Blogg

Jag säger det direkt: det här inlägget innehåller en (minst?) fet spoiler. Så om du tänkt läsa Efter Morris, läs helt enkelt inte detta. Consider yourself härmed varnad! Det är lite på förekommen anledning som jag känner att det här inlägget behövs. Någon kanske minns det desperata inlägget där jag intervjuade mig själv? Det här inlägget är besläktat med det, låt oss säga att texterna är… kusiner. Här finns frågor och här finns svar, men den här gången handlar det inte om mig, utan om kvinnorna i boken. Väldigt mycket mer intressant, tycker jag personligen… När boken släpptes lös som ljudbok nådde den ut till en helt ny publik. Till min stora glädje. Och ju fler som läser, desto fler hör av sig och ställer frågor. Och eftersom jag alltför sällan, till mitt stora förtret, hamnar i sammanhang där jag får diskutera bokens alla dimensioner får jag helt enkelt ta saken i egna händer. Och mina händer är ju, som bekant, i första hand skrivande… så det fick bli ett inlägg. Som du alltså INTE ska läsa om du tänkt vara oförstörd som en nyfödd bebis inför din egen läsning av Efter Morris. (Nu har jag varnat twice, okej?) Så. Here goes…Vad har Alex för diagnos? Svar: Hon har ingen. Hon är bara sån. Jag har aldrig tänkt mig henne som en person med diagnos. Däremot en driftig språkperson...

Inatt sov jag inget och vet inte varför. Det blir så ibland. Förut fick jag panik av sömnbrist, numera surfar jag på det faktum att jag är en smula trög dagar som denna. (Rätt många andra dagar också, för den delen, men nu håller vi oss till sömnbrist.) Att vara seg i kolan, har jag märkt, är inte alls så tokigt faktiskt. Det är lite som att vara styrd av en vänlig och långsam makt. Det undermedvetna liksom sträcker ut sina spröt (eller “sprötar” som min Aussie-snubbe säger) och nästlar sig in i alla normala tankar med sina märkliga fantasier och orealistiska förslag. Det är bara att åka med, som någon säkert säger inom sportens värld. Tidigt i gryningen, efter ha dåsat mig igenom fem sex timmar poddar och lurarna gjort det där ljudet som betyder “vi orkar inte mer nu!”, öppnade jag min bok i det skumma ljuset. Försökte hitta ett rimligt sätt att hålla fast den med lemmar utan muskelkraft och samtidigt läsa – OCH förstå! – med grusiga ögon som korsades och slöts om vartannat. Jag hade (äntligen!) kommit till den sista delen av den första delen av På spaning efter den tid som flytt. Swann har glidit runt, kär till bristningsgränsen, kakor har ätits, barn har icke-kramats och trädgårdar har blomstrat i en prakt som får en att undra vad Proust himself egentligen gick på?...

Det svåraste för mig med att vara min egen boss är att jag har otroligt svårt för auktoriteter. Jag bara måste ifrågasätta dem, det är som ett tvångssyndrom. Om någon talar om för mig vad jag ska göra får jag genast en impuls att göra tvärtom. Det är en rent fysisk reaktion och jag kan inte rå för den. Lärare, chefer, föräldrar (oj oj, flå’t…), folk i uniform. (Och dessvärre också terapeuter, läkare, tandläkare och olika former av tränare jag själv anlitat. Det senare drabbar främst mig själv, som ni förstår, men jag tar med detta för att ni ska få en inblick i hur djupt den här “diagnosen” sträcker sig.) Och det krävs mycket för att vinna min respekt. Jag har en extremt vältränad bullshit-radar och är som en knarkhund när det gäller att hitta innehållslöst sockervaddstugg. Detta är mycket användbart i egenskap av skrivande person. Det här är drag som A: gör att jag alltid väljer att göra tvärtom och lyckas leta upp kreativa vägar som många andra inte hittar – i både egna texter och andras. Och B: gör mig suverän på att undvika floskler, hitta på liknelser och gå rakt på kärnan, utan att passera fluff. So far so good. Det finns, som synes, ett antal bra användningsområden, men det finns även andra sidor av myntet – vilket just detta blogginlägg påvisar på ett ytterst...

Skrivövningar är livets salt. Små juveler som gnistrar i tristessen. Det bästa är när någon annan pekar med hela handen och talar om vad som ska skrivas. Här är resultatet av en sån handpekning från min mentor, lektör och skrivräddare Clara Diesen på SkrivOrangeriet. Uppgiften var, i förkortat format: skriv om en vändpunkt. Så jag gjorde det. Du går ut på balkongen en stund. Du kan inte vara kvar i lägenheten. Den är för liten och allt som händer i den är för stort.  Jag går åt andra hållet och låser dörren. Jag vet inte hur man gör det här, för jag har aldrig gjort det förut.  Mina händer darrar lätt. Jag vet inte om det är skräck eller förväntan. Tankarna står stilla och tunga och väntar, som stenstoderna på Påskön. När jag kan andas igen går jag ut till dig. Du står lutad över räcket med en cigg i handen, ser ut över berget och den lilla skogen in mot stan. När du hör mig vänder du dig om. Dina ögon frågar alla frågor samtidigt.  – Det där blir din sista cigg.  Du blinkar. Något vackert skymmer din blick.  Jag håller upp den oansenliga stickan som rymmer resten av våra liv.  Du kommer emot mig.  Ännu en tid är det bara vi.  Och vi har ingen aning om vad som kommer...

Ni som känner mig vet att jag inte går igång särskilt hårt på klassisk Hollywood-dramaturgi. Den där förutsägbara där karaktärerna får en fet insikt, drar en lärdom och blir alldeles annorlunda och fria och lyckliga och helt förändrade. Jag kallar det “söndagsdramaturgi”. Det vill säga sånt jag endast vill konsumera på söndagarna i soffan när jag inte orkar tänka alls. Då behöver jag raka rör, inget svårtolkat mellan-raderna-skit. Men söndag är det, tack o lov, bara en dag i veckan. Alla andra dagar vill jag gärna få en mental käftsmäll av allt jag läser, ser och lyssnar på. Det blir allt svårare att hitta. Med risk för att låta som en väldigt gammal kvinna nu…. man får ofta gräva bakåt för att hitta något som berör, förvånar och skakar om. Det beror naturligtvis bara på mig själv. Jag har blivit så oerhört kräsen att det faktiskt är jobbigt. Slappna av liksom! Det kan ha att göra med att tiden är knapp numera. Åtminstone knappare än den var när jag var tjugo. Hur många böcker har jag kvar? Hur många filmer till hinner jag se? Det kan låta dystert, men är det inte. Den här känslan gör att jag faktiskt vässar mina kulturella upplevelser. De har blivit sylvassa. Jag stänger av filmer efter en kvart, lägger ifrån mig böcker, ser endast teater och konstutställningar jag dras till rent fysiskt samt...

Nej, men det var ju satan så trögt det går. Har jag tappat mitt språk? Ramlade det ur fickan när jag försökte hinna med nån meningslös tunnelbana? Glömde jag det i dvalan, mellan dröm och verklighet, nånstans vid tre-fyra-hugget när allt känns märkligt distanserat och tiden tappar sin betydelse? Har hela skiten slunkit ner i det svarta klimakteriehålet? Har det helt tappat andan under paniken över att befinna sig i det vi kan kalla ålders motsvarighet till början av augusti? Eller har jag – gud hjälpe mig – fått… prestationsångest? Det vore förödande. Det skulle inte förvåna mig. Den skulle göra sig bra längst upp på högen av dåligt självförtroende, hybris, oduglighet, skam, stolhet, framtidshopp och författardrömmar (de senare kommer i både krossade och storstilade varianter). Jag vet varken ut eller in för tillfället. Jag gör i princip endast två saker om dagarna nuförtiden: glor och raderar (skriver lite då och då, men det är främst för att ha nåt att sudda ut). Alla jävla meningar som lämnar mina fingrar är så långtråkiga och fullständigt befriade från humor och lust att jag vill spöa upp dem, bokstav för bokstav. De suger musten ur mig. De gör mig till en tråkig och gnällig jävel. Och ju mer jag försöker, desto sämre blir det – eftersom det är så det funkar. Det kan man hata bästa fan man vill, men kreativ...

Det är 8 mars och jag skriver. Det gjorde jag även den 7, 6 och 5 mars. Och nästan alla andra dagar som passerat detta år. Nu är klockan eftermiddag och orden är slut för idag. Innan jag fäller ner datorlocket läser jag sista stycket och ser texten i ögonen. Den tittar tillbaka på mig med knuten näve. Jag bestämmer mig för att posta den här. Till mina kvinnor. Alla. De som håller mig idag och alla de som sträcker sina händer genom tiden. Utdrag ur mitt pågående romanprojekt, arbetsnamn: Den tredje lådan. “Bojan kramade kudden i knäet och såg ner på sina egna knogar. Händerna var knotiga av artros nu, men fortfarande starka. Fortfarande vackra. Dagligen överraskade de henne med att utföra konster och stordåd. Nu var de vinterspröda, rödflammiga och vitbleka, nästan genomskinliga. Om sommaren, hösten och våren – fräkniga, fläckiga, alltid skitiga och spruckna vid tummarna. Hårt arbetande, i utförande.De var jord och rötter. Alltid kapabla, aldrig passiva. De hade burit, klappat, torkat, matat, vårdat, knutits i bön om något annat, något större, något mer.Förgäves.Hon tänkte på alla ord de skrivit. Hur de ömt rört sig över tangenterna, vetat mer än hon, fattat beslut och förstått snabbare. Hur de genom åren förfinat sin förmåga att fånga in den knappt kännbara rörelsen djupt där nere, under det världsliga, det som gömde sig och inte ville bli hittat....

Att ge ut en bok är att upptäcka att man egentligen är ett okokt ägg i handen på en ettåring som just lärt sig gå. Det kan gå bra, absolut – men det är jävligt risky. Det kan gå vägen – men du kan också krossas, flyta ut och aldrig mer gå att laga. Vissa dagar är det bara ett skört skal som skiljer mig och undergången åt. Då ångrar jag allt, vill ta tillbaka varenda ord och byta bana. Aldrig mer skriva en bok, särskilt inte den jag håller på med nu. När onda kommentarer når mig vill jag liksom hämnas genom att inte skriva en rad till. Som om det vore möjligt. Och som om någon skulle bry sig. Igår var en riktig skitdag. Det mesta som kunde gå åt helvete gjorde precis det. Ett viktigt bokpaket kom i retur från USA för att jag inte hajar hur man fyller i tullpapper. Någon avskydde ljudboken och skrev en synnerligen syrlig kommentar. Jag hittade korrfel i den trycka boken och allt som jag skrev var så tråkigt, alldagligt och klyschigt att jag inte kunde sitta kvar vid datorn på grund av skamsköljningar. Ju mer jag försökte, desto längre bort från mig gled språket. Jag gick ut och gick istället och höll på att slå ihjäl mig vid minst två tillfällen på grund av is i nedförsbacke. Och på...

Det är först när jag skriver detta som det har hänt. Innan jag gör det är det fortfarande bara nåt som kanske hänt. Det är dessa ord som gör det begripligt för mig. Så fungerar det faktiskt. Skrivandet är verkligare än verkligheten. Eller… det lät överdrivet och alldeles för djupt för att komma från en sån som jag. Snarare: när jag lyfter upp en scen – verklig eller fiktiv. När jag tittar på händelsen igen genom mina egna ord, bryter ner den i detalj, återupplever de subtila känslomässiga skiftningarna, formulerar den, ser färgerna och känner dofterna på nytt, sätter text på den… Det är först då den stannar kvar. Skrivandet är mitt minne. Nu minns jag i fredags. I den stora mässhallen, lutande mot det lilla ståbordet, pratande intensivt in i den fluffiga P4-mikrofonen. Vad säger jag? Ingen aning. Något om boken, föräldraskap och Sörmland kanske? Min mamma sa att det var tydligt i alla fall, hon lyssnade hemifrån. Nej. Jag vet inte vad jag sa, men jag vet hur jag kände mig: som en författare. Lite senare samma eftermiddag. Ett annat ståbord i samma mässhall, en annan intervju. Kall mikrofon mot hakan, strålkastaren som värker och gör allt vitt. Som att jag var på väg mot slutet eller början av något. Suget i magen. Första minuten hör jag mitt hjärta slå. Andra minuten upphör det och allt jag...

Min kropp är 50 år, drygt. Den har tjänat mig väl får jag ändå lov att säga. Den har tagit mig ner för otaliga slalombackar, smackat på rejäla forehands som ingen jävel kunde ta emot och burit ungar i flera mil. Matkassarna över torget, grop efter grop på torpet, bänktorkandet och makaronirörandet. Den har klippt motsvarande åttatusen fotbollsplaner gräsmatta, skapat och fött två barn, burit flyttkartonger, legat i fosterställning och rödfärgat kilometervis med brädor. Den har pekat med hela handen och härbärgerat nervositet, besinningslös kärlek och tung sorg. Den är förhållandevis vig och stark och verkar stå emot olika former av virus och bakterier förvånansvärt väl. Men inget gott som inte har nåt ont med sig? Det den inte givit mig är till exempel en platt mage. Och heller inte såna där muskelbulliga armar som jag så gärna hade velat ha. Jag har försökt, tro mig. Men det är som att, även om jag har många starka muskler där inne, så förbli liksom det yttersta lagret som en mjuk deg. Det kan bero på att jag älskar Hof och ostbågar mer än mina egna barn. Men det kan också bero på att jag använt kroppen till lite annat. För den har också givit mig skrivandet. Jag har inga snygga biceps, men mycket väl upptränade sittben. En skalle som aldrig slutar servera mig idéer till texter och händer som ibland...

Eltandborsten surrar mot emaljen och vibrationerna får hela skallen att kännas som en humla. Som om inte tristessen i att borsta tänderna var tillräcklig, spär jag på måndagskänslan med att glo håglöst ut över vår tragiska bakgård. Allt är prydligt planterat och organiserat i “rabatter” infattade i aluminium. En långtråkig och kontrollerad – smakfull antar jag? – plats med lättskötta växter. En själsligt stendöd trädgård som inte kräver kärlek, knappt ens vatten. Till och med om somrarna ser den ut som en stäpp.Mellan taniga trädstammar springer färglada barn i grådasket. De vet tydligen inte bättre än att bara liksom njuta av livet?Tandborsten surrar. Det suger i magen på ett obestämbart sätt. Är det ångest? Är det förväntan? Nytt år kan ju framkalla både det ena och andra mycket intensivt. Det är inte säkert att man ska veta hur man känner. Huvudsaken är kanske att man känner? På ett utebord springer en overallklädd liten kropp fram och tillbaka mot en vuxen påbyltat staty. På håll ser de ut att vara lika långa. Det ser komiskt ut, en synvilla. Som en lek springer barnet fram och tillbaka mot vad jag antar är förälder – om och om igen – på det där upprepande sättet som endast ungar kan uppskatta. Leken består i endast detta – springa, krama. Springa, krama. Föräldern står, barnet springer, barnet kramar. Om och om igen. Men det...

Jag är ju ny på det här med att liksom… ja… hur ska man säga… att ha skrivit en bok. Och jag är nästan (men bara nästan!) generad över alla lovord som kommer till mig på alla möjliga olika sätt – i kommentarsfält, recensioner, ut ur munnar och i små meddelanden. Och nej. Jag är inte dum i huvudet. Jag fattar att inte alla älskar den, vem tar ni mig för? Hajar att det bara är de som blivit verkligt berörda som hör av sig och därmed inte är en representativ grupp. Men ÄNDÅ! Tillräckligt många hör av sig med tillräcklig fantastiska reaktioner för att jag ska ligga sömnlös om nätterna med huvudet i ett rosa moln. Inte gjort det sen jag var nykär.Två återkommande reaktioner fascinerar mig. Det är som två lika vackra sidor av ett extra sällsynt och värdefullt mynt. Å ena sidan: “Jag läser massor – och Efter Morris sticker verkligen ut i bokfloden som nåt utöver det vanliga!”. Å andra sidan: “Jag hade nästan helt slutat läsa vanliga böcker – men Efter Morris gav mig läslusten tillbaka!” Jag vet inte, men det här gör mig så rörd att jag nästan inte kan hantera det. Tänk att få vara på toppen av människors enorma bokberg för hela långa året? Tänk att ha väckt människors borttappade läslust? Tänk att få vara på dessa två helt omöjliga platser...