Det blir aldrig som man tänkt sig, men det blir skitbra ända…


Blogg

Den skrivande kroppen

Min kropp är 50 år, drygt. Den har tjänat mig väl får jag ändå lov att säga. Den har tagit mig ner för otaliga slalombackar, smackat på rejäla forehands som ingen jävel kunde ta emot och burit ungar i flera mil. Matkassarna över torget, grop efter grop på torpet, bänktorkandet och makaronirörandet. Den har klippt motsvarande åttatusen fotbollsplaner gräsmatta, skapat och fött två barn, burit flyttkartonger, legat i fosterställning och rödfärgat kilometervis med brädor. Den har pekat med hela handen och härbärgerat nervositet, besinningslös kärlek och tung sorg. Den är förhållandevis vig och stark och verkar stå emot olika former av virus och bakterier förvånansvärt väl. Men inget gott som inte har nåt ont med sig? Det den inte givit mig är till exempel en platt mage. Och heller inte såna där muskelbulliga armar som jag så gärna hade velat ha. Jag har försökt, tro mig. Men det är som att, även om jag har många starka muskler där inne, så förbli liksom det yttersta lagret som en mjuk deg. Det kan bero på att jag älskar Hof och ostbågar mer än mina egna barn. Men det kan också bero på att jag använt kroppen till lite annat. För den har också givit mig skrivandet. Jag har inga snygga biceps, men mycket väl upptränade sittben. En skalle som aldrig slutar servera mig idéer till texter och händer som ibland...

Läs mer

Krama tillbaka – för snart är det för sent…

Eltandborsten surrar mot emaljen och vibrationerna får hela skallen att kännas som en humla. Som om inte tristessen i att borsta tänderna var tillräcklig, spär jag på måndagskänslan med att glo håglöst ut över vår tragiska bakgård. Allt är prydligt planterat och organiserat i “rabatter” infattade i aluminium. En långtråkig och kontrollerad – smakfull antar jag? – plats med lättskötta växter. En själsligt stendöd trädgård som inte kräver kärlek, knappt ens vatten. Till och med om somrarna ser den ut som en stäpp.Mellan taniga trädstammar springer färglada barn i grådasket. De vet tydligen inte bättre än att bara liksom njuta av livet?Tandborsten surrar. Det suger i magen på ett obestämbart sätt. Är det ångest? Är det förväntan? Nytt år kan ju framkalla både det ena och andra mycket intensivt. Det är inte säkert att man ska veta hur man känner. Huvudsaken är kanske att man känner? På ett utebord springer en overallklädd liten kropp fram och tillbaka mot en vuxen påbyltat staty. På håll ser de ut att vara lika långa. Det ser komiskt ut, en synvilla. Som en lek springer barnet fram och tillbaka mot vad jag antar är förälder – om och om igen – på det där upprepande sättet som endast ungar kan uppskatta. Leken består i endast detta – springa, krama. Springa, krama. Föräldern står, barnet springer, barnet kramar. Om och om igen. Men det...

Läs mer

Vi delar en hemlighet

Jag är ju ny på det här med att liksom… ja… hur ska man säga… att ha skrivit en bok. Och jag är nästan (men bara nästan!) generad över alla lovord som kommer till mig på alla möjliga olika sätt – i kommentarsfält, recensioner, ut ur munnar och i små meddelanden. Och nej. Jag är inte dum i huvudet. Jag fattar att inte alla älskar den, vem tar ni mig för? Hajar att det bara är de som blivit verkligt berörda som hör av sig och därmed inte är en representativ grupp. Men ÄNDÅ! Tillräckligt många hör av sig med tillräcklig fantastiska reaktioner för att jag ska ligga sömnlös om nätterna med huvudet i ett rosa moln. Inte gjort det sen jag var nykär.Två återkommande reaktioner fascinerar mig. Det är som två lika vackra sidor av ett extra sällsynt och värdefullt mynt. Å ena sidan: “Jag läser massor – och Efter Morris sticker verkligen ut i bokfloden som nåt utöver det vanliga!”. Å andra sidan: “Jag hade nästan helt slutat läsa vanliga böcker – men Efter Morris gav mig läslusten tillbaka!” Jag vet inte, men det här gör mig så rörd att jag nästan inte kan hantera det. Tänk att få vara på toppen av människors enorma bokberg för hela långa året? Tänk att ha väckt människors borttappade läslust? Tänk att få vara på dessa två helt omöjliga platser...

Läs mer

Ursäkta min dåliga franska

Det finns folk som kan sippa på saker, långsamt. Det finns människor som kan ta bara lite snacks, för sen är de nöjda. Jag har också sett några som lägger ner besticken mellan varje tugga. Som kan prata en stund, luta sig tillbaka och sen sakta förse sig med en matbit till. De här människorna är mina idoler. I min värld är de perfekta. Det känns kanske lite franskt eller så? Sofistikerat. Finlemmat. Graciöst. Måttfullhet är tamigfan en dygd. Eller vad det heter när nåt är upphöjt. När det är klass på grejerna, liksom. Socialt kapital heter det väl på akademiska? Och tro mig, jag har försökt. Oj, oj, oj. Jag tror jag försökt MER än jag inte har försökt, om ni förstår hur jag menar. Varje gång jag försöker vara perfekt (som i långsam och eftertänksam och kanske lite fransk) så är det som att en jätteorm släpps lös inuti kroppen. Ju långsammare jag försöker vara, desto mer galen blir ormen. Ett exempel. Någon trevlig och generös beställer in lite nötter på krogen. Jag kan då inte tänka på nåt annat än dessa nötter. De ska småätas, jag vet, det är inte huvudrätten och jag tänker att jag ska ta en endaste ensam liten nöt, men det blir ändå alltid minst tre varje gång, kanske fyra eller fem. Och sen börjar ormen. Jag. Får. Inte. Ta. Nötter. Jag...

Läs mer

Inspirationen är ett tidvatten

Nej, man kan inte sitta och vänta på inspiration – ska det bli böcker måste man skriva ändå. Det har alla överkloka gurus så rätt i. Man får låta fingrarna klättra omkring på tangenterna som små fyllon på väg hem från krogen vid fem. De faller hit och dit och i bästa fall blir det nåt som går att behålla. I sämsta fall försämrar de något som från början ändå var rätt hyfsat. Men ni vet. Görandet är det enda icke-artificiella botemedlet mot ångest. Därför skriver jag varje dag i ur och skur. Åtminstone en rad. För den raden kan vara början på något. Den lilla skitraden kan trigga en tanke – eller en till rad. Och en till. Och så vidare. Raden blir ett stycke, stycket blir en sida, sidan blir ett kapitel och… ja… ni hajar hur det går till. Någon har sagt att skrivande är som att köra bil i mörker. Man ser bara typ 25 meter i taget, men vet ungefär vart man ska – därför fortsätter man. För en dag kommer man hem… Medan jag har sysslat med att lägga rader till varandra har jag åldrats. Det märks på flera sätt. Numera är jag gråhårig, händerna är som små landskap av fåror och knölar och huden har liksom lösts upp omkring mig medan jag suttit och skrivit. Jag har liksom blivit… mjuk… på ett...

Läs mer

En slända på vift

Nuförtiden använder jag mest den där emojin som tittar mellan fingrarna med ena ögat. Den summerar läget så väldigt på pricken. Hela dagarna går ut på att göra saker som jag bara nästan vill vara med om. Jag skickar konstiga mail, säger ja till saker som i princip är omöjliga, arrangerar tillställningar och bjuder in till händelser som bara är till hälften genomtänkta, om ens det. Hade jag fortfarande gått på kontroller hos BVC-sköterskan hade min utvecklingskurva förmodligen varit långt över genomsnittet. Jag hade fan byggt själva lådan man ska lägga klotsarna i och därefter slöjdat kuberna och trekanterna som ska passas i hålen. På frågan om jag kunde sätta samman fyrordsmeningar hade jag reciterat Dante och kanske en dikt av Malmsten. Kan man få för mycket utveckling? Efter att ha suttit i en och samma bok-kokong i nästan två år, har jag klivit ut och blivit en sån där sjuhelvetes trollslända från urtiden med ett vingspann på nån dryg meter. En som vinglar hit och dit i vinden med en tunn bräcklig kropp i mitten och en mycket, mycket liten hjärna. Otroligt liten hjärna. Som en knappnål. Påbörja en författarutbildning på heltid, hoppa på (och bli störtförälskad i!) en kurs i poetisk research med nya skrivsystrar, starta förlag, paketera böcker, starta nya kreativa samarbeten, byta vinkel på egna skrivworkshops, arrangera bokreleaser i fysisk och digital form…. Va? Jag...

Läs mer

Välkommen på bokrelease i köttrymden! 

Hej,  Välkommen till Alex hemtrakter – nu blir det bokrelease för Efter Morris i good old Årsta! Kom och mingla och träffa folk ni inte hunnit träffa på hela hösten samtidigt som ni kan köpa bok och bärs.  Spektaklet sker torsdagen den 1 december från 17.00 på älsklingsplejset Årstabo (där delar av boken är skriven) som ligger på Årsta Torg. Releasen är en öppen tillställning men du får gärna meddela mig om du vet att du kommer – dra ett mail till frida@spikdotter.se och skriv “Köttrymden!” i ämnesraden. Så jag kan höfta ett eventuellt bokinköp. Kvällen till ära har jag bjudit in en favoritperson som “moderator” – så har vi tur får vi till ett samtal om föräldraskap, skrivande och hur Alex växte fram och kom ut på boksidorna. I övrigt bjuder vi på trevligt sällskap, ostbågar och något drickbart till alla som slår till på en bok. För er som mest kommer för att mingla omkring, finns fantastiska grejer att förse sig med i baren eftersom Årstabo generellt är ett eget litet himmelrike.  Boken kommer att kosta 200 bagare och den som vill får den givetvis signerad (men inget tvång på det…) Om jag är modig kanske jag läser högt en sväng ur H&M-kapitlet också, vem vet?  Vi avrundar lämplig tid eftersom det troligtvis är en dag i morgon också. Men den som vill fortsätta, kan gå över torget och...

Läs mer

Välkommen på digital bokrelease – Efter Morris!

Hej kära läsare, Stockholm kan vara en avlägsen plats, beroende på var i världen man befinner sig. Därför har jag beslutat att ställa till med en digital releasefest för Efter Morris och bjuder in er till mitt kök i Årsta! Välkommen att kliva rakt in i “Alex-land” och gå en liten tour i en skrivande förvirrad skalle. Till min hjälp har jag guiden Anette Nyberg, författare och förlagsredaktör på Own Your Book. Det blir lite prat om tillblivelsen av boken, föräldraskap, kreativa processer och – om jag törs – kanske lite högläsning… Det blir också samtal om drömmen som många bär på: att ge ut sin egen bok. Anette delar med sig av sina erfarenheter på området – hon är en räv, jag är grön som självaste Kermit i förlagssvängen. Vi tror det blir en rolig kombo! Vi kör via Zoom torsdagen den 8 december kl. 19.00 och nån timme framåt. Det är givetvis helt gratis men du behöver anmäla dig så jag vet hur många vi blir – klicka här för att registrera din närvaro! Under kvällen kommer boken att vara extra billig för dig som är med! (170 kr + frakt, ordinarie pris 200 kr) Så! Den 8 december! Kryp upp i nån skön fåtölj och förse dig med något du tycker om att dricka – kaffe, cava, kranvatten! – så vi kan skåla och tillsammans fira...

Läs mer

Som en kvantfysisk partikel…

Jag har en rastlöshet i kroppen och den går inte att bli av med. Jag har provat allt, till och med gymmet, men den vill inte lämna mig. Försöker skriva bort den, men det går inte heller. Allt blir dåligt fast idéerna är så bra. Jag är som en liten kvantfysisk partikel – jag är överallt, samtidigt. Det är slitsamt, ska jag säga er. De första läsarreaktionerna på Efter Morris har kommit in… Varje gång det plingar till i nåt socialt forum så knyter sig magen hårt. Efter några andetag vågar jag läsa. “Jag visste att den skulle vara bra, men det är så skönt när man får en överleverans.” “Ett läsäventyr!” “Behöver sitta med penna, stryker under alla meningar jag vill komma ihåg.” Menar de det de skriver? Det verkar nästan så… Och samtidigt som detta pågår, håller jag på att skapa Sally och Bojan och Melker i ett annat universum. De växer fram, rad för rad, i min nästa bok. Det gula huset, ån som flyter sakta, trädgårdens täta kronor som välver sig över dem som ett vänligt tak. De pratar med varandra i olika tidsepoker och jag skriver och skriver saker som inte hänger ihop men jag vet – jag vet! – att jag kommer att få det att hänga ihop. Jag har gjort det förr, jag gör det igen – och den här gången blir...

Läs mer

Tvivlet, min gamle vän

Jag hade rätt bra självförtroende som ung, men det gick över. Eller. Det omformades med tiden och jag är ganska säker på att det var en bra sak. Omformningen började på universitetet. Jag hade usla gymnasiebetyg, ville läsa attraktiv Filmvetenskap och det tog en evighet att komma in. Tusen jobbår och omkring arton högskoleprov senare (NOG-delen är det bästa en ordmänniska kan råka ut för?) kom jag in i en mikroskopisk kvotgrupp för folk med skev verklighetsuppfattning. Äntligen fick jag kliva in i det förlovade akademiska landet och min kunskapstörst var så stor att Trosaån kändes som en aperitif (fick googla den stavningen). Jag älskade att plugga film. Jag nästan imploderade av engagemang, såg allt, läste allt, sov aldrig. Ett sorts maniskt beteende utlöst av att ha hamnat på rätt plats efter att ha varit fel under så många betydelsefulla år. Jag minns knappt ett skit längre, men när det pågick var det som ett passionerat förhållande. Jag saknar det idag, både passionen och det där självförtroendet som föregick mina studier. En professor ville att jag skulle söka forskarutbildningen. Jag sa att jag blev smickrad men att jag hellre skulle dö. Skriva om SAMMA SAK i fyra år? Kunde inte tänka mig nåt värre. Som frilans tröttnade jag under tiden jag skrev en artikel på 2.500 tecken. Inte att tänka på. Nej. Jag är ingen forskare. Däremot är jag...

Läs mer

Spikdotter on Spikdotter

Hej på mig! Hur mår jag?Jo, tack. Det är lite mycket just nu, men bra mår jag. Det är mycket som händer på samma gång, men jag gillar ju sånt. Mitt värsta är ju, som bekant, när det inte händer nåt alls. Jag tänkte att vi skulle prata lite om din bok – Efter Morris. Den släpps här i dagarna. Hur känns det?Jag har ju skrivit mycket genom åren, men det här är min första skönlitterära roman. Det känns naturligtvis stort att den här dagen äntligen kommit. När första provtrycket kom hem och jag höll ett par års daglig kamp i handen… det var en helt ny känsla som jag aldrig tidigare upplevt. Jag är en obotlig självkritiker, men när jag stod med den i handen var jag faktiskt nöjd med mig själv i flera minuter. Sen blev allt som vanligt igen. Men det var ack så sköna minuter! I boken skriver du om vad du vill kalla “en annan form av föräldraskap”. Kan du berätta. Hur uppstod den idén?Idén uppstod nog ganska organiskt och började som en tankelek: vad händer om någon som avskyr barn ändå behöver uppfostra ett? Sen har den tanken omformats rätt mycket över tid, inte minst för att karaktärerna började leva sina egna liv i skrivprocessen. Nu vet jag knappt längre vem som styrde vem. Berättelsen är helt fiktiv och är en mix av betraktelser...

Läs mer

Konsten att bädda en säng

Nästan varje morgon fluffar han till sitt täcke och viker det, liksom längs med, i en prydlig – ska vi kalla det en något utdragen rektangel? – och lägger den där hans kropp brukar ligga om nätterna. Jag skulle inte kalla det bädda, det är mer “rätta till” det handlar om. Han rättar till stöket som blivit under natten, kan man säga. Gör sig redo för dagen. Jag är väldigt sällan redo för någon av dagarna som börjar när klockan ringer. För det mesta kittlar han mig med skägget (det är väl en form av puss, antar jag?) och väser “Ligg kvar du, jag kan duscha först och sätta på kaffe.” Som om jag ens hade funderat på att det skulle kunna vara på omvänt sätt? Jag vill alltid gråta så här dags och skrikande undra vad som är poängen med att vara vuxen om man ändå inte får bestämma själv. Imorse, när han gått till kontoret, så messade jag och föreslog att det vore en fin samhällstjänst från min sida att inte gå upp före 10.00. Nu när vi har energibrist, menar jag. Jag fick bara ett sånt där skratt på en kommentar till svar. Jag däremot, jag menade allvar. Man skojar inte om sovmorgnar. Det är det vackraste den moderna människan har. Sovmorgon är posei. Hur som helst. Min säng, bredvid hans, ser ofta ut som en...

Läs mer
Läser in

Senaste kommentarer


Prenumerera på nyhetsbrevet: