Blogg

Det finns folk som kan sippa på saker, långsamt. Det finns människor som kan ta bara lite snacks, för sen är de nöjda. Jag har också sett några som lägger ner besticken mellan varje tugga. Som kan prata en stund, luta sig tillbaka och sen sakta förse sig med en matbit till. De här människorna är mina idoler. I min värld är de perfekta. Det känns kanske lite franskt eller så? Sofistikerat. Finlemmat. Graciöst. Måttfullhet är tamigfan en dygd. Eller vad det heter när nåt är upphöjt. När det är klass på grejerna, liksom. Socialt kapital heter det väl på akademiska? Och tro mig, jag har försökt. Oj, oj, oj. Jag tror jag försökt MER än jag inte har försökt, om ni förstår hur jag menar. Varje gång jag försöker vara perfekt (som i långsam och eftertänksam och kanske lite fransk) så är det som att en jätteorm släpps lös inuti kroppen. Ju långsammare jag försöker vara, desto mer galen blir ormen. Ett exempel. Någon trevlig och generös beställer in lite nötter på krogen. Jag kan då inte tänka på nåt annat än dessa nötter. De ska småätas, jag vet, det är inte huvudrätten och jag tänker att jag ska ta en endaste ensam liten nöt, men det blir ändå alltid minst tre varje gång, kanske fyra eller fem. Och sen börjar ormen. Jag. Får. Inte. Ta. Nötter. Jag...

Nej, man kan inte sitta och vänta på inspiration – ska det bli böcker måste man skriva ändå. Det har alla överkloka gurus så rätt i. Man får låta fingrarna klättra omkring på tangenterna som små fyllon på väg hem från krogen vid fem. De faller hit och dit och i bästa fall blir det nåt som går att behålla. I sämsta fall försämrar de något som från början ändå var rätt hyfsat. Men ni vet. Görandet är det enda icke-artificiella botemedlet mot ångest. Därför skriver jag varje dag i ur och skur. Åtminstone en rad. För den raden kan vara början på något. Den lilla skitraden kan trigga en tanke – eller en till rad. Och en till. Och så vidare. Raden blir ett stycke, stycket blir en sida, sidan blir ett kapitel och… ja… ni hajar hur det går till. Någon har sagt att skrivande är som att köra bil i mörker. Man ser bara typ 25 meter i taget, men vet ungefär vart man ska – därför fortsätter man. För en dag kommer man hem… Medan jag har sysslat med att lägga rader till varandra har jag åldrats. Det märks på flera sätt. Numera är jag gråhårig, händerna är som små landskap av fåror och knölar och huden har liksom lösts upp omkring mig medan jag suttit och skrivit. Jag har liksom blivit… mjuk… på ett...

Nuförtiden använder jag mest den där emojin som tittar mellan fingrarna med ena ögat. Den summerar läget så väldigt på pricken. Hela dagarna går ut på att göra saker som jag bara nästan vill vara med om. Jag skickar konstiga mail, säger ja till saker som i princip är omöjliga, arrangerar tillställningar och bjuder in till händelser som bara är till hälften genomtänkta, om ens det. Hade jag fortfarande gått på kontroller hos BVC-sköterskan hade min utvecklingskurva förmodligen varit långt över genomsnittet. Jag hade fan byggt själva lådan man ska lägga klotsarna i och därefter slöjdat kuberna och trekanterna som ska passas i hålen. På frågan om jag kunde sätta samman fyrordsmeningar hade jag reciterat Dante och kanske en dikt av Malmsten. Kan man få för mycket utveckling? Efter att ha suttit i en och samma bok-kokong i nästan två år, har jag klivit ut och blivit en sån där sjuhelvetes trollslända från urtiden med ett vingspann på nån dryg meter. En som vinglar hit och dit i vinden med en tunn bräcklig kropp i mitten och en mycket, mycket liten hjärna. Otroligt liten hjärna. Som en knappnål. Påbörja en författarutbildning på heltid, hoppa på (och bli störtförälskad i!) en kurs i poetisk research med nya skrivsystrar, starta förlag, paketera böcker, starta nya kreativa samarbeten, byta vinkel på egna skrivworkshops, arrangera bokreleaser i fysisk och digital form…. Va? Jag...

Hej,  Välkommen till Alex hemtrakter – nu blir det bokrelease för Efter Morris i good old Årsta! Kom och mingla och träffa folk ni inte hunnit träffa på hela hösten samtidigt som ni kan köpa bok och bärs.  Spektaklet sker torsdagen den 1 december från 17.00 på älsklingsplejset Årstabo (där delar av boken är skriven) som ligger på Årsta Torg. Releasen är en öppen tillställning men du får gärna meddela mig om du vet att du kommer – dra ett mail till frida@spikdotter.se och skriv “Köttrymden!” i ämnesraden. Så jag kan höfta ett eventuellt bokinköp. Kvällen till ära har jag bjudit in en favoritperson som “moderator” – så har vi tur får vi till ett samtal om föräldraskap, skrivande och hur Alex växte fram och kom ut på boksidorna. I övrigt bjuder vi på trevligt sällskap, ostbågar och något drickbart till alla som slår till på en bok. För er som mest kommer för att mingla omkring, finns fantastiska grejer att förse sig med i baren eftersom Årstabo generellt är ett eget litet himmelrike.  Boken kommer att kosta 200 bagare och den som vill får den givetvis signerad (men inget tvång på det…) Om jag är modig kanske jag läser högt en sväng ur H&M-kapitlet också, vem vet?  Vi avrundar lämplig tid eftersom det troligtvis är en dag i morgon också. Men den som vill fortsätta, kan gå över torget och...

Hej kära läsare, Stockholm kan vara en avlägsen plats, beroende på var i världen man befinner sig. Därför har jag beslutat att ställa till med en digital releasefest för Efter Morris och bjuder in er till mitt kök i Årsta! Välkommen att kliva rakt in i “Alex-land” och gå en liten tour i en skrivande förvirrad skalle. Till min hjälp har jag guiden Anette Nyberg, författare och förlagsredaktör på Own Your Book. Det blir lite prat om tillblivelsen av boken, föräldraskap, kreativa processer och – om jag törs – kanske lite högläsning… Det blir också samtal om drömmen som många bär på: att ge ut sin egen bok. Anette delar med sig av sina erfarenheter på området – hon är en räv, jag är grön som självaste Kermit i förlagssvängen. Vi tror det blir en rolig kombo! Vi kör via Zoom torsdagen den 8 december kl. 19.00 och nån timme framåt. Det är givetvis helt gratis men du behöver anmäla dig så jag vet hur många vi blir – klicka här för att registrera din närvaro! Under kvällen kommer boken att vara extra billig för dig som är med! (170 kr + frakt, ordinarie pris 200 kr) Så! Den 8 december! Kryp upp i nån skön fåtölj och förse dig med något du tycker om att dricka – kaffe, cava, kranvatten! – så vi kan skåla och tillsammans fira...

Jag har en rastlöshet i kroppen och den går inte att bli av med. Jag har provat allt, till och med gymmet, men den vill inte lämna mig. Försöker skriva bort den, men det går inte heller. Allt blir dåligt fast idéerna är så bra. Jag är som en liten kvantfysisk partikel – jag är överallt, samtidigt. Det är slitsamt, ska jag säga er. De första läsarreaktionerna på Efter Morris har kommit in… Varje gång det plingar till i nåt socialt forum så knyter sig magen hårt. Efter några andetag vågar jag läsa. “Jag visste att den skulle vara bra, men det är så skönt när man får en överleverans.” “Ett läsäventyr!” “Behöver sitta med penna, stryker under alla meningar jag vill komma ihåg.” Menar de det de skriver? Det verkar nästan så… Och samtidigt som detta pågår, håller jag på att skapa Sally och Bojan och Melker i ett annat universum. De växer fram, rad för rad, i min nästa bok. Det gula huset, ån som flyter sakta, trädgårdens täta kronor som välver sig över dem som ett vänligt tak. De pratar med varandra i olika tidsepoker och jag skriver och skriver saker som inte hänger ihop men jag vet – jag vet! – att jag kommer att få det att hänga ihop. Jag har gjort det förr, jag gör det igen – och den här gången blir...

Tar på strumpor. Sticker fötterna i skorna. Greppar kassen. “Ska vi gå då.” Efter bara tio minuter står jag i den lokala affären och allt är så bekant. Så vad är det som ändå inte lirar? Jag själv naturligtvis. Jag är lite förflyttad, som att jag tecknats av ett barn och hamnat lite utanför konturerna. Som att jag försöker klämma in en lek inuti ett allvar, men det går inte leken alls med på. Den är ju, till sin natur, ett bångstyrigt format, lust och spontanitet. Här inne, i affären, här börjar vardagen. Här ligger ansvaret tungt. Här är allt i räta vuxenrader. Jag vill springa ifrån allt detta förutsägbara. Gräs är oberäkneligt, asfalt långtråkigt. Skor är klaustrofobi, barfota är frihet. Kroppen mot naturen, det är så det ska vara. Här är jag inslagen i gladpack och porerna slutar andas under lager av måsten, kläder och social anpassning. Plockar några nödvändiga varor från olika hyllor. Det är svinkallt i kylrummet där de passiva Bregott-paketen står travade, rad efter rad. Jag ryser och fryser och längtar tillbaka till formatet där hela jag fick plats. Hemma igen loggar jag in på datorn och har fått information om min författarutbildning. Den börjar nu. Nu? Men jag är inte redo väl? Inte redo för skrivandet på den nivån, rädd för mig själv och andra och för att jag inte ska hålla hela vägen....

Under det gånga skrivåret har jag gjort en del användbara upptäckter kring hur jag behöver forma mitt författarskap. Men bara för att man gör upptäckter betyder inte det nödvändigtvis att man blir klokare eller har förmåga att utnyttja det faktum att man förstår saker om sig själv (det är för övrigt en av upptäckterna). Nej. För att omsätta de nya insikterna i praktiken behövs något ytterligare som inte kommer gratis, nämligen: förändring. Den ska gärna ske i levande livet, inte bara finnas som en god idé eller en önskedröm. Den måste ristas in i kroppen, kan man säga. Och det, mina vänner, det gör ont. Insikterna utan inbördes ordning är: Jag har fyra kvalitativa skrivtimmar, max fem, i mig varje dag. Sen går det torrt. I stort sett allt som sker efter dessa timmar behöver skrivas om eller förkastas. Det som sker efter dessa timmar kan rentav betraktas som skadligt. Med ordens uselhet kommer nämligen tvivlet och med tvivlet kommer rösten och med rösten i skallen blir inget skrivet alls nästa dag. Eller nästa. Det kan hålla i sig i en vecka. Gå. Ej. Ned. i. Den. Gränden. Förmiddagar är yellow brick road, eftermiddagar är träskmark. Därför fördelas skrivtimmarna från frukost till lunch. (Ju tidigare start, desto bättre – men eftersom det är omöjligt att gå upp när klockan ringer kan lunchtid äga rum runt 16.00 vissa dagar.) Noll...

I stjärntecknet Jungfruns beskrivning står ibland att hon är logisk och mycket organiserad, inte sällan förekommer ordet “pedant”. Länge försökte jag foga in mig i det. Inte för att jag trodde på horoskop, nej, det gör jag inte. Kanske handlade snarare om nåt slags… hopp? En gång tog jag alla mina kasettband i mitt tonårsrum, drog försiktigt ut det medföljande papperskonvolutet med låttexter (kommer ni ihåg hur liten text man kunde läsa utan problem?) och klippte till ett nytt av vitt rent papper. På kasettbandets rygg skrev jag namnet på artisten med en rosa penna, eftersom det var 80-tal. Jag hade ganska många band och begränsat tålamod. Och pennan var en sån där bred överstrykningspenna, inte ens ett kalligrafiproffs hade kunnat få det att se bra ut med de förutsättningarna. Jag tröttnade (så klart) efter två kasetter, men fortsatte ändå eftersom målet var att det skulle se någotsånär enhetligt ut i bokhyllan. Det här är möjligen det allra fulaste jag gjort, och då hade jag ändå redan gjort ett par mintgröna byxor i syslöjden (de sprack i grenen första gången jag tog på mig dem och gick till kiosken vid torget, inte särskilt lång promenad.) Utöver att det var estetiskt motbjudande så var det omöjligt att läsa. Under alla mina resterande tonår var jag tvungen att alltid plocka ut bandet ur fodralet för att se vad det innehöll. En...