Hej, alla som läser. Ni är rätt många faktiskt. Hej, hej. Jag gillar er.

Ikväll blev jag lite ensam fast jag är tvåsam. En blev trött och en var pigg. Så en sover och en är vaken.

Att skriva är en tyst aktivitet (så det är ju på ett sätt tur för M att min största hobby inte är saxofon eller vardagsrumscurling eller nåt). När jag läst mina bloggar och surfat på mina sajter öppnade jag ett dokument som jag inte varken vågat eller hunnit öppnat sen december. Boken. En timme senare var dokumentet utökat med ett par sidor. Det säger ingenting, men symboliskt sett var det bra. Även skit kan vara bra skit, i en mer långsiktig process så att säga. 

Jag börjar få distans nu. Det märks. Det går att angripa projektet på ett nytt sätt. Det lättar. Det där tunga är på väg ut i periferin och ligger där och hotar lite snyggt, men tar inte över. Och rätt var det var befann jag mig mitt i mitt alter egos inre dialog om nöjdhet. (Här är det läge att tala om att den som skrivit boken INTE är densamma som är med i den. Konstnärlig frihet och allt det där.)

Nöjd. Är det vad man ska förvänta sig av livet? Att vara nöjd.

Jag blir provocerad av nöjd.

Jag vill ha allt. Åtminstone allt jag vet ligger inom räckhåll.

Jag vill ha kickarna. Tillfredsställelsen. Det galna. Det oväntade. Kärleken. Den goda maten. Syrénbuskarna. Relationen. Champagnen. Nattpratet som bara tar slut för att man vet att man måste, inte för att man vill. Diskussionen. Kinesiska muren. Transibiriska järnvägen. Japan. New York. Tyngdlösheten. Passionen. Overkligheten. Det filmiska. Det otroliga. Det svävande. Det krävande. Det smärtsamma, onda, underbara, balansen och obalansen. Det som man tror bara är påhittat. Tills man en dag fattar att det är verkligheten som är hela påhittighetens epicentrum.

Jag planerar att aldrig bli nöjd.

Nej.

Tänker inte.

Sen kanske det gör mig till en asdryg människa.

Men so be it. Det finns folk som gillar asdryga personer.

Det har min terapeut sagt.

Köp Efter Morris här:


Prenumerera på nyhetsbrevet: