Frida Spikdotter Nilsson

Ok, vad hände? Mysig läsestund förvreds till en innerlig plåga. Mamman läser. Yngsta son: – Tytt…, samt lägger ett svettigt finger på mammans mun. – Sluta, jag försöker läsa. -Tytt… Äldre son skrattar hejdlöst. Yngre son försöker ta boken. Yngre son skrattar hejdlöst. Mamman gäspar. – Men snälla! Jag försöker läsa här! – Tytt…. Tutu läla. Yngre son försöker sno bok. Äldre son skrattar så han tappar andan. – Men sluta nu! Ska du gå och sova istället då? frågar mamman. Yngsta son inser stundens allvar. – UUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!! – Ok, då bestämmer jag att du är för trött och att du får gå och lägga dig nu. – UUUUUÄÄÄÄÄÄÄ!!! – UUUUUUÄÄÄÄÄÄ!!!! – Men herregud! Vad är det med DIG nu då?! – UUUUÄÄÄÄ, jag vill inte att Rufus ska gå och lägga sig, UUUUUÄÄÄÄ! Snälla Rufus, sluta skrik så slipper du gå och lägga  dig! – UUUUUUÄÄÄÄÄÄ!!! – UUUUUÄÄÄÄÄÄ!!!! Ruuufuuus…. UUUUÄÄÄÄÄ, skriker den äldsta sonen hjärtskärande och kastar ut en dramatisk hand som tar tag i broderns pyjamaströja och håller i kramapaktigt, som om det gällde livet. Sönerna förenas i en obeskrivlig gråtkör. Den onda mamman kan absolut inte hålla sig för skratt. Skrattet sprider sig i dubbelsängen och UUUUÄÄÄ byts ut mot HAHAHAHAHAHA…. Mamman fortsätter att...

När livet suger i största allmänhet bloggar man mindre. Det är en 2000-talssanning. Men jag måste ju göra ett undantag på min förstfödde sons 6:e födelsedag. Grattis min tankspridda, kärleksfulla, kloka, roliga, snälla, gnälliga, underbara, sura, galna, kittliga, trötta, söta, kramiga, lata, varma, smarta, fina, fina, fina, fina son. Det finns inte ord nog i världen att förklara vad du gjorde när du kom in i våra liv. Inget är sig likt och kommer aldrig att bli det. Jag älskar...

Slut på sovmorgnar till 9.30. Slut på sena kvällar. Slut på fria tyglar. Tillbaka till vardag, dagis, regler och fiberrik kost. Men bara ett par dagar. Sen är det fredag igen. Tack o lov.  

Två bröder i en otroligt liten badbalja (i vår nya etagefemma med utsikt över stan ska vi också ha badkar givetvis). Julian domderar, Rufus lyder. Oftast. Julian tystnar och får plötsligt en insikt som han förhoppningsvis kommer ha stor nytta av i livet. Med mycket förvånat tonläge lite för sig själv: – Tänk att det går att prata med Rufus… Efter ett par år av envägskommunikation känns det kanske ganska bra att nå fram och föra “konversation”. – Vad stor du har blivit. Lilla gubben. Klapp på huvudet. Raskt därefter svingar han en duschstråle rakt upp i näsan på sin lillebror. Gallskrik. Harmoni och syskonkamp i snygg förening....

Och gott nytt 2009! Vi tar Forden och drar till Täby Kyrkby för att äta och dricka in det nya året. Tack 2008 för ett coolt år. Året när jag blev vuxen på riktigt får man väl säga. Fast jobb, torp, family och ett skönt liv. Hur hamnade jag här? Jo, jag vet hur jag hamnade här. För att det var dit jag ville. Och jag får alltid som jag vill. Förr eller senare. Nästa år kommer bli minst lika fantastiskt! Inte minst för att lilla kusinen kommer i april. Kärlek till alla som förtjänar det! Önskar hela familjen...