Frida Spikdotter Nilsson

Jag tror att min lilla blogg håller på att dö ut. Sakta men säkert. Det känns så. Men man vet aldrig. Lite konstgjord andning och framstupa siodläge kanske gör att den repar sig.   

Jag tränar med killar som har tröjor som det står “Kalashnikov” och sånt på.   Vi hälsar numera lite på varandra. Med en sån där stum och förstående nick. Jag och Bandidos liksom.

Ok, vad hände? Mysig läsestund förvreds till en innerlig plåga. Mamman läser. Yngsta son: – Tytt…, samt lägger ett svettigt finger på mammans mun. – Sluta, jag försöker läsa. -Tytt… Äldre son skrattar hejdlöst. Yngre son försöker ta boken. Yngre son skrattar hejdlöst. Mamman gäspar. – Men snälla! Jag försöker läsa här! – Tytt…. Tutu läla. Yngre son försöker sno bok. Äldre son skrattar så han tappar andan. – Men sluta nu! Ska du gå och sova istället då? frågar mamman. Yngsta son inser stundens allvar. – UUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!! – Ok, då bestämmer jag att du är för trött och att du får gå och lägga dig nu. – UUUUUÄÄÄÄÄÄÄ!!! – UUUUUUÄÄÄÄÄÄ!!!! – Men herregud! Vad är det med DIG nu då?! – UUUUÄÄÄÄ, jag vill inte att Rufus ska gå och lägga sig, UUUUUÄÄÄÄ! Snälla Rufus, sluta skrik så slipper du gå och lägga  dig! – UUUUUUÄÄÄÄÄÄ!!! – UUUUUÄÄÄÄÄÄ!!!! Ruuufuuus…. UUUUÄÄÄÄÄ, skriker den äldsta sonen hjärtskärande och kastar ut en dramatisk hand som tar tag i broderns pyjamaströja och håller i kramapaktigt, som om det gällde livet. Sönerna förenas i en obeskrivlig gråtkör. Den onda mamman kan absolut inte hålla sig för skratt. Skrattet sprider sig i dubbelsängen och UUUUÄÄÄ byts ut mot HAHAHAHAHAHA…. Mamman fortsätter att...

När livet suger i största allmänhet bloggar man mindre. Det är en 2000-talssanning. Men jag måste ju göra ett undantag på min förstfödde sons 6:e födelsedag. Grattis min tankspridda, kärleksfulla, kloka, roliga, snälla, gnälliga, underbara, sura, galna, kittliga, trötta, söta, kramiga, lata, varma, smarta, fina, fina, fina, fina son. Det finns inte ord nog i världen att förklara vad du gjorde när du kom in i våra liv. Inget är sig likt och kommer aldrig att bli det. Jag älskar...

Slut på sovmorgnar till 9.30. Slut på sena kvällar. Slut på fria tyglar. Tillbaka till vardag, dagis, regler och fiberrik kost. Men bara ett par dagar. Sen är det fredag igen. Tack o lov.