Frida Spikdotter Nilsson

Ursäkta min dåliga franska

Det finns folk som kan sippa på saker, långsamt. Det finns människor som kan ta bara lite snacks, för sen är de nöjda. Jag har också sett några som lägger ner besticken mellan varje tugga. Som kan prata en stund, luta sig tillbaka och sen sakta förse sig med en matbit till. De här människorna är mina idoler. I min värld är de perfekta. Det känns kanske lite franskt eller så? Sofistikerat. Finlemmat. Graciöst. Måttfullhet är tamigfan en dygd. Eller vad det heter när nåt är upphöjt. När det är klass på grejerna, liksom. Socialt kapital heter det väl på akademiska? Och tro mig, jag har försökt. Oj, oj, oj. Jag tror jag försökt MER än jag inte har försökt, om ni förstår hur jag menar. Varje gång jag försöker vara perfekt (som i långsam och eftertänksam och kanske lite fransk) så är det som att en jätteorm släpps lös inuti kroppen. Ju långsammare jag försöker vara, desto mer galen blir ormen. Ett exempel. Någon trevlig och generös beställer in lite nötter på krogen. Jag kan då inte tänka på nåt annat än dessa nötter. De ska småätas, jag vet, det är inte huvudrätten och jag tänker att jag ska ta en endaste ensam liten nöt, men det blir ändå alltid minst tre varje gång, kanske fyra eller fem. Och sen börjar ormen. Jag. Får. Inte. Ta. Nötter. Jag...

Läs mer

Inspirationen är ett tidvatten

Nej, man kan inte sitta och vänta på inspiration – ska det bli böcker måste man skriva ändå. Det har alla överkloka gurus så rätt i. Man får låta fingrarna klättra omkring på tangenterna som små fyllon på väg hem från krogen vid fem. De faller hit och dit och i bästa fall blir det nåt som går att behålla. I sämsta fall försämrar de något som från början ändå var rätt hyfsat. Men ni vet. Görandet är det enda icke-artificiella botemedlet mot ångest. Därför skriver jag varje dag i ur och skur. Åtminstone en rad. För den raden kan vara början på något. Den lilla skitraden kan trigga en tanke – eller en till rad. Och en till. Och så vidare. Raden blir ett stycke, stycket blir en sida, sidan blir ett kapitel och… ja… ni hajar hur det går till. Någon har sagt att skrivande är som att köra bil i mörker. Man ser bara typ 25 meter i taget, men vet ungefär vart man ska – därför fortsätter man. För en dag kommer man hem… Medan jag har sysslat med att lägga rader till varandra har jag åldrats. Det märks på flera sätt. Numera är jag gråhårig, händerna är som små landskap av fåror och knölar och huden har liksom lösts upp omkring mig medan jag suttit och skrivit. Jag har liksom blivit… mjuk… på ett...

Läs mer

En slända på vift

Nuförtiden använder jag mest den där emojin som tittar mellan fingrarna med ena ögat. Den summerar läget så väldigt på pricken. Hela dagarna går ut på att göra saker som jag bara nästan vill vara med om. Jag skickar konstiga mail, säger ja till saker som i princip är omöjliga, arrangerar tillställningar och bjuder in till händelser som bara är till hälften genomtänkta, om ens det. Hade jag fortfarande gått på kontroller hos BVC-sköterskan hade min utvecklingskurva förmodligen varit långt över genomsnittet. Jag hade fan byggt själva lådan man ska lägga klotsarna i och därefter slöjdat kuberna och trekanterna som ska passas i hålen. På frågan om jag kunde sätta samman fyrordsmeningar hade jag reciterat Dante och kanske en dikt av Malmsten. Kan man få för mycket utveckling? Efter att ha suttit i en och samma bok-kokong i nästan två år, har jag klivit ut och blivit en sån där sjuhelvetes trollslända från urtiden med ett vingspann på nån dryg meter. En som vinglar hit och dit i vinden med en tunn bräcklig kropp i mitten och en mycket, mycket liten hjärna. Otroligt liten hjärna. Som en knappnål. Påbörja en författarutbildning på heltid, hoppa på (och bli störtförälskad i!) en kurs i poetisk research med nya skrivsystrar, starta förlag, paketera böcker, starta nya kreativa samarbeten, byta vinkel på egna skrivworkshops, arrangera bokreleaser i fysisk och digital form…. Va? Jag...

Läs mer

Cyberspejs eller köttrymd? Välj bokrelease som passar dig!

Hej kära läsare!  Det är omvälvande att debutera som författare har jag märkt. Jösses. Men nu har jag lyckats plocka ihop mig så pass att jag lyckats planera upp inte mindre än två bokreleaser – en digital och en i den fysiska köttrymden. Allt för att du ska kunna vara med – oavsett om du vill mingla eller sitta soft i soffan.  Köttrymden! Den fysiska releasen går av stapeln torsdagen den 1 december från 17.00 på café Årstabo, Årsta torg, Stockholm. Det blir mingel, boksnack, kanske lite föräldraprat och högläsning. Och så blir det fin stämning, vågar jag lova. ...

Läs mer

Välkommen på bokrelease i köttrymden! 

Hej,  Välkommen till Alex hemtrakter – nu blir det bokrelease för Efter Morris i good old Årsta! Kom och mingla och träffa folk ni inte hunnit träffa på hela hösten samtidigt som ni kan köpa bok och bärs.  Spektaklet sker torsdagen den 1 december från 17.00 på älsklingsplejset Årstabo (där delar av boken är skriven) som ligger på Årsta Torg. Releasen är en öppen tillställning men du får gärna meddela mig om du vet att du kommer – dra ett mail till frida@spikdotter.se och skriv “Köttrymden!” i ämnesraden. Så jag kan höfta ett eventuellt bokinköp. Kvällen till ära har jag bjudit in en favoritperson som “moderator” – så har vi tur får vi till ett samtal om föräldraskap, skrivande och hur Alex växte fram och kom ut på boksidorna. I övrigt bjuder vi på trevligt sällskap, ostbågar och något drickbart till alla som slår till på en bok. För er som mest kommer för att mingla omkring, finns fantastiska grejer att förse sig med i baren eftersom Årstabo generellt är ett eget litet himmelrike.  Boken kommer att kosta 200 bagare och den som vill får den givetvis signerad (men inget tvång på det…) Om jag är modig kanske jag läser högt en sväng ur H&M-kapitlet också, vem vet?  Vi avrundar lämplig tid eftersom det troligtvis är en dag i morgon också. Men den som vill fortsätta, kan gå över torget och...

Läs mer

Senaste kommentarer


Prenumerera på nyhetsbrevet: