Frida Spikdotter Nilsson

Jag läser högt på engelska medan han diskar. Det låter förjävligt och han får hjälpa mig med ganska många ord. Förklara och beskriva och framförallt – uttala. Inget rostskydd i världen kan rädda min gamla gymnasieengelska. Sen tar han över. Det låter bra, det flyter, han kan alla orden, som ett vackert och levande vatten rinner de ut på köksbordet. Vi har olika ursprungsspråk, ändå förstår vi varandra bättre än de flesta. När jag lyssnar tittar jag ut genom fönstret på hackspetten som sitter i rabatten och snor alla mina maskar. Tittar på blåmesen som landar på en av stolarna i bersån. Tittar på solen som gör de nykläckta kastanjebladen så skirt gröna att det gör ont längst in alla tappar och stavar. Jag samlar på allt. Orden skjuter som pilar och plötsligt är det omöjligt att värja sig. De träffar mig överallt. De lägger sig som en hinna på mig, absorberas genom porerna när jag förstår att det är precis så det är. “We write so that we can speak back to the world. We write to assert our presence. We write to try to narrow the chasm between what we see and feel and connect with another. We write to penetrate into the unseen worlds around us and explore different possibilities of life. We write because we’ll feel empty if we dont’t. We write because we’ve witnessed...

Jag tror aldrig jag har velat gå upp en enda morgon i hela mitt liv. Det har aldrig hänt att jag slagit upp ögonen och känt mig utvilad och det finns inte en enda gång, som jag kan minnas, då jag inte känt “bara tio minuter till”, “bara en kvart till”. Allt detta utspelar sig till tonerna av en känsla av att vara lurad in i ett system som alltför sällan ifrågasätts. Varje morgon är jag därmed arg en liten stund innan jag fogar mig i ledet. För att inte skapa missförstånd här: det betyder inte att jag inte sett fram emot dagen eller så, men det betyder att jag aldrig någonsin, när klockan ringt (eller jag har vaknat av mig själv) känt “Åh äntligen är jag vaken igen! Äntligen en ny dag nu vill jag gå upp och möta den!” (sådär som jag inbillar mig att många mindfulnessinstruktörer har det). Jag vill helt enkelt inte, ändå har jag gått upp hela mitt liv varje dag. Detta kan jag förundras över, rent filosofiskt. Det är ju svaret på frågan: är människans fri? Absolut inte, säger jag. Hon anpassar sig konstant till massa påhitt som ingen begriper sig på. Jag vill inte gå upp för jag har så mycket att göra om nätterna. Jag drömmer långa, ofta dramaturgiskt välkomponerade, intensiva och mycket närvarande drömmar. Det är som att nätterna är...

Tröttma når oss med en fascinerande stor bredd och färgrikedom. Den kan vara både muskulär eller känslomässig, sitta i benen eller i tankarna. Den kan vara bedövande eller bara fungera som en lättare dimma över allt vi företar oss. Den kan vara övergående eller… ändlös? Tinnitusen tjuter. Ögonen klipper och grusar. Rörelserna fastnar halvvägs. Huvudet hänger och slänger. Benen tar sig fram i en värkd av sirap på ett golv av kvicksand. Trötthetsnivåerna – jag har besökt dem alla, upplevt dem alla. Förut hade jag ett komplicerat förhållande till dem. Nu tar jag det med ro. “Hej gamla kära medvetslöshet! Är det dags igen nu, alltså?” Dock. Numera äger jag tröttheten – låter den aldrig äga mig. Jag tröskar igenom, vägrar anpassa mig (för då skulle jag behöva sova lika mycket som en bebis och det hjälper ändå inte) och tittar istället på den med forskande blick. Undersöker dess vinklar och vrår med stor nyfikenhet. Och har upptäckt att det finns väldigt många nyanser av trött. Trött på folk kan man vara. Trött på diktatorer, våldsbenägna män, översura jävlar som suckar i köer som ingen rår för, små pensionärer som går i vägen (men blir man det hör man till föregående kategori av suckare och behöver skärpa sig) och trött på att alla bara pratar om sig själva trots att man själv har så väldigt mycket att berätta om...