Blogg

Det är domedagsvarmt. Det är som att vi slipper kliva ner i helvetet – det kommer helt enkelt upp och hämtar oss eftersom det lärt sig att vår samtid är van vid att få allt levererat till dörren. Smyger sig på bakifrån med en kall GT i handen, njutning och skrumplever i ett, det vet vi, men kan inte låta bli. Helvetet överraskar på ett långsamt vis som börjar gå snabbare och snabbare. Och vi tänker – bäst att passa på medan allt faller. Kanske är det bäst så? Kanske är allt ändå för sent? Jag sitter i skuggan och kippar efter andan. Mycket handlar om att överleva just nu och tiden är en transportsträcka till svalare väder. Jag njuter inte, jag vill bara ha det överstökat. Tack o lov blåser det. Vinden väser i trädkronorna. Kastanjen är redan brun och jag har Googlat. Det är en bakteriesjukdom som klättrat uppåt i zonerna på grund av – trumvirvel! – klimatförändringarna. På himlen ritar flygplanen spår, ett efter ett, hela tiden, dygnet runt, det tar aldrig slut… Förrän det verkligen tar slut. Från min plats i skuggan ser jag den lilla plätten bakom vårt nya gästhus, den där grävskopan hävde upp lera och sten innan husets grund kom på plats. Skopan gjorde hotfulla sår i min trädgård och trots att jag visste att det inte hade kunnat ske på annat...

Han gick ut, till slut. Den där som en gång i tiden var rågblond, som hade runda kinder och knubbiga underarmar som han hängde om min hals när han somnade som en liten koala mot mitt bröst – på nåt kafé, nån krog, nån fest, nån parkbänk. Han stängde av allt och somnade tryggt med nappen dinglande mellan de små andetagen. Minns doften av äppelgröt och choklad. Minns värmen precis bakom örat. Håret som föll fram och kittlade kinden när han pussade mig på pannan. Samma person tog studenten. Sprang med tusen andra, rakt in i framtiden, med champagnedoftande andedräkt och blicken i skyn. På smala starka ben, med huvudet högt och händerna mot himlen. Den ljusnande framtid är hans. Det har den alltid varit. Men vem är den där medelålders kvinnan på bilderna? Hon i den röda klänningen, lite rund, lite hukande och med ett smil som tar upp halva ansiktet? Rynkig, lite grå, men glad ändå. Vem fan är det? Som böjer sig över honom och frågar om hon ska ta hans snygga skräddarfixade dyra kostym medan han åker flak. Som ser så redig ut och har ett sken som bedrar. På några av bilderna kramar hon min son, ger honom en puss. Hon måste stå honom ganska nära då? Men vem ÄR hon? Det kan väl för fan inte vara jag? Jag tog ju nyss studenten...

Jag läser högt på engelska medan han diskar. Det låter förjävligt och han får hjälpa mig med ganska många ord. Förklara och beskriva och framförallt – uttala. Inget rostskydd i världen kan rädda min gamla gymnasieengelska. Sen tar han över. Det låter bra, det flyter, han kan alla orden, som ett vackert och levande vatten rinner de ut på köksbordet. Vi har olika ursprungsspråk, ändå förstår vi varandra bättre än de flesta. När jag lyssnar tittar jag ut genom fönstret på hackspetten som sitter i rabatten och snor alla mina maskar. Tittar på blåmesen som landar på en av stolarna i bersån. Tittar på solen som gör de nykläckta kastanjebladen så skirt gröna att det gör ont längst in alla tappar och stavar. Jag samlar på allt. Orden skjuter som pilar och plötsligt är det omöjligt att värja sig. De träffar mig överallt. De lägger sig som en hinna på mig, absorberas genom porerna när jag förstår att det är precis så det är. “We write so that we can speak back to the world. We write to assert our presence. We write to try to narrow the chasm between what we see and feel and connect with another. We write to penetrate into the unseen worlds around us and explore different possibilities of life. We write because we’ll feel empty if we dont’t. We write because we’ve witnessed...

Jag tror aldrig jag har velat gå upp en enda morgon i hela mitt liv. Det har aldrig hänt att jag slagit upp ögonen och känt mig utvilad och det finns inte en enda gång, som jag kan minnas, då jag inte känt “bara tio minuter till”, “bara en kvart till”. Allt detta utspelar sig till tonerna av en känsla av att vara lurad in i ett system som alltför sällan ifrågasätts. Varje morgon är jag därmed arg en liten stund innan jag fogar mig i ledet. För att inte skapa missförstånd här: det betyder inte att jag inte sett fram emot dagen eller så, men det betyder att jag aldrig någonsin, när klockan ringt (eller jag har vaknat av mig själv) känt “Åh äntligen är jag vaken igen! Äntligen en ny dag nu vill jag gå upp och möta den!” (sådär som jag inbillar mig att många mindfulnessinstruktörer har det). Jag vill helt enkelt inte, ändå har jag gått upp hela mitt liv varje dag. Detta kan jag förundras över, rent filosofiskt. Det är ju svaret på frågan: är människans fri? Absolut inte, säger jag. Hon anpassar sig konstant till massa påhitt som ingen begriper sig på. Jag vill inte gå upp för jag har så mycket att göra om nätterna. Jag drömmer långa, ofta dramaturgiskt välkomponerade, intensiva och mycket närvarande drömmar. Det är som att nätterna är...

Tröttma når oss med en fascinerande stor bredd och färgrikedom. Den kan vara både muskulär eller känslomässig, sitta i benen eller i tankarna. Den kan vara bedövande eller bara fungera som en lättare dimma över allt vi företar oss. Den kan vara övergående eller… ändlös? Tinnitusen tjuter. Ögonen klipper och grusar. Rörelserna fastnar halvvägs. Huvudet hänger och slänger. Benen tar sig fram i en värkd av sirap på ett golv av kvicksand. Trötthetsnivåerna – jag har besökt dem alla, upplevt dem alla. Förut hade jag ett komplicerat förhållande till dem. Nu tar jag det med ro. “Hej gamla kära medvetslöshet! Är det dags igen nu, alltså?” Dock. Numera äger jag tröttheten – låter den aldrig äga mig. Jag tröskar igenom, vägrar anpassa mig (för då skulle jag behöva sova lika mycket som en bebis och det hjälper ändå inte) och tittar istället på den med forskande blick. Undersöker dess vinklar och vrår med stor nyfikenhet. Och har upptäckt att det finns väldigt många nyanser av trött. Trött på folk kan man vara. Trött på diktatorer, våldsbenägna män, översura jävlar som suckar i köer som ingen rår för, små pensionärer som går i vägen (men blir man det hör man till föregående kategori av suckare och behöver skärpa sig) och trött på att alla bara pratar om sig själva trots att man själv har så väldigt mycket att berätta om...

I natt drömde jag att jag planlöst drev runt på olika kaféer i en okänd stad med mitt utskrivna bokmanus under armen. Oklart varför jag var där, oklart varför jag behövde fika så förbannat, oklart varför jag nödvändigtvis var tvungen att släpa med mig 437 utskrivna A4-sidor som nåt självgott psyko. Väl hemma (i något som inte alls såg ut som vår lägenhet, men var det ändå – enligt sedvanlig drömlogik) visade det sig att jag hade förlagt manuset på någonstans. Jag drabbades av panik och började ringa runt. Ingen hade sett röken av det. Till slut fick jag tag på någon som svarade kryptiskt och nonchalant att de trodde att de kanske sett det, men möjligen slängt det i återvinningen. Jag vaknade med grav hjärtklappning och ett vagt illamående. Huvudet tungt som ett stenblock på kudden. Sovrummet var svalt, men lakanen dyngsura. Jag öppnade inte ögonen, försökte vända tillbaka till drömmen och fortsätta leta, men det gick inte. Jag var ju så uppenbart tillbaka i den fysiska verkligheten. Under ett års tid, nästan dagligen, har jag skrivit på det här manuset. Bearbetat, ändrat historien, formulerat och formulerat om, dunkat huvudet i tangentbordet, garvat högt, förkastat, tjutit av lycka, gråtit och skrikit, sprungit på löpband, grävt gropar, fallit själv där i, klättrat upp igen, prokastrinerat, kommit i flow, bett om hjälp, bett till olika gudinnor, bett till mormor, varit...

Den kom krypande för ett par veckor sen nu, denna symboliska fingeråkomma. Vi hade åkt ner till torpet över en natt, det var alldeles för tidigt på säsongen och alldeles för kallt men längtan trumfade all logik. Vi packade vattendunken och drog, nästan helt spontant, som de medelåldersrebeller vi är (det vill säga: när vi betalat alla räkningar i tid, deklarerat, tagit varsin C-vitamin, gjort en inköpslista samt storhandlat sket vi i allt och bara kastade oss iväg, rakt in i det välkända. Rena galenskapen.) När vi vaknade på morgonen efter sken solen och jag kände bokstavligen hur hjärtat liksom lyfte från sina muskelfästen i bröstkorgen. Det svävade en stund, mellan lakanet och takets vitmålade träbalkar. Det var så stilla att det var möjligt att sträcka ut handen och dra den genom lugnet. Har alltid älskat stunden innan. Torsdagen innan helg. Timmen innan tåget går. Fixet innan gästerna kommer. Dagarna innan löven spricker. Efter frukosten kastade jag mig ut i trädgården och började besinningslöst och oplanerat klippa och gräva, som för att kompensera för alla månader med isiga trottoarer under fötterna. Ryggen sved och händerna värkte, men inget av detta kände jag när jag, likt ett barn på ett nyöppnat Gröna Lund, sprang från attraktion till attraktion. Det var lite som en musikal utan ljud där sekatören och den lilla spaden samarbetade med mig i perfekt koreografi under en...

Ovissheten är ett slukhål. Har ni sett The Cure-videon när han blir uppäten av en spindelsäng? Den visar ovissheten i full action. Så föreställer jag mig att den beter sig: sväljer våra kroppar, bit för bit, i nån sorts låtsasmiljö som utspelar sig mellan mardröm och verklighet. Sakta tar den för sig av det bästa av oss. Krymper synen och paralyserar alla vettiga processer, hindrar oss från att se möjligheter eftersom vi har fullt upp med att låta tankarna gå i ändlösa loopar som börjar och slutar på samma plats. Jag: “Men… var jag inte här nyss och härjade? Och igår? Och förrgår?” Ovissheten: “Jooorå. Du har varit i EXAKT den här tanken fyrahundra gånger de senaste tre dagarna faktiskt.” Jag: “Inte i EXAKT den här tanken väl?” Ovissheten: “Jo. Exakt samma. Känner du känslan av att inte komma någon vart överhuvudtaget?”Jag (nu arg): “Om du håller käften så går jag och tränar så länge.”Ovissheten: “Jag har ingen käft. Du kommer aldrig undan.” Men så en dag, reser man sig ur den här helveteselden och liksom bara går därifrån. Ovissheten tappar sitt o och blir visshet. Aldrig kan man förklara hur det gick till, men plötsligt vet man vad som behöver göras – och skrider till verket. Det omöjliga blir enkelt. Kropp och huvud möts i ljuv förening och livet självt träder fram som i relief. Starka lysande bokstäver...

Skulle kunna skriva några rader om vår nya elbil och de drygt tjugonio komiska situationer som uppstod i samband med den – redan under det första dygnet. Men helt ärligt. Orka? Jag älskar min gamla bensinford passionerat. Det känns som att jag är otrogen med en yngre och snyggare man som är både oerfaren och rätt korkad. Jag är en svikare och en miljövän i samma andetag. Men jag tänker inte skriva om det. Inte idag. Det är för soligt. Det är för mycket elände i världen. Hjärtat sitter i ett skruvstäd i halsgropen. Jag skrattar högt, men det är mest för att slippa höra den dova tonen som ligger svart där under. Huvudet famlar efter små halmstrån, ögonen läser artiklar och tittar bort från bilder som gör halsen trång för jag är inte mer än människa. Jag vill inte tro att det är sant, men det är sant. Nej. Jag skriver inget om det. Jag skriver om det blå vadderade tjocka paketet som inte gick ner i postlådan för en vecka sen, utan som fick lämnas in i postluckan inne på Ica där jag handlat sen 1996. Det skriver jag om. Hur jag varsamt fogar in alla sidorna i en plastmapp och avslutar med sista bladet där titeln lyser upp hela mig, som om jag hade en fyrbåk i bröstet. Det väger nästan två kilo. Två kilo ord....

“Gör något farligt. Skrik. Skapa oljud inuti. Väck dig själv. Chocka dig. Känn livet nära.” Jag är inte den som sysslar med nyårslöften (om man nu hela tiden måste hålla på och definiera sig på olika sätt?). Jag brukar i alla fall inte avge sådana pga dålig erfarenhet historiskt. Men jag skrev ner några punkter i min handskrivna dagbok. Jag kallade dem, lite luddigt och kärleksfullt för “Påminnelser” i någon sorts ambition att åtminstone inte inleda året med en åthutning av självet. Det blir en så tråkig start på relationen mellan mig och 2022. Så ser jag att handen skriver det där om skrik och oljud inuti. Det var inte jag, det var handen, men den tolkar ganska bra tycker jag. För mitt i en värld som brinner. Mitt i en värld som går under. Mitt i lidande, bottenlös mänsklig dumhet, pandemi och akut miljökris… så är jag en slags väldigt vanlig människa. Jag är ingen hjälte och jag vill inte vara det. Jag är en medelmåtta vars högsta dröm är att… ha så kul som möjligt innan jag dör. Jag är för tunn för att ta in all jordens ondska. Min tid är för kort. Min hjärna för dyrbar och min värld för liten. Jag kryper ihop som en hotad igelkott. Spelar död för att kunna leva. Under året som gått har jag bitvis faktiskt känt mig icke-levande....

Det känns lite som att tillvaron är ett långt streck på en sån där hjärtmätarmaskin just nu. En sån där som piper och plingar och beter sig i alla sjukhusdramaserier och som min mamma, den pensionerade sjuksköterskan, alltid pekar på och skriker: sådär funkar det inte! Man gör inte så! En sån. Ett lååångt ljusgrönt streck. Och sen kommer ett hjärtslag. Precis när man tror det är kört… så kommer ett till. Som att tillvaron just nu är en patient vars tillstånd är relativt kritiskt. Näsan ovanför, man vägrar ge upp, men det är jävligt nära hela tiden. Jag är så uttråkad på hela skiten att jag vill lägga mig ner och skrika som ett barn. Orkar inte ta en enda meningslös promenad till. Inte laga en enda middag, inte fixa ett enda fix, inte styra upp en enda sak, inte tänka en enda omtanke. Dessutom är jag sjuk, sjuk, sjuk – fast så klart inte så sjuk att jag får bädda ner mig och läsa bok och se på serier. Inte trött, ingen feber, bara miserabel och ihålig och fylld av snor på samma gång. Det enda min kropp är riktigt bra på just nu är att hosta. Jag vill inte heller skriva en endaste rad på boken, men gör det ändå. För hur trist det än är, så hajar jag att det är räddningen. Utan de där...

Tillsammans med de flesta andra var vi på Skansen och frös långsamt ihjäl i lördags. Vi gick på de påhittade gatorna upp och ner, halkade på kullerstenarna och låtsades att vi var i en annan tid. En sorts flykt. Små silvriga snöflingor dansade i solljuset. Det var vackert som i en film. På torget delade vi på en lussebulle och drack medhavd varm choklad medan vi tappade känseln i alla tjugo tår. Vi köpte tre påsar brända mandlar och tittade på en halsduk som vi inte hade råd med. På dansbanan klappade människor i sina vanthänder och hoppade omkring till jullåtar. Vi hälsade på en konstapel och provsmakade en mycket liten och rund pepparkaka. Vi följde skylten där det stod “Folkmusik” och öppnade en dörr till en annan värld. Framför en öppen spis satt ett par i folkdräkt och spelade fiol under det låga mörka taket. Låtarna var från min farmors hembygd utanför Orsa och jag lutade mig in mot hans öra och viskade “Din gammelfarmor växte upp till den här musiken.” Han höjde på ögonbrynen och värmde sina stora fötter under min tröja. Genom fönstret slog eftermiddagens sista svaga solstrålar in och träffade kvinnans ansikte när hon spelade. Som om en stor hand sträcktes ut och alldeles varsamt höll om huset som vi alla satt i. Där inne fanns plötsligt allting för en liten stund. Farmor. Tonerna. Värmen...