapper, la alla hårsnoddar i en symmetrisk ring. Mellan ett par gamla nummer av Tidningen VI och en Kalle Anka utan omslag stack något upp. Det var så bekant att minnesbilderna steg som ett rusande tidvatten och rummet försvann omkring mig. Jag var inte längre där, jag var först i aulan i min gamla gymnasieskola en sväng, sen ännu längre tillbaka. Klassrummet på Tomta, grundskolan för tusen år sen, den gamla byggnaden som är riven nu, jag har hört att taket var fullt med asbest?  Under det taket spenderade jag otaliga timmar av mina tonår. Under ett par av dessa otaliga timmarna producerade jag tydligen det jag nu höll i handen.  Papperet och 9:C Ett gulnat papper, raka linjer, mitt namn och 9:C. Daterat 9 maj 1988. I högra hörnet siffran 5 i rött. Uppsatsen hette “Sista natten i sommarhuset” och på elva sidor finns stormig kärlek, ett brinnande hus, en död pojkvän och en blandrashund (också död, tror jag, framgår inte… redan då hade jag ett sinne för öppna slut och att inte...

Hej! Jag vet att du ganska nyligen fick ett brev från mig… Men jag bestämde mig för att göra en grej som jag tror att du kanske vill veta om. Så på sitt sätt är det väl därmed en nyhet? Jag sitter just nu i trädgården på mitt torp – det torp som är förebilden till Alex fristad i Efter Morris. Det är märkligt hur en plats kan ha så många betydelser. Numera är det här stället endast förenat med lugn, kreativitet och frihet. En gång i tiden var det inte så. En gång i tiden var det en kamp. Jag stod nyskild och ensam med hus, kostnader, massa arbete och en fet tumme mitt i handen. Förbannade mig själv för att jag valde att ha kvar det gamla rucklet, fast jag egentligen inte alls var förmögen till det. Men jag var envis. Gick emot alla logiska principer och vägrade släppa taget. Det tog tid och det var smärtsamt att komma på banan, men någonstans innerst inne visste jag att det skulle vara värt det. Idag vet jag att den här platsen har förändrat mitt liv. Under tiden som jag gjorde platsen till min, så gjorde platsen mig till någon annan – utan att jag märkte det. Jag återerövrade något inom mig. Att delar av boken hamnade här är inte så konstigt. Torpet rinner i mitt blod. Allt jag...

Hej hej, Jag brukar få höra att jag inspirerar andra till att våga ta tag i sina kreativa drömmar. Det gör mig otroligt glad. Är jag en av dem? Är jag en sån? Som lyckas skicka ut lite av min överskottsenergi? Som gjuter mod i andras projekt? Kan inte tänka mig något vackrare att göra med egenskaper som en del verkar uppfatta som något som behöver åtgärdas… ha ha! Personligen upplever jag mig som väldigt ”på eller av”… När jag kommer in i perioder av görande så kan jag inte sluta. Jag tänker inte så mycket då, det bara drar iväg med mig, jag kör på, går i spinn. Allt är möjligt, jag är helt orädd, fullständigt oslagbar. Efter det följer vanligtvis perioder av stiltje och tomhet. Det kan låta skönt och vilsamt, men detta är också tiden som släpper in det oönskade. Då brukar de mörka tankarna fylla samma plats som alldeles nyligen var proppat med idéer och kreativ kraft. Här vill jag mest sova, läsa, gråta, beklaga mig och promenera ifrån olusten. På. Av. På. Av. Och så där håller det på. Man tänker att jag borde lärt mig cyklerna nu, men det verkar ingå i konceptet att inte riktigt veta något om framtiden. Om jag hade full insikt kring att det alltid kommer regn efter gassande sol skulle jag förmodligen inte njuta lika mycket. Det skulle...

Tjena, En av veckouppgifterna i min vackra mailsnurra Ett kreativt år är: ”Så ett frö”.  Jag älskar den uppgiften för den är så brilliant (ja, jag är en partisk upphovskvinna, men faktum kvarstår: det är en smart uppgift!) Den lilla handlingen förenar så många saker och är en extremt träffsäker symbol för kreativitet.  ✏️ Att så ett frö är en konkret sak, det är ”ett görande”. Det är verkstad, inte snack. Det är rörelse, inte stillastående. ✏️ Det är en fysisk och kroppslig handling som aktiverar dina sinnen. Du behöver vara delaktig med hela dig för att det ska bli nåt. ✏️ Det kräver eftertanke. Du behöver anstränga dig. Det blir en värdig ritual att genomföra uppgiften. ✏️ Fröet behöver kärlek och omtanke. Det behöver ditt tålamod och din tid. Varje dag behöver du närvara en liten stund. Ni bygger en relation, du och fröet. ✏️ Ett frö kan aldrig dras upp ur jorden, det kommer när omständigheterna är rätt. Du behöver fundera, lirka och förstå. ✏️ Det kräver ditt engagemang. Du behöver skapa en omgivning där något kan och vill växa.  Med andra ord: Ditt frö behöver precis samma sak som du själv…  Naturen i livet i skrivet… Ja. Jag hamnar ofta i naturmetaforer – i livet och i skrivet. Växter och träd, mossor och stenar, hav och djup, himmel och förruttnelse. Kretslopp. Vi behöver se på oss själva och...