Den skrivande kroppen
Min kropp är 50 år, drygt. Den har tjänat mig väl får jag ändå lov att säga. Den har tagit mig ner för otaliga slalombackar, smackat på rejäla forehands som ingen jävel kunde ta emot och burit ungar i flera mil. Matkassarna över torget, grop efter grop på torpet, bänktorkandet och makaronirörandet. Den har klippt motsvarande åttatusen fotbollsplaner gräsmatta, skapat och fött två barn, burit flyttkartonger, legat i fosterställning och rödfärgat kilometervis med brädor. Den har pekat med hela handen och härbärgerat nervositet, besinningslös kärlek och tung sorg. Den är förhållandevis vig och stark och verkar stå emot olika former av virus och bakterier förvånansvärt väl. Men inget gott som inte har nåt ont med sig? Det den inte givit mig är till exempel en platt mage. Och heller inte såna där muskelbulliga armar som jag så gärna hade velat ha. Jag har försökt, tro mig. Men det är som att, även om jag har många starka muskler där inne, så förbli liksom det yttersta lagret som en mjuk deg. Det kan bero på att jag älskar Hof och ostbågar mer än mina egna barn. Men det kan också bero på att jag använt kroppen till lite annat. För den har också givit mig skrivandet. Jag har inga snygga biceps, men mycket väl upptränade sittben. En skalle som aldrig slutar servera mig idéer till texter och händer som ibland...
Läs mer
Senaste kommentarer