Det blir aldrig som man tänkt sig, men det blir skitbra ända…


Blogg

Gunnar, jag och 2024

Jag köpte en växt. Den kostade en tredjedel av ursprungspriset och det fanns bara några sorgliga exemplar kvar. De stod på ett undangömt bord i julrusningen. Bladen hängde och några var bruna, döda. Krukan var lätt och snustorr. Helhetsintrycket var en sorts vemodig oduglighet. Ingen ville ha de här blommorna och jag kom att tänka på Gunnar i Rasmus på luffen. Den lilla barnhemspojken med rakt hår som ingen ville hämta eftersom alla valde flickor med lockigt hår. Detta var Gunnar i klätterväxtformat. Jag slog till. 44 kronor. Sen gick vi en bit med Gunnar inslagen i papper för vi skulle på julkonsert. Det var kallt. Jag tänkte: “han överlever aldrig detta” och “vad har jag gjort, jag har ju niohundra klätter-Gunnars hemma redan”. När jag kom hem tog jag bort silkespapperet och jag kan svära på att jag hörde ett svagt “tack” när jag ställde honom i fönstret. Jag knipsade av de bruna döda grenarna och tittade på bladen, ljust gröna med stänk av silver. Nu har den stått i fönstret intill min dator under ett par veckor. Den har blivit ett betydelsefullt sällskap och jag tänker: går det bra för Gunnar, så kommer det gå bra för mig. De grenar som klarat sig sträcker sig upp ur krukan, mot något, som att han ser och förstår, som att han vill visa mig något som jag inte ser....

Läs mer

De smygande orden

Jag stirrar ut i mörkret utanför bilfönstret. Det är novembersvart och svinkallt, så där som det är i början. Innan man vant sig för säsongen. Man lider och vill gråta, men sväljer som man gjort sen 1972. Jag har alltid ansett att kyla har något mycket orättvist över sig. Jag blir förnärmad av den och kanske lite förbannad. Numera har jag mycket svårt att se filmer eller läsa böcker som utspelar sig i snö. Jag blir helt enkelt för provocerad. Den där oerhört långa filmen där Leonardo diCaprio krälar fram på underarmarna, iklädd björnfäll, var något av det vidrigaste jag sett. Nåväl. När jag sitter där, med sätesvärmen på max, och glor ut på den ogästvänliga verkligheten kommer en besynnerlig tacksamhet över mig. Vi har precis lämnat Värmlands bokfestival där vi sålt nästan noll böcker på två dagar. Vi har slitit som djur för att få ihop det, men de sista timmarna ville jag mest bara åka hem och dra nåt gammalt över mig. Ändå sitter jag, dödstrött med värkande rygg och får en släng av Dalai Lama? Plötsligt förmögen att se det lilla i det stora, som nån slags världsfrånvänd mindfulnesspredikant med medfött lösningsfokus och positivism inskrivet i sina alltjämt pastellfärgade DNA-strängar. Jag blir glad helt enkelt. Glad fast saker och ting delvis är rätt värdelösa. Är det inte det som är mindfulness? Okej. Så vad är jag...

Läs mer

Till varje pris

Stämningen i salongen förändras i samma sekund som han kliver upp på scenen. Det är något med hur han rör sig. Och att han har en ljusgrå kostym, den krockar illavarslande med orkesterns enhetliga svärta. Det är bråttom nu. Han tar snabba målmedvetna steg fram till mikrofonen. “Ursäkta att vi bryter konserten här, men jag undrar om det finns läkare eller annan sjukvårdspersonal i publiken?” Det finns det. Flera personer reser sig simultant och tränger sig förbi besökare som flyttar på sig så gott de kan i bänkraderna. Lamporna tänds. Platsen blir plötsligt en helt annan än den vi kom till för en halvtimme sen. Orkestern håller sina instrument så stilla det går, ändå låter det. Det knäpper och ljuder. Som att musiken inte vill ge upp. Jag sitter uppe på balkong, tredje raden, och tittar på när de vårdkunniga tar sig ut genom dörrar här och där nere på parkett. På min motsatta sida, högt ovan golvet, tvärs över scenen, sitter en äldre kvinna orörlig i sin stol. Besökare intill försöker skaka liv i henne, men det går inte. Dörren slås upp, några vaktmästare kommer in och bär ut henne varsamt mellan sig. Allt går fort och är över på ett par minuter och jag vet inte varför, men jag blir så rörd att jag behöver börja gråta. Det är något med den mäktiga kunskapen hos vårdfolket. Och...

Läs mer

Ordens rotsystem

Jag skriver i princip dygnets alla vakna timmar just nu. Den ena formen avlöser den andra och det verkar som att texterna liksom sprider sina rötter in i varandra i någon slags ursinnig växtkraft. De kräver att få existera, de verkar nästan tävla med varandra om min uppmärksamhet. Det är som att vara ensamstående småbarnsförälder igen. Jag blir helt matt. Men jag känner att ett resultat är på gång. Det är överhuvudtaget mycket på gång. Det är barnböcker, vuxenböcker, en kreativitetsbok och Nitwit Förlags första externa författare. Det är översättning och nyutgåva av Efter Morris som pocket. Det är en kortlek, ett scenframträdande, en litteraturfestival och ett medlemskap i Författarcentrum Öst. Det är SkrivOrangeriet och skrivcoaching med klienter och en och annan workshop. Det är ett rotsystem av saker som alla härstammar från och en och samma plats: mitt skrivande. I en skrivövning för SkrivOrangeriet tog jag en del av Den tredje lådan och byggde på. Uppgiften var: en karaktär, en maträtt, en farkost och ett levande djur. Jag blev lite road och fan vet om jag inte behåller detta – åtminstone i någon form. Varsågoda. Jag ger er Rakel. Och när ni läser boken kommer ni förstå vem hon egentligen är… Utdrag ur pågående romanprojekt, arbetsnamn “Den tredje lådan”: Rakel visste att hon var en människa, men hon kände sig inte som en. Hon petade i pajen. Äggstanningen...

Läs mer

En skärva av tid

Det är ju ett satans värv det här med att skriva böcker när man är den snabba kickarnas quinna. Här sitter jag, i min otroliga ensamhet, och spottar ur mig geniala saker men har ingen att dela dem med. För nej. De kan inte tas ur sitt sammanhang och samtidigt behålla sin kraft. De ligger inbäddade som små juveler i en textmassa som endast en promille (om ens?) av mänskligheten kommer att ta del av. Det krävs en smärre arkeologisk utgrävning för att hitta dem. Och sannolikheten att någon kommer att lägga märke till dem på samma sätt som jag gör… Sannolikheten att de ska hittas, penslas fram och liksom få betydelse… ja, den är inte särskilt stor. Nästan alla kommer förbli olästa. De kommer hänga där på raderna och lysa starkt i mörkret där ingen passerar. Så vad är meningen? Säg det, det som kan. Varför fortsätter jag? Se ovan. Små förtjusta utrop och en och annan piruett vid tangentbordet undslipper mig. Just där och då tänker jag att det finns guld bland gråstenen. Jag är en språkets alkemist. Som skapar en intrikat väv av ord, spinner den med rastlösa fingrar, flätar ur ett sinne som aldrig står still… En dag – som kanske är vacker eller inte – kommer någon springa rakt in i den. Fångas upp och snurras in. En lagom stor människa kommer kanske någonstans...

Läs mer

Utan titel

Det är poppis att vara “vert” åt nåt håll. Introvert. Extrovert. Ambivert. Man vet förmodligen att man är på väg att bli Bockstensmannen när man tänker: kan vi inte bara få vara litegrann, utan titlar. Vi vill arta människor likt växter och svampar, kategorisera, som om vi vore Carl Von Linné. Sortera vår underbara komplexitet i små fack och lådor i ett galleri. Nåväl. Jag är lite av varje “verthet”. Framförallt är det omgivningen som påverkar vilken av formerna jag antar. Je suis Barbamama, som jag brukar säga. Jag formar mig omkring min egen vardag som en boaorm. Jag kramar den hårt tills jag inte orkar mer, då släpper jag och visslar iväg, ljudlöst. Ibland går jag hem från fester utan att säga hej då. Ofta kommer jag utan att hälsa på alla. Jag glider i mellanrummen och går på toa strategiskt, ser till att försvinna i mängden. Har ont i magen inför mingel, stålsätter mig och mobiliserar hela min mentala insatsstyrka för att orka ens klä på mig finkläderna – i den mån jag ens har några. Jag lutar mig mot en vägg och hoppas att ingen ska se skillnaden mellan mig och tapeten. Många gånger fungerar det för folk är egentligen mest intresserade av sig själva i första hand. Ibland gör jag motsatsen. Jag gör entré! Jag är här nu – som ni väntat, nu kan festen...

Läs mer

Ge mig lysmaskar!

Jag hade varit i lägenheten i stan i cirka 45 minuter innan jag blev uttråkad. Uttråkad kanske inte är rätt ord, känslan drar nog mer åt meningslöshet. Jag saknar trädgården och ljuden, de oväntade, det som hela tiden förändras. Naturens röst, det språket med alla sina dialekter och toner. Skogen som gör sig påmind och överraskar. Inatt såg jag till exempel en lysmask! Som en enda ensam klargrön stjärna mitt i gräsmattan. Kunde inte sova på flera timmar efter det. Lysmaskar alltså! Finns de ens? (Ja, och jag vet att det är en uräcklig långformad slags skalbaggefluga, men vem fan är inte det egentligen?)Här i stan finns inget att titta på mer än rummen. Ska man se något levande behöver man antingen stå och glo in i nån grannes lägenhet som ett psyko. Eller öppna vardagsrumsfönstret och hänga ut sig över gatan där folk gör i princip en sak: går fram och tillbaka med olika hundar. Vill man ha omväxling kan man öppna fönstret åt bakgården istället. Där gör folk också bara en sak – går till återvinningsrummet – men det kan vara lite spännande att se hur olika personligheter bär sig åt med sina kassar och kartonger. Ihopvikarna stirrar buttert på kartongjonglörerna. Än så länge har jag inte sett dem som ställer dit möbler och stekpannor och lite annat de vill bli av med? Förmodar att de främst...

Läs mer

Sovande rebell

När jag var nyskild i ett annat liv uppsökte jag en ganska dyr terapeut. Jag kunde nämligen inte äta, sova, andas eller tänka vilket gjorde livet lite väl meningslöst och jag tänkte att så här orkar jag inte ha det särskilt länge. Let’s start den här dryga sorgeprocessen per omgående så jag kan fortsätta leva. Så tänkte jag (fast något mindre klarsynt).Min terapeut var suverän. En äldre kvinna som var på mitt lag men som också hutade åt mig med jämna mellanrum. Under de första samtalen ville hon veta lite om hur det varit de sista åren i äktenskapet. Jag berättade bland annat att jag varit så oerhört trött. Trött som i sömnig, alltså. Man är ju det som småbarnsförälder, det går jag med på, men jag förklarade att jag några gånger reflekterat över att jag blev extra energilös varje gång vi skulle hitta på något roligt som familj. Gå på Skansen till exempel. Jag somnade på en bänk. Semestrarna. Jag ville bara sova. Förlamad. Som om det var något fel på fysiken?Då sa hon: det låter som att du haft en nedstämdshetsdepression under en längre tid. En… vaddå, sa du? Jag?! Ha ha! Nej, nej, nej, kvinna. Du missförstår – jag är den glada. Har jag glömt säga det? Då säger jag det nu: jag är den glada. Depression är inget jag jobbar med. Tvärtom! Jag är den...

Läs mer

Det tar tid att leva

Jag försöker samla mig, men det är inte så väldigt lätt alla gånger. Jag känner mig utspridd. Skallen är en ihopslängd pytt-i-panna, tillagad av det jag hade hemma. Lite rester från åren som gått, färska gröna blad från trädgården, tusentals timmar från en redan skriven bok, en annan som än så länge är spröd och skör – men som ändå tillför en del smakrik möjlighetskrydda. Lite sönderhackat självförtroende, stora bitar av hybris, en nypa oro och en matsked eufori. Till detta – en syrlig samtidssås av förväntan och gravallvar, en knastertorr kravfylld leveransmacka och en iskall bärs med spår av energi. Jag är ett ihopplock. Det är väl det vi alla är? Små bitar av många saker som vi försöker göra det bästa av – utan att ens veta vad det bästa skulle kunna tänkas vara? Finns inget recept, inga regler, ingen som vet något alls egentligen? Vi är lite på chans. Nu har jag slagit mig ner i trädgården och tänker att det ska råda harmoni och fokus, trots att jag vet att det inte är så det funkar, åtminstone inte för mig. Det tar dagar innan kroppen lugnat ner sig. Innan fingrarna slutar fippla, innan tankarna slutar fara som reptiler fram och tillbaka. Föreställer mig dem som de snabba ödlorna på stentrappan vid gröna dörren. Dyker upp och försvinner, omöjliga att fånga, omöjliga att göra något vettigt...

Läs mer

Läs på egen risk…

Jag säger det direkt: det här inlägget innehåller en (minst?) fet spoiler. Så om du tänkt läsa Efter Morris, läs helt enkelt inte detta. Consider yourself härmed varnad! Det är lite på förekommen anledning som jag känner att det här inlägget behövs. Någon kanske minns det desperata inlägget där jag intervjuade mig själv? Det här inlägget är besläktat med det, låt oss säga att texterna är… kusiner. Här finns frågor och här finns svar, men den här gången handlar det inte om mig, utan om kvinnorna i boken. Väldigt mycket mer intressant, tycker jag personligen… När boken släpptes lös som ljudbok nådde den ut till en helt ny publik. Till min stora glädje. Och ju fler som läser, desto fler hör av sig och ställer frågor. Och eftersom jag alltför sällan, till mitt stora förtret, hamnar i sammanhang där jag får diskutera bokens alla dimensioner får jag helt enkelt ta saken i egna händer. Och mina händer är ju, som bekant, i första hand skrivande… så det fick bli ett inlägg. Som du alltså INTE ska läsa om du tänkt vara oförstörd som en nyfödd bebis inför din egen läsning av Efter Morris. (Nu har jag varnat twice, okej?) Så. Here goes…Vad har Alex för diagnos? Svar: Hon har ingen. Hon är bara sån. Jag har aldrig tänkt mig henne som en person med diagnos. Däremot en driftig språkperson...

Läs mer

På spaning efter de människoplatser som flytt

Inatt sov jag inget och vet inte varför. Det blir så ibland. Förut fick jag panik av sömnbrist, numera surfar jag på det faktum att jag är en smula trög dagar som denna. (Rätt många andra dagar också, för den delen, men nu håller vi oss till sömnbrist.) Att vara seg i kolan, har jag märkt, är inte alls så tokigt faktiskt. Det är lite som att vara styrd av en vänlig och långsam makt. Det undermedvetna liksom sträcker ut sina spröt (eller “sprötar” som min Aussie-snubbe säger) och nästlar sig in i alla normala tankar med sina märkliga fantasier och orealistiska förslag. Det är bara att åka med, som någon säkert säger inom sportens värld. Tidigt i gryningen, efter ha dåsat mig igenom fem sex timmar poddar och lurarna gjort det där ljudet som betyder “vi orkar inte mer nu!”, öppnade jag min bok i det skumma ljuset. Försökte hitta ett rimligt sätt att hålla fast den med lemmar utan muskelkraft och samtidigt läsa – OCH förstå! – med grusiga ögon som korsades och slöts om vartannat. Jag hade (äntligen!) kommit till den sista delen av den första delen av På spaning efter den tid som flytt. Swann har glidit runt, kär till bristningsgränsen, kakor har ätits, barn har icke-kramats och trädgårdar har blomstrat i en prakt som får en att undra vad Proust himself egentligen gick på?...

Läs mer

Obstinateffektiv – eller världens sämsta chef?

Det svåraste för mig med att vara min egen boss är att jag har otroligt svårt för auktoriteter. Jag bara måste ifrågasätta dem, det är som ett tvångssyndrom. Om någon talar om för mig vad jag ska göra får jag genast en impuls att göra tvärtom. Det är en rent fysisk reaktion och jag kan inte rå för den. Lärare, chefer, föräldrar (oj oj, flå’t…), folk i uniform. (Och dessvärre också terapeuter, läkare, tandläkare och olika former av tränare jag själv anlitat. Det senare drabbar främst mig själv, som ni förstår, men jag tar med detta för att ni ska få en inblick i hur djupt den här “diagnosen” sträcker sig.) Och det krävs mycket för att vinna min respekt. Jag har en extremt vältränad bullshit-radar och är som en knarkhund när det gäller att hitta innehållslöst sockervaddstugg. Detta är mycket användbart i egenskap av skrivande person. Det här är drag som A: gör att jag alltid väljer att göra tvärtom och lyckas leta upp kreativa vägar som många andra inte hittar – i både egna texter och andras. Och B: gör mig suverän på att undvika floskler, hitta på liknelser och gå rakt på kärnan, utan att passera fluff. So far so good. Det finns, som synes, ett antal bra användningsområden, men det finns även andra sidor av myntet – vilket just detta blogginlägg påvisar på ett ytterst...

Läs mer
Läser in

Senaste kommentarer


Prenumerera på nyhetsbrevet: