Inlägg

Dr Snuggles och de skrivande barnen

Hej – här kommer mitt nyhetsbrev till dig!Allt väl, får jag hoppas? I det återvändande ljuset. Det går fort nu. Nitton minuter ljusare bara från förra veckan. Man vill ju bara hälla himlen längs ryggraden varje eftermiddag!Kanske är det ljusets återkomst som får mig att tänka på motsatsen – det som flyr undan…Ibland kan jag nästa känna det som en fysisk företeelse: hur något kraftfullt inom mig ryggar tillbaka. Det liksom drar sig inåt till min egen mittpunkt, på nåt vis. Det låter helt sjukt när jag skriver det. Men det sker. Och jag känner starkt när det händer.Det är som att något skört tar skydd för att inte gå sönder. Eller nåt.Så har det alltid varit antagligen, gått i cykler. Som jag inte känt av, inte tagit hänsyn till, bara kört över, kört förbi, kört på. Men icke längre. Inte sen jag medvetet började utforska, förstå och lyssna på mina egna kreativa signaler.  Ebb och flod, flod och ebb När jag skriver detta får jag upp en minnesbild från Dr Snuggles, den tecknade serien jag såg som barn. Kanske du också? Den hade inslag som väckte starkt obehag hos mig (Matilda Järndotter, Kosmoskatten – gaaaahhh! – och nån maläten råtta som pratade märkligt?).Programmet var inte en helt igenom angenäm upplevelse. Men… man kollade ju på allt barnrelaterat som rörde sig i rutan på den tiden.Ett avsnitt, om jag...

Läs mer

En rikedom av ord och mänsklighet

Hej där!  Förra året vid den här tiden stod jag med Efter Morris upp till knäna. Köttrymds-release, digital release, författarsamtal, läsarreaktioner, signering och paketering och kärlek som regnade från himlen.Det var galna månader. Som att kläckas ur ett gigantiskt ägg.  Nu är jag där igen… Fast den här gången som förläggare. Det känns både overkligt och helt naturligt. Overkligt för att det nog varit en sorts hemlig dröm jag inte vågat ta i. Naturligt för att processen varit väldigt organisk.  Jag fick manuset till Lillian Ericssons Leva som en ormbunke, dö som en duva i min hand strax innan jul 2022. Låg i soffan och kunde inte sluta läsa. Jag fick kroppsliga reaktioner av texten, vilket är mycket ovanligt för att vara mig…  Då var det inte tal om att Nitwit Förlag skulle ge ut böcker, inte på det viset som nu sker. Vi var alldeles för fega, alldeles för okunniga. Men! Mina vänner! Jag säger som min skrivcoachpersonlighet alltid säger till sina klienter: Det finns bara ett sätt att lära sig – ATT GÖRA.  Man skriver sig till ett författarskap eller en kreativare kommunikation. Man förlägger sig till att bli förläggare…Man GÖR. Och man BLIR till när man GÖR. Så vi gjorde. Och nu är det gjort. Här finns en del bilder från releasekvällen som blev magisk och speciell. När vi kom ut efter att ha städat teatern hade världen blivit vinter. Förunderlig upplevelse. ...

Läs mer

Leva som en ormbunke, dö som en duva – och ett förlag blir till

Nitwit Förlag såg sina första solstrålar sommaren 2022 och en väldigt lös och dimmig framtidsdröm hade förverkligats. Det var odramatiskt. Vi hade nog – undermedvetet – varit på väg dit under många år, men på något sätt föll allt på plats just den här sommaren. Det blev inte särskilt mycket semester. Det blev bokutgivning istället. Teknik och litteratur Vi är bra på helt olika saker och våra hjärnor fungerar på helt olika sätt – men fascinationen för rolig, annorlunda och smart litteratur har vi gemensamt. Vi vet att våra kompetenser kompletterar varandra. Det har de gjort i alla våra...

Läs mer

Lillian, Bodil och Bojan

Morsning! Det gör förvisso ont när knoppar brister, men det är inte helt angenämt när mörkret faller heller. Åtminstone inte när man vet att det kommer dröja rätt länge innan det lättar igen.  Jag har länge haft en fungerande (för mig…) metod för att klara av den mörkare perioden. Den tar mig över till andra sidan, stegvis.   En fest, en middagsbjudning, en konsert. En teaterföreställning, en middag till, en föreställning till, en utflykt, en film, ett nytt recept, en föreläsning. En bok, ett möte, en oväntad vänskap, en utställning, ett infall.  Jag kastar gärna olika former av kultur framför mig under vinterhalvåret. Strör ut tillfällena med lagom avstånd och låter det helst inte gå en vecka utan. Sen kliver jag på dem. Hela tiden blickar jag framåt, ögonen söker små ljuspunkter i kalender och kommer ihåg att det finns ett liv: Där! Där framme lyser det. Där finns räddning. Dit går jag. Magen servar mig med ett litet snabbt sug av förväntan.  Min kropp livnär sig på små framtidshopp på stenarna över den mörka kalla floden. Annars hade jag kanske givit upp.Annars hade jag kanske aldrig klivit upp. Låt Bojan flyga…  I helgen var jag inbjuden till Litteraturutveckling Sörmlands konferens Låt boken flyga på Solbacka vid Stjärnhov. Nästan femtio författaraspiranter och en fullspäckad helg med både inspiration och kompetensutveckling kring skrivande och utgivning.  Jag var inbjuden som “rookie” och...

Läs mer

Tusen nyanser av din tidslinje

Nämen hej, kära läsare!  Jag skulle bara plocka undan lite i sovrummet på landet, ni vet så där som man gör när man kommer på att man är vuxen. Lite ordning och reda, herregud hur svårt ska det vara?  Jag rev ut några gamla tidningar ur nattduksbordet, sorterade i läsvärt och återvinning, torkade damm, plockade snytpapper, la alla hårsnoddar i en symmetrisk ring. Mellan ett par gamla nummer av Tidningen VI och en Kalle Anka utan omslag stack något upp. Det var så bekant att minnesbilderna steg som ett rusande tidvatten och rummet försvann omkring mig. Jag var inte längre där, jag var först i aulan i min gamla gymnasieskola en sväng, sen ännu längre tillbaka. Klassrummet på Tomta, grundskolan för tusen år sen, den gamla byggnaden som är riven nu, jag har hört att taket var fullt med asbest?  Under det taket spenderade jag otaliga timmar av mina tonår. Under ett par av dessa otaliga timmarna producerade jag tydligen det jag nu höll i handen.  Papperet och 9:C Ett gulnat papper, raka linjer, mitt namn och 9:C. Daterat 9 maj 1988. I högra hörnet siffran 5 i rött. Uppsatsen hette “Sista natten i sommarhuset” och på elva sidor finns stormig kärlek, ett brinnande hus, en död pojkvän och en blandrashund (också död, tror jag, framgår inte… redan då hade jag ett sinne för öppna slut och att inte...

Läs mer

Sommarbillig bok och gratis inspiration!

Hej! Jag vet att du ganska nyligen fick ett brev från mig… Men jag bestämde mig för att göra en grej som jag tror att du kanske vill veta om. Så på sitt sätt är det väl därmed en nyhet? Jag sitter just nu i trädgården på mitt torp – det torp som är förebilden till Alex fristad i Efter Morris. Det är märkligt hur en plats kan ha så många betydelser. Numera är det här stället endast förenat med lugn, kreativitet och frihet. En gång i tiden var det inte så. En gång i tiden var det en kamp. Jag stod nyskild och ensam med hus, kostnader, massa arbete och en fet tumme mitt i handen. Förbannade mig själv för att jag valde att ha kvar det gamla rucklet, fast jag egentligen inte alls var förmögen till det. Men jag var envis. Gick emot alla logiska principer och vägrade släppa taget. Det tog tid och det var smärtsamt att komma på banan, men någonstans innerst inne visste jag att det skulle vara värt det. Idag vet jag att den här platsen har förändrat mitt liv. Under tiden som jag gjorde platsen till min, så gjorde platsen mig till någon annan – utan att jag märkte det. Jag återerövrade något inom mig. Att delar av boken hamnade här är inte så konstigt. Torpet rinner i mitt blod. Allt jag...

Läs mer

Jag bjuder dig på sommarkreativitet!

Hej hej, Jag brukar få höra att jag inspirerar andra till att våga ta tag i sina kreativa drömmar. Det gör mig otroligt glad. Är jag en av dem? Är jag en sån? Som lyckas skicka ut lite av min överskottsenergi? Som gjuter mod i andras projekt? Kan inte tänka mig något vackrare att göra med egenskaper som en del verkar uppfatta som något som behöver åtgärdas… ha ha! Personligen upplever jag mig som väldigt ”på eller av”… När jag kommer in i perioder av görande så kan jag inte sluta. Jag tänker inte så mycket då, det bara drar iväg med mig, jag kör på, går i spinn. Allt är möjligt, jag är helt orädd, fullständigt oslagbar. Efter det följer vanligtvis perioder av stiltje och tomhet. Det kan låta skönt och vilsamt, men detta är också tiden som släpper in det oönskade. Då brukar de mörka tankarna fylla samma plats som alldeles nyligen var proppat med idéer och kreativ kraft. Här vill jag mest sova, läsa, gråta, beklaga mig och promenera ifrån olusten. På. Av. På. Av. Och så där håller det på. Man tänker att jag borde lärt mig cyklerna nu, men det verkar ingå i konceptet att inte riktigt veta något om framtiden. Om jag hade full insikt kring att det alltid kommer regn efter gassande sol skulle jag förmodligen inte njuta lika mycket. Det skulle...

Läs mer

Ett frö. Ett liv. Din kreativitet.

Tjena, En av veckouppgifterna i min vackra mailsnurra Ett kreativt år är: ”Så ett frö”.  Jag älskar den uppgiften för den är så brilliant (ja, jag är en partisk upphovskvinna, men faktum kvarstår: det är en smart uppgift!) Den lilla handlingen förenar så många saker och är en extremt träffsäker symbol för kreativitet.  ✏️ Att så ett frö är en konkret sak, det är ”ett görande”. Det är verkstad, inte snack. Det är rörelse, inte stillastående. ✏️ Det är en fysisk och kroppslig handling som aktiverar dina sinnen. Du behöver vara delaktig med hela dig för att det ska bli nåt. ✏️ Det kräver eftertanke. Du behöver anstränga dig. Det blir en värdig ritual att genomföra uppgiften. ✏️ Fröet behöver kärlek och omtanke. Det behöver ditt tålamod och din tid. Varje dag behöver du närvara en liten stund. Ni bygger en relation, du och fröet. ✏️ Ett frö kan aldrig dras upp ur jorden, det kommer när omständigheterna är rätt. Du behöver fundera, lirka och förstå. ✏️ Det kräver ditt engagemang. Du behöver skapa en omgivning där något kan och vill växa.  Med andra ord: Ditt frö behöver precis samma sak som du själv…  Naturen i livet i skrivet… Ja. Jag hamnar ofta i naturmetaforer – i livet och i skrivet. Växter och träd, mossor och stenar, hav och djup, himmel och förruttnelse. Kretslopp. Vi behöver se på oss själva och...

Läs mer

Cyberspejs eller köttrymd? Välj bokrelease som passar dig!

Hej kära läsare!  Det är omvälvande att debutera som författare har jag märkt. Jösses. Men nu har jag lyckats plocka ihop mig så pass att jag lyckats planera upp inte mindre än två bokreleaser – en digital och en i den fysiska köttrymden. Allt för att du ska kunna vara med – oavsett om du vill mingla eller sitta soft i soffan.  Köttrymden! Den fysiska releasen går av stapeln torsdagen den 1 december från 17.00 på café Årstabo, Årsta torg, Stockholm. Det blir mingel, boksnack, kanske lite föräldraprat och högläsning. Och så blir det fin stämning, vågar jag lova. ...

Läs mer

Tvivlet, min gamle vän

Jag hade rätt bra självförtroende som ung, men det gick över. Eller. Det omformades med tiden och jag är ganska säker på att det var en bra sak. Omformningen började på universitetet. Jag hade usla gymnasiebetyg, ville läsa attraktiv Filmvetenskap och det tog en evighet att komma in. Tusen jobbår och omkring arton högskoleprov senare (NOG-delen är det bästa en ordmänniska kan råka ut för?) kom jag in i en mikroskopisk kvotgrupp för folk med skev verklighetsuppfattning. Äntligen fick jag kliva in i det förlovade akademiska landet och min kunskapstörst var så stor att Trosaån kändes som en aperitif (fick googla den stavningen). Jag älskade att plugga film. Jag nästan imploderade av engagemang, såg allt, läste allt, sov aldrig. Ett sorts maniskt beteende utlöst av att ha hamnat på rätt plats efter att ha varit fel under så många betydelsefulla år. Jag minns knappt ett skit längre, men när det pågick var det som ett passionerat förhållande. Jag saknar det idag, både passionen och det där självförtroendet som föregick mina studier. En professor ville att jag skulle söka forskarutbildningen. Jag sa att jag blev smickrad men att jag hellre skulle dö. Skriva om SAMMA SAK i fyra år? Kunde inte tänka mig nåt värre. Som frilans tröttnade jag under tiden jag skrev en artikel på 2.500 tecken. Inte att tänka på. Nej. Jag är ingen forskare. Däremot är jag...

Läs mer

Efter Morris – nu är boken här! 

Allra käraste prenumerant, Några av er har väntat på det här mailet, andra har inte en aning om att det skulle komma. Vilken kategori du än tillhör är jag glad att du är med. Något stort är på väg att hända i det här lilla hörnet av universum, och jag är så innerligt tacksam att jag inte behöver vara ensam just nu.  Så jag börjar med att säga det enda rimliga: tack!  Det sägs att man främst ska skriva för sig själv, men så har det aldrig fungerat för mig. Mina texter har alltid sökt sin läsare. Ibland tänker...

Läs mer

Spikdotter on Spikdotter

Hej på mig! Hur mår jag?Jo, tack. Det är lite mycket just nu, men bra mår jag. Det är mycket som händer på samma gång, men jag gillar ju sånt. Mitt värsta är ju, som bekant, när det inte händer nåt alls. Jag tänkte att vi skulle prata lite om din bok – Efter Morris. Den släpps här i dagarna. Hur känns det?Jag har ju skrivit mycket genom åren, men det här är min första skönlitterära roman. Det känns naturligtvis stort att den här dagen äntligen kommit. När första provtrycket kom hem och jag höll ett par års daglig kamp i handen… det var en helt ny känsla som jag aldrig tidigare upplevt. Jag är en obotlig självkritiker, men när jag stod med den i handen var jag faktiskt nöjd med mig själv i flera minuter. Sen blev allt som vanligt igen. Men det var ack så sköna minuter! I boken skriver du om vad du vill kalla “en annan form av föräldraskap”. Kan du berätta. Hur uppstod den idén?Idén uppstod nog ganska organiskt och började som en tankelek: vad händer om någon som avskyr barn ändå behöver uppfostra ett? Sen har den tanken omformats rätt mycket över tid, inte minst för att karaktärerna började leva sina egna liv i skrivprocessen. Nu vet jag knappt längre vem som styrde vem. Berättelsen är helt fiktiv och är en mix av betraktelser...

Läs mer
Läser in

Senaste kommentarer


Prenumerera på nyhetsbrevet: