Blogg

Jag visste naturligtvis hela tiden att den stod där i bokhyllan på torpet, mellan en svampbok och en Marguerite Duras (som jag inte läst men som jag köpt för att jag vill vara en sån som läser Marguerite Duras). Men jag har inte velat kännas vid den för jag bara tagit för givet att den är lika pinsam som min dagbok som jag skrev när jag var tolv. Men jag hade väl druckit ett par öl eller nåt, det kan ju göra vem som helst odödlig. Jag tog i alla fall ner den, bläddrade lite hit och dit och fastnade här och där på olika sidor och slungades in i tidens vägg. För man slungas inte GENOM tiden? Man slungas mot den och krossas som ett okokt ägg. Minnena kommer rusande som snöflingorna när man kör i vinternatten. Fokuserar man på fel sak blir man yr. Eller stjärnorna när någon gasar nåt UFO i Star Wars. Det blir svindel, fast rakt fram liksom. Att falla ner i brunnen och slå i den kalla ytan med ett skrik. Smärtan kom tillbaka, precis som då. Fysisk smärta går inte att återskapa, tack o lov. Men mental går alldeles utmärkt att återuppleva precis när som helst. Dofter, texter, musik. Okokt ägg direkt. Det var boken jag skrev (skulle gärna infoga ett årtal här, men jag minns inget) som ingen någonsin skulle påstå...

Jag slog mig ner i gräset med benen i solen och skulle öppna locket på laptopen, men det gick inte. Jag försökte åtskilliga gånger, tills jag förstod att jag försökte öppna den bakochfram. Så länge sen var det som jag använde den. Flera dagar. Det brukar inte hända. Nu är fingrarna tillbaka på tangenterna. De känns annorlunda. De känns som små leksaker som jag inte riktigt orkar ta på allvar och jag tror det är bra. För jag måste ändra riktning. Jag har nog vetat det en tid, men inte velat ta i problemet för vem vill ta i problem när solen står högt och alla ska vara fria och lediga och lyckliga? Okej. Jag säger som det är medan jag är modig nog att erkänna det: jag har haft för mycket att göra. Nej, ingen behöver säga told you so, för det blir så himla tråkig stämning då. Jag vill istället prata om hur bra det kan vara att ha för mycket att göra – och sen inse det. Kontrasterna ni vet. Vågrörelsen på torra land. Så här gick det till: jag oroades av att inte lyckas med nåt, så jag dubblade antal saker på agendan i tron om att det, rent procentuellt, borde innebära att något överhuvudtaget blir bra? Så resonerade jag – och tyckte det var logiskt. Nu är det tyvärr inte så det funkar. Rent...

Det finns en särskild plats jag passerar med bilen varje gång jag åker till och hem från torpet. Varje gång fastnar en liten bit av den på mig. Ibland glömmer jag att titta, den är nämligen inte så stor och lätt att missa (särskilt om man kör lite fortare än man bör?). Om jag missar den, drabbas jag ofta av ett intensivt vemod. En känsla av att det är för sent och att något gått förlorat, som om det var sista gången och jag aldrig mer kommer att kunna återvända. Så är det naturligtvis inte. Den ligger alltid kvar. Ljuset skiftar. Juniskymning, oktoberskymning. Årstiderna lämnar ljudlöst över till varandra, alltmedan vår existens tynar. Men platsen ligger kvar. Den är som en skärva av en saga. Mäktiga ekar i en hästhage som vetter ner mot en sjö. Under trädkronorna går blanka svarta hästar och betar. Det ser ut som en kuliss. En skiss som uppstått i en konstnärs huvud, ett minne som satts ihop av flera olika minnen med några droppar av ljusblå påhittad önskedröm. Den finns knappt och när jag passerar den, finns inte jag heller. Själva jaget upplöses och under de sekunder jag åker förbi är jag, för en kort stund, bara berättad. Jag blir en del av en saga, såsom sagor alltid tett sig för mig: knivskarpa i mitten, kantade av en suddig gräns mot det vi...

Om jag lyssnar noga kan jag höra det gröna i trädgården. Det viskar överallt. Eller så är det bara myggen som kommer och försvinner? I skymningen kommer grönskan smygande, med dov och mörk röst. Den växer i min riktning och jag kommer inte undan. Den vill säga mig något. Den vill påminna mig om något jag glömt. Det är så här varje vår. Jag behöver förstå allting på nytt. Det är väl så ett kretslopp fungerar: vi glömmer det eftersom det är så självklart att det pågår. Det knackar oss på våra spända axlar, försöker tala om för oss vad som gäller, det är det här som är grejen med liv, det börjar och slutar – hela tiden. Det viskar alldeles lagom tyst, men vi hör inget. Vi är upp i vårt. Det, i sammanhanget, relativt obetydliga. Vi hör inte, men vi känner att något är på väg åt helvete. Vi ser det. Naturen håller upp sin spegel och om vi vågar titta dit så ser vi det: det går åt helvete. Och dessutom ganska snabbt. Genom alla år har kyrkan trott sig veta vad ett helvete innebär och hur vi ska undvika att hamna där, men hela tiden har vi varit på väg med våra mänskliga fötter på jorden. Kretsloppet säger till oss att vi missförstått. Att vi tappat bort så mycket av det som räknas. Vi leker...

Jag scrollar igenom redaktörens kommentarer. Jag märker att jag kisar lätt med ena ögat, som om det skulle göra det hela lindrigare på något sätt. Som att en eventuell avrättning blir lite mildare om den är suddig eller om jag bara upplever den till hälften. Jag scrollar. Kisar. Och mår lite, lite illa. Två års arbete. Jag ser framför mig hur det hängts upp, som en piltavla. Varenda kommentar sticker i huden. Jag är min egen woododocka av tunna halmstrån och säckväv. Kanske jag håller ihop, kanske jag faller isär. Allt är på låtsas, men också min enda verklighet. Då och då stannar jag till. “Snyggt” står det. Okej. Det var ju bra. Men ett ynka litet “snyggt” gör ingen bok. Ett antal “stryk” kommer. Det är bra. Tycker bättre om “stryk” än “skriv om helt och hållet”. Jag scrollar på. Det kommer ett “snyggt” till. Och sen ytterligare några stycken. Efter tio minuter är dokumentet slut. Det är slut och jag lever fortfarande, det vet jag för jag har kramp i ena benet. Jag reser mig. Går ett varv i lägenheten. Tittar ut genom fönstret och tänker på att skrivandet är en fysisk aktivitet. Händerna som förlängning av tanken, orden som slutprodukten av miljontals sammanslagna idéer, inre arméer som rammat pannbenet, studsat mot tinningarna, rusat genom den gråa massan dag som natt. Allt står på spel varje gång...

När jag gifte mig en gång i tiden så fanns det papperstidningar och dessa läste man, till exempel vid frukostbordet. Jag tyckte mest om kulturdelen, hyfsat lokala news och dödsannonserna. Det hänger säkert ihop på något sätt, men jag vet inte exakt hur. På familjesidorna fanns bilder på bebisar och bröllopspar. Vi satte själva in en sån annons. Det var väl som dåtidens instagram kan jag tro. Det här tilldrog på det exakta nollnolltalet. Ack ljuva trycksvärta. För det mesta var det unga par på bilderna. Slöjor och leenden och krusidulliga hår. Jag hade krusidullhår, på den tiden mörkrött, men ingen slöja. Jag log ungefär som Mona Lisa och såg bort, lite skälmskt. Det var i alla fall tanken. När jag ser den bilden idag förstår jag inte vem hon var. Men det är väl så livet håller på med oss. Kastar omkring oss mellan åren tills det bara är en skinntorr slamsa av det forna jaget kvar. Då och då var det äldre par som hade gift sig. “Äldre” förmodligen. Jag tittade på dem med mina 28-årsögon och minns att jag tyckte synd om dem. Ett litet medlidande steg i mig. “Stackars dem. Så himla gamla och så himla nygifta.” På något vis tyckte jag att tydligen att det var oförenligt. Lite som att ha gummistövlar när det är sol. Komma en hel dag för sent till tåget....

Så till vida man inte är född till rockring, så ska man inte förutsätta att saker och ting går i cirklar – även om det känns som att de gör det. Jag har faktiskt aldrig varit med om att jag lyckats sticka så här jävla många järn i elden samtidigt? Minns med avund, den version av mig själv som tiggde och bad att få grilla korv i kakelugnen i mitt gamla flickrum. Det blev inte särskilt gott, men det var åtminstone lagom antal grejer. Det var en korv, that’s it. Inte ett helt gatukök. När detta sker (kan inte skylla på någon annan än mig själv, vilket min blivande man gärna påminner mig om) så är det lätt att tro att man förvandlats till en rockring. Ingenting kommer framåt, allt vara snurrar runt, runt medan man, med frenesi, försöker hålla takten. Man har fullt upp med att flytta omkring de olika järnen, hålla dem på lagom avstånd till glöden, se till att inget svalnar eller ännu värre – bränns vid. Ta det lugnt, människa, tänker någon. Men det är det som inte går. Det har blivit allt svårare med åren och jag har en teori kring det. Jag tror att, ju mer man formar sitt liv som man vill ha det, desto mer liv vill man leva. Och när man håller på sådär och, så att säga “lever”, så...

Jag köpte en växt. Den kostade en tredjedel av ursprungspriset och det fanns bara några sorgliga exemplar kvar. De stod på ett undangömt bord i julrusningen. Bladen hängde och några var bruna, döda. Krukan var lätt och snustorr. Helhetsintrycket var en sorts vemodig oduglighet. Ingen ville ha de här blommorna och jag kom att tänka på Gunnar i Rasmus på luffen. Den lilla barnhemspojken med rakt hår som ingen ville hämta eftersom alla valde flickor med lockigt hår. Detta var Gunnar i klätterväxtformat. Jag slog till. 44 kronor. Sen gick vi en bit med Gunnar inslagen i papper för vi skulle på julkonsert. Det var kallt. Jag tänkte: “han överlever aldrig detta” och “vad har jag gjort, jag har ju niohundra klätter-Gunnars hemma redan”. När jag kom hem tog jag bort silkespapperet och jag kan svära på att jag hörde ett svagt “tack” när jag ställde honom i fönstret. Jag knipsade av de bruna döda grenarna och tittade på bladen, ljust gröna med stänk av silver. Prenumerera på mitt nyhetsbrev! Nu har den stått i fönstret intill min dator under ett par veckor. Den har blivit ett betydelsefullt sällskap och jag tänker: går det bra för Gunnar, så kommer det gå bra för mig. De grenar som klarat sig sträcker sig upp ur krukan, mot något, som att han ser och förstår, som att han vill visa mig något...

Jag stirrar ut i mörkret utanför bilfönstret. Det är novembersvart och svinkallt, så där som det är i början. Innan man vant sig för säsongen. Man lider och vill gråta, men sväljer som man gjort sen 1972. Jag har alltid ansett att kyla har något mycket orättvist över sig. Jag blir förnärmad av den och kanske lite förbannad. Numera har jag mycket svårt att se filmer eller läsa böcker som utspelar sig i snö. Jag blir helt enkelt för provocerad. Den där oerhört långa filmen där Leonardo diCaprio krälar fram på underarmarna, iklädd björnfäll, var något av det vidrigaste jag sett. Nåväl. När jag sitter där, med sätesvärmen på max, och glor ut på den ogästvänliga verkligheten kommer en besynnerlig tacksamhet över mig. Vi har precis lämnat Värmlands bokfestival där vi sålt nästan noll böcker på två dagar. Vi har slitit som djur för att få ihop det, men de sista timmarna ville jag mest bara åka hem och dra nåt gammalt över mig. Ändå sitter jag, dödstrött med värkande rygg och får en släng av Dalai Lama? Plötsligt förmögen att se det lilla i det stora, som nån slags världsfrånvänd mindfulnesspredikant med medfött lösningsfokus och positivism inskrivet i sina alltjämt pastellfärgade DNA-strängar. Jag blir glad helt enkelt. Glad fast saker och ting delvis är rätt värdelösa. Är det inte det som är mindfulness? Okej. Så vad är jag...

Stämningen i salongen förändras i samma sekund som han kliver upp på scenen. Det är något med hur han rör sig. Och att han har en ljusgrå kostym, den krockar illavarslande med orkesterns enhetliga svärta. Det är bråttom nu. Han tar snabba målmedvetna steg fram till mikrofonen. “Ursäkta att vi bryter konserten här, men jag undrar om det finns läkare eller annan sjukvårdspersonal i publiken?” Det finns det. Flera personer reser sig simultant och tränger sig förbi besökare som flyttar på sig så gott de kan i bänkraderna. Lamporna tänds. Platsen blir plötsligt en helt annan än den vi kom till för en halvtimme sen. Orkestern håller sina instrument så stilla det går, ändå låter det. Det knäpper och ljuder. Som att musiken inte vill ge upp. Jag sitter uppe på balkong, tredje raden, och tittar på när de vårdkunniga tar sig ut genom dörrar här och där nere på parkett. På min motsatta sida, högt ovan golvet, tvärs över scenen, sitter en äldre kvinna orörlig i sin stol. Besökare intill försöker skaka liv i henne, men det går inte. Dörren slås upp, några vaktmästare kommer in och bär ut henne varsamt mellan sig. Allt går fort och är över på ett par minuter och jag vet inte varför, men jag blir så rörd att jag behöver börja gråta. Det är något med den mäktiga kunskapen hos vårdfolket. Och...

Jag skriver i princip dygnets alla vakna timmar just nu. Den ena formen avlöser den andra och det verkar som att texterna liksom sprider sina rötter in i varandra i någon slags ursinnig växtkraft. De kräver att få existera, de verkar nästan tävla med varandra om min uppmärksamhet. Det är som att vara ensamstående småbarnsförälder igen. Jag blir helt matt. Men jag känner att ett resultat är på gång. Det är överhuvudtaget mycket på gång. Det är barnböcker, vuxenböcker, en kreativitetsbok och Nitwit Förlags första externa författare. Det är översättning och nyutgåva av Efter Morris som pocket. Det är en kortlek, ett scenframträdande, en litteraturfestival och ett medlemskap i Författarcentrum Öst. Det är SkrivOrangeriet och skrivcoaching med klienter och en och annan workshop. Det är ett rotsystem av saker som alla härstammar från och en och samma plats: mitt skrivande. I en skrivövning för SkrivOrangeriet tog jag en del av Den tredje lådan och byggde på. Uppgiften var: en karaktär, en maträtt, en farkost och ett levande djur. Jag blev lite road och fan vet om jag inte behåller detta – åtminstone i någon form. Varsågoda. Jag ger er Rakel. Och när ni läser boken kommer ni förstå vem hon egentligen är… Utdrag ur pågående romanprojekt, arbetsnamn “Den tredje lådan”: Rakel visste att hon var en människa, men hon kände sig inte som en. Hon petade i pajen. Äggstanningen...

Det är ju ett satans värv det här med att skriva böcker när man är den snabba kickarnas quinna. Här sitter jag, i min otroliga ensamhet, och spottar ur mig geniala saker men har ingen att dela dem med. För nej. De kan inte tas ur sitt sammanhang och samtidigt behålla sin kraft. De ligger inbäddade som små juveler i en textmassa som endast en promille (om ens?) av mänskligheten kommer att ta del av. Det krävs en smärre arkeologisk utgrävning för att hitta dem. Och sannolikheten att någon kommer att lägga märke till dem på samma sätt som jag gör… Sannolikheten att de ska hittas, penslas fram och liksom få betydelse… ja, den är inte särskilt stor. Nästan alla kommer förbli olästa. De kommer hänga där på raderna och lysa starkt i mörkret där ingen passerar. Så vad är meningen? Säg det, det som kan. Varför fortsätter jag? Se ovan. Små förtjusta utrop och en och annan piruett vid tangentbordet undslipper mig. Just där och då tänker jag att det finns guld bland gråstenen. Jag är en språkets alkemist. Som skapar en intrikat väv av ord, spinner den med rastlösa fingrar, flätar ur ett sinne som aldrig står still… En dag – som kanske är vacker eller inte – kommer någon springa rakt in i den. Fångas upp och snurras in. En lagom stor människa kommer kanske någonstans...