Han går upp över gräsmattan och han är min pappa. Kanske inte samma som förut, men ändå min. Jag är räddare nu än då. Rädd för att han ska snubbla och falla, rädd för allt som kan hända.

Allt som kommer att hända. Jag vill inte vara med om det.

Han är stark och han är skör. Det har han alltid varit, men det syns mycket mer nu och jag vill att han ska leva i en evighet, mycket längre än jag.

Jag vill aldrig att han ska försvinna och jag minns en dröm som jag hade.En dröm jag hade som barn.

Han stod på isen på ån som rann utanför huset där jag växte upp. Den ån frös nästan aldrig, men i drömmen hade den ett tjockt lager av is och pappa stod där i sina badbyxor. Plötsligt. Som om det var sommar. Han stod där barfota i snön, som om inget hänt. Och jag vinkade från fönstret på övervåningen. Han höjde handen tillbaka.

Han såg mig. Och dök ner i vaken framför honom, ett djupt svart hål i isen, och försvann i det mörka.

Jag ville inte att han skulle försvinna. Jag sprang ner för den snirkliga trappan, men det tog en evighet och mina ben var så korta. Jag sprang och sprang nerför trätrappan, ut i trädgården. Barfota över gräsmattan fortsatte jag.

Gräset var varmt och grönt, fast pappa stod på isen.

När jag kom ner till åkanten var han borta.

Jag stod och tittade mot isen, mot hålet. Väntade på att han skulle komma upp igen.

För pappa var odödlig.

Snart skulle han komma upp igen. Jag väntade. Och väntade.

Sen vaknade jag.

Nu ser jag pappa igen, med en spruta i armen. En räddande, läkande spruta och jag ser honom gå över gräsmattan. En lufsande gång. Hans gång. Min gräsmatta.

Han pekar och ropar på mig och jag springer och springer och springer.

Och springer.

Vad vill du, pappa?

”Vi behöver dra upp en kabel här. Jag behöver mäta hur mycket jag ska beställa.”

Han är kvar. Min pappa. Min elektriker. Mitt livs skratt. Den roligaste jag vet. Han som kan alla fåglar utantill, som har stora händer och som har varmaste hjärtat utan att veta om det. Han som bryr sig om att vi bygger ett gästhus så att han kan komma och hälsa på så ofta det går.

Han som bär på min historia utan att veta om det.

Vi lurade det svarta hålet.

Den här gången.

Jag vill rädda dig alla gånger, pappa.

Jag började skriva här 2007. Han som nu går i åttan var nyfödd och jag varvade fattigt frilansande med amning och någon sa att det kanske vore bra att ha en webbsida (”Va? En EGEN?!”) , ett plejs att samla arbetsprover och texter på. ”Google gillar sånt.”

Jag brukar inte göra som jag blir tillsagd men vem vill fucka med Google? Och i det här fallet kändes det som en smart och förhållandevis rolig idé, så jag skred till verket. Det är inte heller alltid jag skrider till verket, sattsäja. Så många verk jag aldrig skridit till genom tiderna (men det är ett annat inlägg.)

Att verket som det skreds till, skulle börja leva sitt eget liv och bli mycket mer än arbetsprover såg jag naturligtvis inte då. Att det skulle bli överlevnad och världens bästa skrivutbildning – little did I know. Lyckligt ovetande blev det tydligen ett pågående livsverk som blivit både bok och relation (för den nyfikna kring det senare – det var här det började: inlägget som ledde till första dejten.)

14 år. En blogg som är tonåring. Som skrivs av en 48-årig kvinna i klimakteriet. Och med den övergången (hö hö!) vill jag prata om en saknad som jag aldrig trodde jag skulle ha.

För den här månaden skedde det för första gången – jag fick ingen mens. Det som gjorde det möjligt att skapa snubben som nu går i åttan har tagit slut. Finito på äggfronten. Som jag längtat efter det här! Sett fram emot att slippa skiten, bli fri, inte förslavad.

När den kom till mig första gången tog livet slut från ena minuten till den andra. Det var sommar, jag tältade på Gotland, var mer kille än tjej och njöt av livet mer än någonsin, bar på en känsla av att något äntligen var på väg att börja. Minns att vi hade skrattat hela natten under stjärnorna, med ficklampan mot tältduken, varma i våra sovsäckar mot den svala himlen. Dagen efter satt jag på kajkanten i hamnen när alla andra badade och kunde inte sluta tänka på hur allt rann bort tillsammans med det pinsamma blodet som tömde min kropp på möjligheter. Jag var ”en sån”.

Nån sorts kvinna jag aldrig bett om att få bli.

De kommande åren förde jag statistik och markerade noga i en liten fickkalender i plast som man fick gratis på Ica, inklistrad som en stel skamfläck i min dagbok med sidenomslag. Veckor med röda arga streck. De förstörda veckorna och dagarna behövde skiljas ut från de som fortfarande innebar ”att leva”.

Det var början och nu är det slut. 36 år har vi polat, sida vid sida och jag saknar min väninna. Min klocka fortsätter gå men visarna har fallit av. För hur ska jag nu veta? Hur ska jag orientera mig? När är det ”före” och när är det ”efter”? Och allt det där mittemellan… hur blir det med det?

Jag har tappat min trygga taktpinne på ett fumligt vis. Min metronom har tystnat. Jag har avskytt närvaron men klarar inte av frånvaron. Det är så overkligt tyst.

Som en hjärtlöst markerad punkt för något som jag inte ens visste var en del av min berättelse.

Och jag undrar: hade jag verkligen skrivit klart?

Idag är det ett år sen jag blev sambo. Ett år sen jag tog mina två barn alla mina kartonger och mina ljusslingor, alla mina vaser, ljusstakar, böcker och de åtta osthyvlarna och öppnade dörren till en ny fas som jag valt att kalla ”Det medvetna sambolivet”.

Jag har alltid varit så skönt naiv, oförberedd och oförstörd, inte sett de mörka molnen vid horisonten för jag har haft fullt upp med att krama och gosa och älska sönder det jag har precis framför mig.

Den här gången visste jag bättre och målande fan på väggen så tydligt jag förmådde. Ett riktigt mäktig Guernica. Gräl och duschköer, tjatet och klädhögarna, kaoset och de smällande dörrarna och håll käften och du är inte min morsa och jag hatar dig.

Det fina med att måla Djäfulen på salongstapeten, är att han blir mycket närvarande och därför också väldigt lätt att förhålla sig till. Ljuset som blir så mycket ljusare när man konstant är medveten om mörkret. Och jag tar inget för givet. Livet har lärt mig att allt kan tas ifrån dig när som helst och på vilket sätt som helst.

Att slappna av är idiotiskt.

Så jag säger: just nu är det bra. Just nu gör vi det bra. Trots hemskolning, hormontäthet i alla ålderskategorier, trots social isolering, panikattacker, tvättberg och intorkade filtallrikar.

Och jag och M… lägger oss i samma säng varje kväll. Längtar bort, drömmer stort, har visioner. Vi driver vårt AB, somnar på soffan framför Netflix, somnar med boken i handen under den mörka stjärnhimlen som pågår där uppe, ovanför hustaken. Vi lagar mat som vi inte vill laga, åker till Ica Maxi, viker tvätt, går med återvinningen. Går med återvinningen. Går med återvinningen.

Vi är inte direkt Bonnie & Clyde längre. I alla fall inte så att det syns utanpå.

Men inuti. Det som vi har sparat. Det som vi minns. Där är vi oslagbara.

Det är lätt att glömma det.

Det är lätt att glömma att där inne, där borta, där – alldeles nära.

Där är vi fortfarande Bonnie & Clyde.

Och vi ska ta över världen.

Men först: gå med återvinningen.

Jag drömmer.

Jag står i ett kök tillsammans med en okänd kvinna. Köket har många fönster och därifrån kan man se en liten stad med många trähus och vindlande träspångar istället för gator. Jag har min yngste son med mig och förklarar att han många gånger känner sig utanför och att jag är orolig för honom. Kvinnan försäkrar mig om att jag inte behöver känna så, att han klarar sig bra, att jag kan vara lugn.

Plötsligt ser jag mitt barn – tillsammans med många andra barn – klättra upp på ett hustak utanför fönstret. Han är nu en flicka och jag ser till min förtvivlan att hon går upp helt fel väg, hon tar en väg som ingen annan tar, den är farlig, det finns ingen stege och hon halkar på takpappen som är frostig.

Jag skriker och vill springa ut, men kvinnan i köket tar tag i min arm. ”Du behöver inte oroa dig. Hon klarar det där. Se!” Jag ser hur barnet nästan faller, hur hon hasar på skorna, men tappar inte balansen trots takets branta lutning.

I nästa ögonblick är alla barn nere på marken igen. Alla håller i ett rep och går med färglada västar på rad, som en förskola på utflykt försvinner de tillsammans in i den lilla staden. Jag ser dem gå och jag vill springa efter för jag vet inte vart de är på väg. Kökskvinnan pekar på en genväg genom en dörr längst bort i rummet.

Jag kliver genom den dörren och befinner mig mitt i en stormarknad, går i gångarna mellan matvaror från golv till tak och kommer ut i något som förvandlas till ett museum med konst och skulpturer. Jag läser på namnskyltarna men känner inte igen någon av konstnärerna som ställer ut. När jag tittar upp står jag mitt i barngruppen som travar på med repet mellan sig.

De fortsätter upp för en trappa och jag känner plötsligt ett starkt behov av att komma före dem, så jag tränger mig förbi, lättad att jag återfunnit gruppen för någonstans här borde ju den lilla flickan vara. Eller?

Jag ser henne inte.

Väl uppe är gruppen inte längre barn, utan vuxna. Långa, stora. Män och kvinnor. Alla står stilla och tittar frågande på mig. Säger inget. Jag känner ett starkt obehag, som om de inte har själ, som att de inte är mänskliga.

Jag tittar ner på snöret som byter skepnad och förvandlas till ett gigantiskt trassel som fyller halva rummet. Ett rött garnnystan – utan början, utan slut – en olöslig härva tornar upp sig var jag än tittar.

Jag börjar dra i härvan för att hitta någonstans att börja nysta och reda ut, men det är omöjligt, ju mer jag försöker, desto hårdare knutar bildas. Hur jag än gör blir härvan bara värre och värre och jag förstår att snörhållarna väntar otåligt på mig, att jag är den som ska lösa situationen så att de kan komma vidare, fortsätta framåt.

Jag är hindret. Jag skapar knutarna.

Jag håller förtvivlat härvan i min hand. Det går inte. Det kommer inte gå.

Paniken växer. Jag vaknar.

Tröstad i M’s famn berättar jag om min dröm och alla konstiga detaljerna som jag inte förstår.

”Det är du som är flickan på taket. Det är du som är kvinnan i köket. Det är du som drar i den röda tråden.”

”Och den röda tråden är din bok, din skrivprocess. När du slutar försöka kommer det ordna sig.”

Jag är flickan på taket. Jag är kvinnan i köket.

Och det är jag som måste sluta dra i den röda tråden.

Amen.

————————————————————————————————

Detta inlägg sponsrades av mitt undermedvetna, min partner och min fingertoppskänsla för EXTREMT tydliga symboler som jag ändå inte lyckas tolka på egen hand…

I lägenheten på andra sidan gatan sitter ett litet barn och en kvinna och lägger pussel. Jag ser det, och jag ser att våra fönster är skitiga av grått regn och avgaser.

Den som ändå gillade pussel och kan få tiden att gå på ett pyssligt vis, tänker jag och tar en klunk av min Hof (värdo på pussel, bättre på Hof).

Hela livet är mest grått regn och avgaser för tillfället. Jag kompenserar med tända ljus, tulpaner och en struken duk. Inuti klöser rastlösheten och längtan river upp stora revor i min själ. Men det syns inte utanpå för hur skulle det se ut? Nej, det skulle vara ohållbart. Jag sväljer, torkar bort lite damm och stänger in mig i sovrummet med mina böcker.

Det är ju ingen idé att klaga. Man får antagligen inte ens klaga, det går inte någon nöd på de flesta av oss, trots allt, men vi kanske kan trösta oss med Strindbergs ”Det är synd om människorna” för det täcker ju in även oss med hittepåjobb, bostadsrätt och downshiftingdrömmar.

Det är synd om oss som lyssnar inåt och bara hör… ingenting, just nu. Förutom tomheten då. Och saknaden. Och bristen på kultur, umgänge, impulser. Det händer liksom inget där inne. Det ekar. Inget sprak, inget drag, inga svar – inte ens några vettiga frågor egentligen.

Bra säger någon. Bra. Då är det lugnt. Då är det stilla. Till freds. Men jag är inte tillfreds i stillhet. Mitt vatten är förgiftat, fiskarna flyter upp med bukarna uppåt, guppar döda i sörjan. Jag försöker förtvivlat fånga dem, hjälpa dem till liv igen, men det är förgäves.

Jag går varv efter varv på promenader med dyngsurt hår. Stegen ekar. Musiken överröstas med paniska röster som säger att slutet är nära nu. Viskar olycksbådande och jag skriker: VAR KOMMER NI IFRÅN? JAG VILL INTE HÖRA ER!

Världen krymper och skrumpnar och jag stretar emot för jag vägrar. Jag är jävligt bra på att vägra, det har jag gjort hela mitt liv.

Jag sätter mig på en bänk, jeansen absorberar det snöblandade regnet och alla minnen från en tid när det här inte fanns, när allt var blåa fjärilar och solnedgångar och när man kunde köpa varma kanelbullar mittemot Kvarnen vid 3.30. När ångest var vanlig jävla ångest. När den steg upp ur banala saker som meningen med livet, inte kastades upp ur stora kratrar av död och dystopi.

På bänken tänker jag att jag väntar på något som kanske aldrig kommer. Då blir svärtan ett slukhål som drar med sig allt i fallet.

Vaccin, döden, sommaren, helgen – alltid är det nåt.

Aldrig är det nu.

Avklädd reser jag mig och går och går och går för vad annat kan man göra?

Vi kommer aldrig till dörren och Godot väntar vi på förgäves.

När jag kommer hem bläddrar jag fram några bilder på paradiset och perspektivet förskjuts på en sekund.

För där står hon, invid vägkanten, och väntar.

På mig.

Aldrig förgäves.

Allt flyter. Panta rei.

Undrar om good old Herakleitos hajade att det var vår tillvaro 2020 han snackade om där för länge sen, nångång före Chrille the Frälsare. (Nej, jag går inte runt och slänger mig med Grekiska filosofnamn men jag hade faktiskt fyra i filosofi och besitter även kompetensen ”googla”)

För fy fan vad det flyter omkring nu, hörni. Inget är ju där det ska vara, inte ens julen. Den liksom… rör sig? Beter sig? Hamnar utanför fokus? Och alla underbara saker som livet innehöll har liksom sjunkit till botten av en syrefattig Östersjö.

Var är mina vänner, mina museum, mina barhäng, min mening?

Känns som att vi lever i ett rum där vattnet stiger och på ytan guppar fjäderlätta böcker, topz och toarullar, en och annan gul lök. Soffkuddar i syntet bredvid svart ångest blandat med hopp om något diffust som vi kallar vaccin men som vi inte vet säkert om vi faktiskt tror på.

Det flyter, det stiger, det kväver. Och vi? Ja, vi går omkring där på botten, bland slammet, trögt i slow motion med vatten upp till halsen och näsan ovanför på ett sätt som vi bara tänkte oss lite på skoj innan. Det är allvar nu. Vi kan fortfarande andas. Det går ingen nöd på oss om man jämför med många andra, men kul är det tamigfan inte.

Och svårt att få syre är det tamigfan. För vissa: bokstavligt. För andra: mentalt.

Min värld består av hallen, sovrummet, vardagsrummet och det oerhört spännande köket som man passerar då och då. Vill man ha det riktigt äventyrligt kan man öppna kylskåpet och se vad som bjuds (det visar sig alltid vara i stort sett samma saker som igår.)

Sen går jag ut. Tar en promenad till vårt kontor, eller åt andra hållet. Eller in till stan om det ska vara riktigt festligt. Det tar lite tid, men snart är jag där och trängs med tusentals andra.

Som går trögt i slow motion.

Våra blickar möts ibland och frågorna studsar mot varandra utan att få svar: vad fan är det som händer med oss?

På tio poäng: vart är vi på väg?

Passerar biograferna, teatrarna, krogarna, kaféerna. Passerar ett liv som var.

Vart är vi på väg?

Jag tar ett glas vin.

Jag tar ett glas vatten.

Jag tar en balkongkall Hof.

För det är väl torsdag? Eller tisdag? Eller lördag?

Det är väl en dag?

Eller?

Allt flyter.

När jag borstade tänderna imorse stod jag och glodde på titlarna i vår bokhylla (det är en smula roligare att borsta med eltandborste, men ändå en aktivitet som fortfarande platsar på min topp tio över tråkigaste sakerna i livet). I hyllan står ömsom vin, ömsom vatten, sida vid sida, uppradade, tålmodigt i givakt.

Som innehållsförteckningen av ett liv.

Jag har läst allihopa och dessutom varje ord eftersom jag har en enda diagnos (som jag känner till?) att brottas med – att jag måste läsa samtliga ord och kan aldrig hoppa över en sida i en bok. Mycket jobbig egenskap som gör att jag läser väldigt långsamt.

När jag står där som bäst med getingboet i käften, inser jag plötsligt att jag knappt kommer ihåg vad en enda bok handlar om. Jag får några bilder i huvudet, men mer än så är det inte. Hur är det möjligt?

Alla dessa tusentals lästimmar… som vattenånga. Dunstat.

”Maken”. En man och en kvinna va? Korta meningar, lite generationsroman? ”Testamente” – det var i våras, den var SJUKT bra, men jag minns inte riktigt varför. Det var Norrland och många syskon, välskriven. Eller är det ”Arv och miljö” jag tänker på? Eller var det hon med pappan som var ett svin? J. C. Oats! Alla mina Oats. ”Fallen”? Var det Niagarafallen eller var det nåt kriminalcase? ”Blonde” vet man ju vem det handlar om, men… inte mycket mer. ”Vad jag älskade” – säger alltid att det är en av mina bästa böcker, men fråga mig helst inte varför. ”Steglitsan” – men hallå! Karaktärerna, som att förflyttas in i boken, men jag minns inte vart. New York? Dagerman! ”Bränt barn”. Jag var 15 år och tyckte att varje ord var skrivet just till mig. Tänkte att om jag någonsin skrev nåt skulle det bli så. Ferranteserien. Oj vad långt och helt fantastiskt och helt omöjligt att komma ihåg. ”Mig äger ingen”. Jo, men där fick jag uppfräschning via ”Året med 13 månader” för ett par veckor sen. Fyllepappan, right? ”Nedstörtad ängel”. Den läste jag i somras men minns bara han som hade ett huvud i pannan, trots att jag var så tagen av boken att jag inte kunde släppa den.

Ja. Summa summarum. Jag kommer inte ihåg ett skit av det jag läser, även om jag älskar det medan jag håller på.

Och nu håller jag själv på att försöka skriva en bok. Man kan ju sannerligen undra varför. Vem ska läsa? Och vem ska inte komma ihåg ett skit? Ska den stå i någons hylla som en diffus gas och ta plats?

Vad är poängen? Poängen är ingen. Men sanningen – däremot – är att jag inte kan låta bli att skriva den här jävla helvetesboken, trots att jag inte kan eller vill. Jag kan nämligen inte dö förrän jag provat och det värsta jag kan tänka mig är ett evigt liv.

Man kan verkligen undra om mina självinsiktsnivåer ligger i höjd med Donald Trumps? Att skriva bok, mina vänner, är nämligen något helt annat än att blogga. Det hade ni redan förstått allihopa, men jag har alltid varit en slow starter, så ni får ha tålamod med mig. Att skriva roligt här i bloggen är inte samma sak som att skriva träffsäkert, tight och snyggt sida upp och sida ner. För helst ska det hänga ihop och helst ska det vara logiskt och helst ska det vara roligt och händelserikt. Jag är den mest ostrukturerade person som finns (fick alltid beröm för innehållet i uppsatserna i skolan, men alltid avdrag för att jag inte hade gjort en disposition – DISPOSITION MOTHERFUCKERS?!? Jag är väl för fan inte Einstein!!!)

Jag har i alla fall hajat det nu. Att min lust dör i takt med att jag behöver vara strukturerad. Och jag lider.

Samtidigt som jag njuter.

För ärligt talat. Det här är det enda jag kan. Det. Är. Det. Enda. Jag. Kan.

Ni andra kan laga mat och snickra och måla och föreläsa och projektleda och förvalta pengar åt andra och ta hand om barn och allt möjligt vackert. Men jag kan bara det här.

Så jag får gott hålla på.

Det är bara att förvandla det här lilla helvetet till något underbart.

Nu vet jag att Sartre hade fel. Helvetet är inte de andra – det är i själva verket vi själva i våra begränsningar och tillkortakommanden.

Vi är vår egen kvicksand i tillvaron.

Jag kommer i alla fall ihåg vad han sa. Sartre.

Det är alltid nåt.

Man får vara glad för det lilla.

Jag är uppe alldeles på tok för tidigt och av någon anledning tittar jag ut på gatan. Jättekonstigt, för sist jag kollade fanns det absolut inget att titta på, en väldigt ospännande gata egentligen. Den här gången blir jag hastigt deprimerad: den bekanta synen av människor som skrapar bilrutor.

Jaså. Vi har kommit dit nu alltså. Det ska skrapas och viras halsdukar och halkas omkring och ironiseras över feministisk snöröjning.

Är det i år jag behöver skaffa broddar?

Men sen blir jag plötsligt överdrivet glad, för det måste ju samtidigt innebära att sommaren definitivt är över och att ingen längre behöver försöka få mig att vilja bada. Jag får några månaders respit från fenomenet att olika personer känner behovet av att berätta för mig om hur det känns att bada, förklara hur himla skönt det är – ”I alla fall efteråt.”

Ingen behöver heller fråga mig om jag SKA bada eller när jag badade senast. Jag behöver heller inte svara på frågan om hur många grader det behöver vara för att jag ska kunna tänka mig att bada.

För bada, det är det tydligen VÄLDIGT viktigt att just JAG gör?

Varför kan ni inte bara låta mig INTE bada? Jag vill inte. Jag är snart 50 år, jag har badat mycket i mitt liv, jag är fullt införstådd med vad det innebär, jag vet hur det känns, ingen behöver berätta det för mig. Jag sitter till och med på information om hur det ”känns efteråt” – ändå väljer jag bort att göra det.

Jag vill helt enkelt inte bada, oavsett vad folk säger.

Och jag vill inte cykla. Även om jag bor nära stan och det skulle gå så snabbt så snabbt och vara så väldigt praktiskt och enkelt – jag VILL inte cykla. Jag är inte en person som cyklar. Jag tycker inte det är roligt eller skönt. Jag tycker det är klaustrofobiskt och vidrigt att trängas på underdimensionerade cykelbanor och svettas i grupp i fula funktionskläder.

Jag har gjort det, jag vet hur man gör och hur det känns – men jag vill inte och jag kommer inte.

Om nästan ALLA ANDRA i hela stan cyklar – är det inte lite bra och praktiskt om jag INTE gör det? Cykla gör man på sommarlandsvägar utan hjälm. Inte med dubbdäck och Hövding över Skanstullsbron.

I alla fall inte jag. Vissa saker känns färdigpratade, färdigavhandlade, jag är klar och jag kommer att meddela om något förändras. Men tills ni hör annat: jag badar inte, jag cyklar inte.

Vill ni veta lite om vad jag faktiskt gör? Jag skriver på en bok. Jag njuter av att vara sambo och av att varje kväll få höra hans andetag bredvid mitt. (Han somnar alltid före mig varje kväll, fast han säger att det inte är så…)

Jag bygger ett gästhus, försöker vara verksam som tonårsförälder, brottas med klimatångest och klimakteriet och undrar vad jag ska bli när jag blir stor.

Det gör jag.

Men jag badar inte.

Och jag cyklar inte.

Jag ringer om något förändras.

Jag kan inget om textilt handarbete. I femman sydde jag ett par byxor som sprack i grenen första gången jag hade dem på mig och när vi skulle sticka valde jag att göra ett pannband. Det var enkelt, tunt och mjukt och blev klart väldigt fort. På den tiden gillade jag snabba resultat och hårda saker som att svarva eller bränna eller hyvla.

Tyg och garn liksom rann ur mina händer, gav ingen respons. Trä var på riktigt. Trä och jag snackade samma språk.

Tillvaron är ju också lite som ett texilt handarbete ibland. Den har en viss divighet över sig. Det är liksom på tillvarons villkor vi tar oss fram, aldrig våra egna. Den låter oss gärna tro att det är vi som bestämmer, men det är givetvis en livslögn. Tillvaron vet det här, men älskar att betrakta oss när vi stretar fram och gör oss till. Det tycker den är humor.

Därför använder den ett upplägg som påminner om syslöjden i trean, för det är den roligaste perioden.

Det är avigheter och rätheter och det ska vikas och fixas och läggas tillrätta innan man nålar fast nåt lite mer permanent. Det finns ett sorts mönster, men det är ritat på skirt smörpapper, väldigt svårt att tyda och väldigt svårt att hålla sig till. Saxen är i stort sett alltid för slö och det blir lätt revor och riv som fuckar upp den plan man trots allt försöker ha. Och så sticker man sig. Och så tar undertråden slut. Och så trasslar det sig.

Och det är OMÖJLIGT att få in tråden i den där lilla satans nåljäveln. Sen ska man fästa allt på baksidan och när man vänder på skiten har man sytt ihop fickan på mitten.

Men så ibland sker det en helt obegriplig magi, alldeles av sig själv. Ibland blir de slitna trasmattorna till en väv av något som går att förstå. Det dunkar rytmiskt och ett motiv växer fram. Färgerna lägger sig perfekt intill varandra och allt känns logiskt, genomtänkt och vettigt.

Som när vi hittar en ny bra skola till barnet. Som när några dagars skräckbesked vänds till något ofarligt och friskt. Som när tandläkaren är snäll och kunderna älskar det jag gör och människor skickar mail om att de gillar mina texter. Som när den nyvunna samboeuforin sköljer över mig om kvällarna och allt känns så sjukt rättvist.

Som när jag får skriva på boken och det faktiskt inte bara är snack längre.

Mönstret. När det gör sig synligt för mig.

Om jag tittar noga jag kan se farmor och mormor där, sittande vid varsin vävstol. Spolen som far. Dunk dunk. Ett varv till. Ett varv till.

Tusentals varv till. Miljoner?

De tittar upp på mig och ler, båda två. För de vet. De är färdiga. Allt är avklarat, deras handarbete är slutfört. De är ute på andra sidan.

Deras mönster i min väv. Mitt i deras.

Så börjar vi om igen.

För det är omöjligt att sluta.

Dunk dunk.

Som ett hjärta.

Precis när jag kommer ner över Maria Magdalena kyrkogård ljuder Sir Duke i lurarna. Stevie Wonder i sin allra happiest form. Hur levnadsglad kan en snubbe vara? Det är inget jag brukar lyssna på, men där var han i alla fall och fyllde upp mig till bredden.

Och då var jag ändå redan ganska full, precis utsläppt från en intensiv coachingsession. Jag är ett skepp i nöd, tänker jag (och spelar ut hela mitt priviligerade medelklass-dramaqueenregister). På väg ut över havet söker jag krampaktigt efter olika bojar som ska kunna stoppa mig från att dras med strömmen mot svarta meningslösa hål och avgrunder. Men kravkoftan är tung och lång och drar åt sig vatten, garnet sväller, jag simmar. Jag sjunker… Hjälp mig. Jag sjunker.

Lägg av. Plocka ihop dig. Du är en vanlig människa, som tror dig vara mitt i livet, men i själva verket är väldigt orolig för att det kanske inte är så. Det skulle kunna vara slutet. Det är garanterat inte begynnelsen i alla fall (jag har fått artros på vänster långfinger – eller är det en förslitningsskada..?). Vad ska jag göra med det som är kvar?

Stevie sjunger. Jag går.

You can feel it all over
You can feel it all over, people

Blickar ut över gravarna och krocken är så absurd att allt plötsligt blir helt stilla. Fullt med folk. Hallå? People. Can you feel it? Jag står mitt ibland dem och drar in storstadens tungmetaller som om det vore den självklaraste grejen. Ett svagt illamående drar förbi och jag tänker att det kanske är Hornsgatsluften, men jag vet att det är något annat.

Det är inte vad jag andas – det är att de inte längre kan. Det är Bengt, Magdalena. Johan. 1964-2000. 1935-2004. 1947-2015.

Och så hon, vars namn nästan suddats ut. Det går inte att tyda. Det börjar möjligen på F.

Från ingenstans betyder det plötsligt inget var jag för tillfället balanserar fram på den här märkliga tidslinjen. Det spelar ingen hur mycket som ligger bakom eller hur lite som är kvar.

Jag är ju här nu. Jag och Sir Duke.

And we can feel it all over. I varenda por och muskel, varenda hjärtslag och cell.

Det är i den krocken jag finns.

Det är i den krocken vi alla finns.

Och jag vill leva så jävla, jävla mycket det bara går.

Innan det är all over.