Det blir aldrig som man tänkt sig, men det blir skitbra ända…


Blogg

Ursäkta min dåliga franska

Det finns folk som kan sippa på saker, långsamt. Det finns människor som kan ta bara lite snacks, för sen är de nöjda. Jag har också sett några som lägger ner besticken mellan varje tugga. Som kan prata en stund, luta sig tillbaka och sen sakta förse sig med en matbit till. De här människorna är mina idoler. I min värld är de perfekta. Det känns kanske lite franskt eller så? Sofistikerat. Finlemmat. Graciöst. Måttfullhet är tamigfan en dygd. Eller vad det heter när nåt är upphöjt. När det är klass på grejerna, liksom. Socialt kapital heter det väl på akademiska? Och tro mig, jag har försökt. Oj, oj, oj. Jag tror jag försökt MER än jag inte har försökt, om ni förstår hur jag menar. Varje gång jag försöker vara perfekt (som i långsam och eftertänksam och kanske lite fransk) så är det som att en jätteorm släpps lös inuti kroppen. Ju långsammare jag försöker vara, desto mer galen blir ormen. Ett exempel. Någon trevlig och generös beställer in lite nötter på krogen. Jag kan då inte tänka på nåt annat än dessa nötter. De ska småätas, jag vet, det är inte huvudrätten och jag tänker att jag ska ta en endaste ensam liten nöt, men det blir ändå alltid minst tre varje gång, kanske fyra eller fem. Och sen börjar ormen. Jag. Får. Inte. Ta. Nötter. Jag...

Läs mer

Inspirationen är ett tidvatten

Nej, man kan inte sitta och vänta på inspiration – ska det bli böcker måste man skriva ändå. Det har alla överkloka gurus så rätt i. Man får låta fingrarna klättra omkring på tangenterna som små fyllon på väg hem från krogen vid fem. De faller hit och dit och i bästa fall blir det nåt som går att behålla. I sämsta fall försämrar de något som från början ändå var rätt hyfsat. Men ni vet. Görandet är det enda icke-artificiella botemedlet mot ångest. Därför skriver jag varje dag i ur och skur. Åtminstone en rad. För den raden kan vara början på något. Den lilla skitraden kan trigga en tanke – eller en till rad. Och en till. Och så vidare. Raden blir ett stycke, stycket blir en sida, sidan blir ett kapitel och… ja… ni hajar hur det går till. Någon har sagt att skrivande är som att köra bil i mörker. Man ser bara typ 25 meter i taget, men vet ungefär vart man ska – därför fortsätter man. För en dag kommer man hem… Medan jag har sysslat med att lägga rader till varandra har jag åldrats. Det märks på flera sätt. Numera är jag gråhårig, händerna är som små landskap av fåror och knölar och huden har liksom lösts upp omkring mig medan jag suttit och skrivit. Jag har liksom blivit… mjuk… på ett...

Läs mer

En slända på vift

Nuförtiden använder jag mest den där emojin som tittar mellan fingrarna med ena ögat. Den summerar läget så väldigt på pricken. Hela dagarna går ut på att göra saker som jag bara nästan vill vara med om. Jag skickar konstiga mail, säger ja till saker som i princip är omöjliga, arrangerar tillställningar och bjuder in till händelser som bara är till hälften genomtänkta, om ens det. Hade jag fortfarande gått på kontroller hos BVC-sköterskan hade min utvecklingskurva förmodligen varit långt över genomsnittet. Jag hade fan byggt själva lådan man ska lägga klotsarna i och därefter slöjdat kuberna och trekanterna som ska passas i hålen. På frågan om jag kunde sätta samman fyrordsmeningar hade jag reciterat Dante och kanske en dikt av Malmsten. Kan man få för mycket utveckling? Efter att ha suttit i en och samma bok-kokong i nästan två år, har jag klivit ut och blivit en sån där sjuhelvetes trollslända från urtiden med ett vingspann på nån dryg meter. En som vinglar hit och dit i vinden med en tunn bräcklig kropp i mitten och en mycket, mycket liten hjärna. Otroligt liten hjärna. Som en knappnål. Påbörja en författarutbildning på heltid, hoppa på (och bli störtförälskad i!) en kurs i poetisk research med nya skrivsystrar, starta förlag, paketera böcker, starta nya kreativa samarbeten, byta vinkel på egna skrivworkshops, arrangera bokreleaser i fysisk och digital form…. Va? Jag...

Läs mer

Välkommen på bokrelease i köttrymden! 

Hej,  Välkommen till Alex hemtrakter – nu blir det bokrelease för Efter Morris i good old Årsta! Kom och mingla och träffa folk ni inte hunnit träffa på hela hösten samtidigt som ni kan köpa bok och bärs.  Spektaklet sker torsdagen den 1 december från 17.00 på älsklingsplejset Årstabo (där delar av boken är skriven) som ligger på Årsta Torg. Releasen är en öppen tillställning men du får gärna meddela mig om du vet att du kommer – dra ett mail till frida@spikdotter.se och skriv “Köttrymden!” i ämnesraden. Så jag kan höfta ett eventuellt bokinköp. Kvällen till ära har jag bjudit in en favoritperson som “moderator” – så har vi tur får vi till ett samtal om föräldraskap, skrivande och hur Alex växte fram och kom ut på boksidorna. I övrigt bjuder vi på trevligt sällskap, ostbågar och något drickbart till alla som slår till på en bok. För er som mest kommer för att mingla omkring, finns fantastiska grejer att förse sig med i baren eftersom Årstabo generellt är ett eget litet himmelrike.  Boken kommer att kosta 200 bagare och den som vill får den givetvis signerad (men inget tvång på det…) Om jag är modig kanske jag läser högt en sväng ur H&M-kapitlet också, vem vet?  Vi avrundar lämplig tid eftersom det troligtvis är en dag i morgon också. Men den som vill fortsätta, kan gå över torget och...

Läs mer

Välkommen på digital bokrelease – Efter Morris!

Hej kära läsare, Stockholm kan vara en avlägsen plats, beroende på var i världen man befinner sig. Därför har jag beslutat att ställa till med en digital releasefest för Efter Morris och bjuder in er till mitt kök i Årsta! Välkommen att kliva rakt in i “Alex-land” och gå en liten tour i en skrivande förvirrad skalle. Till min hjälp har jag guiden Anette Nyberg, författare och förlagsredaktör på Own Your Book. Det blir lite prat om tillblivelsen av boken, föräldraskap, kreativa processer och – om jag törs – kanske lite högläsning… Det blir också samtal om drömmen som många bär på: att ge ut sin egen bok. Anette delar med sig av sina erfarenheter på området – hon är en räv, jag är grön som självaste Kermit i förlagssvängen. Vi tror det blir en rolig kombo! Vi kör via Zoom torsdagen den 8 december kl. 19.00 och nån timme framåt. Det är givetvis helt gratis men du behöver anmäla dig så jag vet hur många vi blir – klicka här för att registrera din närvaro! Under kvällen kommer boken att vara extra billig för dig som är med! (170 kr + frakt, ordinarie pris 200 kr) Så! Den 8 december! Kryp upp i nån skön fåtölj och förse dig med något du tycker om att dricka – kaffe, cava, kranvatten! – så vi kan skåla och tillsammans fira...

Läs mer

Som en kvantfysisk partikel…

Jag har en rastlöshet i kroppen och den går inte att bli av med. Jag har provat allt, till och med gymmet, men den vill inte lämna mig. Försöker skriva bort den, men det går inte heller. Allt blir dåligt fast idéerna är så bra. Jag är som en liten kvantfysisk partikel – jag är överallt, samtidigt. Det är slitsamt, ska jag säga er. De första läsarreaktionerna på Efter Morris har kommit in… Varje gång det plingar till i nåt socialt forum så knyter sig magen hårt. Efter några andetag vågar jag läsa. “Jag visste att den skulle vara bra, men det är så skönt när man får en överleverans.” “Ett läsäventyr!” “Behöver sitta med penna, stryker under alla meningar jag vill komma ihåg.” Menar de det de skriver? Det verkar nästan så… Och samtidigt som detta pågår, håller jag på att skapa Sally och Bojan och Melker i ett annat universum. De växer fram, rad för rad, i min nästa bok. Det gula huset, ån som flyter sakta, trädgårdens täta kronor som välver sig över dem som ett vänligt tak. De pratar med varandra i olika tidsepoker och jag skriver och skriver saker som inte hänger ihop men jag vet – jag vet! – att jag kommer att få det att hänga ihop. Jag har gjort det förr, jag gör det igen – och den här gången blir...

Läs mer

Tvivlet, min gamle vän

Jag hade rätt bra självförtroende som ung, men det gick över. Eller. Det omformades med tiden och jag är ganska säker på att det var en bra sak. Omformningen började på universitetet. Jag hade usla gymnasiebetyg, ville läsa attraktiv Filmvetenskap och det tog en evighet att komma in. Tusen jobbår och omkring arton högskoleprov senare (NOG-delen är det bästa en ordmänniska kan råka ut för?) kom jag in i en mikroskopisk kvotgrupp för folk med skev verklighetsuppfattning. Äntligen fick jag kliva in i det förlovade akademiska landet och min kunskapstörst var så stor att Trosaån kändes som en aperitif (fick googla den stavningen). Jag älskade att plugga film. Jag nästan imploderade av engagemang, såg allt, läste allt, sov aldrig. Ett sorts maniskt beteende utlöst av att ha hamnat på rätt plats efter att ha varit fel under så många betydelsefulla år. Jag minns knappt ett skit längre, men när det pågick var det som ett passionerat förhållande. Jag saknar det idag, både passionen och det där självförtroendet som föregick mina studier. En professor ville att jag skulle söka forskarutbildningen. Jag sa att jag blev smickrad men att jag hellre skulle dö. Skriva om SAMMA SAK i fyra år? Kunde inte tänka mig nåt värre. Som frilans tröttnade jag under tiden jag skrev en artikel på 2.500 tecken. Inte att tänka på. Nej. Jag är ingen forskare. Däremot är jag...

Läs mer

Spikdotter on Spikdotter

Hej på mig! Hur mår jag?Jo, tack. Det är lite mycket just nu, men bra mår jag. Det är mycket som händer på samma gång, men jag gillar ju sånt. Mitt värsta är ju, som bekant, när det inte händer nåt alls. Jag tänkte att vi skulle prata lite om din bok – Efter Morris. Den släpps här i dagarna. Hur känns det?Jag har ju skrivit mycket genom åren, men det här är min första skönlitterära roman. Det känns naturligtvis stort att den här dagen äntligen kommit. När första provtrycket kom hem och jag höll ett par års daglig kamp i handen… det var en helt ny känsla som jag aldrig tidigare upplevt. Jag är en obotlig självkritiker, men när jag stod med den i handen var jag faktiskt nöjd med mig själv i flera minuter. Sen blev allt som vanligt igen. Men det var ack så sköna minuter! I boken skriver du om vad du vill kalla “en annan form av föräldraskap”. Kan du berätta. Hur uppstod den idén?Idén uppstod nog ganska organiskt och började som en tankelek: vad händer om någon som avskyr barn ändå behöver uppfostra ett? Sen har den tanken omformats rätt mycket över tid, inte minst för att karaktärerna började leva sina egna liv i skrivprocessen. Nu vet jag knappt längre vem som styrde vem. Berättelsen är helt fiktiv och är en mix av betraktelser...

Läs mer

Konsten att bädda en säng

Nästan varje morgon fluffar han till sitt täcke och viker det, liksom längs med, i en prydlig – ska vi kalla det en något utdragen rektangel? – och lägger den där hans kropp brukar ligga om nätterna. Jag skulle inte kalla det bädda, det är mer “rätta till” det handlar om. Han rättar till stöket som blivit under natten, kan man säga. Gör sig redo för dagen. Jag är väldigt sällan redo för någon av dagarna som börjar när klockan ringer. För det mesta kittlar han mig med skägget (det är väl en form av puss, antar jag?) och väser “Ligg kvar du, jag kan duscha först och sätta på kaffe.” Som om jag ens hade funderat på att det skulle kunna vara på omvänt sätt? Jag vill alltid gråta så här dags och skrikande undra vad som är poängen med att vara vuxen om man ändå inte får bestämma själv. Imorse, när han gått till kontoret, så messade jag och föreslog att det vore en fin samhällstjänst från min sida att inte gå upp före 10.00. Nu när vi har energibrist, menar jag. Jag fick bara ett sånt där skratt på en kommentar till svar. Jag däremot, jag menade allvar. Man skojar inte om sovmorgnar. Det är det vackraste den moderna människan har. Sovmorgon är posei. Hur som helst. Min säng, bredvid hans, ser ofta ut som en...

Läs mer

Ett nytt sorts underlag

Tar på strumpor. Sticker fötterna i skorna. Greppar kassen. “Ska vi gå då.” Efter bara tio minuter står jag i den lokala affären och allt är så bekant. Så vad är det som ändå inte lirar? Jag själv naturligtvis. Jag är lite förflyttad, som att jag tecknats av ett barn och hamnat lite utanför konturerna. Som att jag försöker klämma in en lek inuti ett allvar, men det går inte leken alls med på. Den är ju, till sin natur, ett bångstyrigt format, lust och spontanitet. Här inne, i affären, här börjar vardagen. Här ligger ansvaret tungt. Här är allt i räta vuxenrader. Jag vill springa ifrån allt detta förutsägbara. Gräs är oberäkneligt, asfalt långtråkigt. Skor är klaustrofobi, barfota är frihet. Kroppen mot naturen, det är så det ska vara. Här är jag inslagen i gladpack och porerna slutar andas under lager av måsten, kläder och social anpassning. Plockar några nödvändiga varor från olika hyllor. Det är svinkallt i kylrummet där de passiva Bregott-paketen står travade, rad efter rad. Jag ryser och fryser och längtar tillbaka till formatet där hela jag fick plats. Hemma igen loggar jag in på datorn och har fått information om min författarutbildning. Den börjar nu. Nu? Men jag är inte redo väl? Inte redo för skrivandet på den nivån, rädd för mig själv och andra och för att jag inte ska hålla hela vägen....

Läs mer

En outspilld författares skrivrutiner

Under det gånga skrivåret har jag gjort en del användbara upptäckter kring hur jag behöver forma mitt författarskap. Men bara för att man gör upptäckter betyder inte det nödvändigtvis att man blir klokare eller har förmåga att utnyttja det faktum att man förstår saker om sig själv (det är för övrigt en av upptäckterna). Nej. För att omsätta de nya insikterna i praktiken behövs något ytterligare som inte kommer gratis, nämligen: förändring. Den ska gärna ske i levande livet, inte bara finnas som en god idé eller en önskedröm. Den måste ristas in i kroppen, kan man säga. Och det, mina vänner, det gör ont. Insikterna utan inbördes ordning är: Jag har fyra kvalitativa skrivtimmar, max fem, i mig varje dag. Sen går det torrt. I stort sett allt som sker efter dessa timmar behöver skrivas om eller förkastas. Det som sker efter dessa timmar kan rentav betraktas som skadligt. Med ordens uselhet kommer nämligen tvivlet och med tvivlet kommer rösten och med rösten i skallen blir inget skrivet alls nästa dag. Eller nästa. Det kan hålla i sig i en vecka. Gå. Ej. Ned. i. Den. Gränden. Förmiddagar är yellow brick road, eftermiddagar är träskmark. Därför fördelas skrivtimmarna från frukost till lunch. (Ju tidigare start, desto bättre – men eftersom det är omöjligt att gå upp när klockan ringer kan lunchtid äga rum runt 16.00 vissa dagar.) Noll...

Läs mer

Man blir aldrig klar – eller den hånskrattande tejpen

I stjärntecknet Jungfruns beskrivning står ibland att hon är logisk och mycket organiserad, inte sällan förekommer ordet “pedant”. Länge försökte jag foga in mig i det. Inte för att jag trodde på horoskop, nej, det gör jag inte. Kanske handlade snarare om nåt slags… hopp? En gång tog jag alla mina kasettband i mitt tonårsrum, drog försiktigt ut det medföljande papperskonvolutet med låttexter (kommer ni ihåg hur liten text man kunde läsa utan problem?) och klippte till ett nytt av vitt rent papper. På kasettbandets rygg skrev jag namnet på artisten med en rosa penna, eftersom det var 80-tal. Jag hade ganska många band och begränsat tålamod. Och pennan var en sån där bred överstrykningspenna, inte ens ett kalligrafiproffs hade kunnat få det att se bra ut med de förutsättningarna. Jag tröttnade (så klart) efter två kasetter, men fortsatte ändå eftersom målet var att det skulle se någotsånär enhetligt ut i bokhyllan. Det här är möjligen det allra fulaste jag gjort, och då hade jag ändå redan gjort ett par mintgröna byxor i syslöjden (de sprack i grenen första gången jag tog på mig dem och gick till kiosken vid torget, inte särskilt lång promenad.) Utöver att det var estetiskt motbjudande så var det omöjligt att läsa. Under alla mina resterande tonår var jag tvungen att alltid plocka ut bandet ur fodralet för att se vad det innehöll. En...

Läs mer
Läser in

Senaste kommentarer


Prenumerera på nyhetsbrevet: