Frida Spikdotter Nilsson

Det är ju ett satans värv det här med att skriva böcker när man är den snabba kickarnas quinna. Här sitter jag, i min otroliga ensamhet, och spottar ur mig geniala saker men har ingen att dela dem med. För nej. De kan inte tas ur sitt sammanhang och samtidigt behålla sin kraft. De ligger inbäddade som små juveler i en textmassa som endast en promille (om ens?) av mänskligheten kommer att ta del av. Det krävs en smärre arkeologisk utgrävning för att hitta dem. Och sannolikheten att någon kommer att lägga märke till dem på samma sätt som jag gör… Sannolikheten att de ska hittas, penslas fram och liksom få betydelse… ja, den är inte särskilt stor. Nästan alla kommer förbli olästa. De kommer hänga där på raderna och lysa starkt i mörkret där ingen passerar. Så vad är meningen? Säg det, det som kan. Varför fortsätter jag? Se ovan. Små förtjusta utrop och en och annan piruett vid tangentbordet undslipper mig. Just där och då tänker jag att det finns guld bland gråstenen. Jag är en språkets alkemist. Som skapar en intrikat väv av ord, spinner den med rastlösa fingrar, flätar ur ett sinne som aldrig står still… En dag – som kanske är vacker eller inte – kommer någon springa rakt in i den. Fångas upp och snurras in. En lagom stor människa kommer kanske någonstans...

Det är poppis att vara “vert” åt nåt håll. Introvert. Extrovert. Ambivert. Man vet förmodligen att man är på väg att bli Bockstensmannen när man tänker: kan vi inte bara få vara litegrann, utan titlar. Vi vill arta människor likt växter och svampar, kategorisera, som om vi vore Carl Von Linné. Sortera vår underbara komplexitet i små fack och lådor i ett galleri. Nåväl. Jag är lite av varje “verthet”. Framförallt är det omgivningen som påverkar vilken av formerna jag antar. Je suis Barbamama, som jag brukar säga. Jag formar mig omkring min egen vardag som en boaorm. Jag kramar den hårt tills jag inte orkar mer, då släpper jag och visslar iväg, ljudlöst. Ibland går jag hem från fester utan att säga hej då. Ofta kommer jag utan att hälsa på alla. Jag glider i mellanrummen och går på toa strategiskt, ser till att försvinna i mängden. Har ont i magen inför mingel, stålsätter mig och mobiliserar hela min mentala insatsstyrka för att orka ens klä på mig finkläderna – i den mån jag ens har några. Jag lutar mig mot en vägg och hoppas att ingen ska se skillnaden mellan mig och tapeten. Många gånger fungerar det för folk är egentligen mest intresserade av sig själva i första hand. Ibland gör jag motsatsen. Jag gör entré! Jag är här nu – som ni väntat, nu kan festen...

Jag hade varit i lägenheten i stan i cirka 45 minuter innan jag blev uttråkad. Uttråkad kanske inte är rätt ord, känslan drar nog mer åt meningslöshet. Jag saknar trädgården och ljuden, de oväntade, det som hela tiden förändras. Naturens röst, det språket med alla sina dialekter och toner. Skogen som gör sig påmind och överraskar. Inatt såg jag till exempel en lysmask! Som en enda ensam klargrön stjärna mitt i gräsmattan. Kunde inte sova på flera timmar efter det. Lysmaskar alltså! Finns de ens? (Ja, och jag vet att det är en uräcklig långformad slags skalbaggefluga, men vem fan är inte det egentligen?)Här i stan finns inget att titta på mer än rummen. Ska man se något levande behöver man antingen stå och glo in i nån grannes lägenhet som ett psyko. Eller öppna vardagsrumsfönstret och hänga ut sig över gatan där folk gör i princip en sak: går fram och tillbaka med olika hundar. Vill man ha omväxling kan man öppna fönstret åt bakgården istället. Där gör folk också bara en sak – går till återvinningsrummet – men det kan vara lite spännande att se hur olika personligheter bär sig åt med sina kassar och kartonger. Ihopvikarna stirrar buttert på kartongjonglörerna. Än så länge har jag inte sett dem som ställer dit möbler och stekpannor och lite annat de vill bli av med? Förmodar att de främst...

När jag var nyskild i ett annat liv uppsökte jag en ganska dyr terapeut. Jag kunde nämligen inte äta, sova, andas eller tänka vilket gjorde livet lite väl meningslöst och jag tänkte att så här orkar jag inte ha det särskilt länge. Let’s start den här dryga sorgeprocessen per omgående så jag kan fortsätta leva. Så tänkte jag (fast något mindre klarsynt).Min terapeut var suverän. En äldre kvinna som var på mitt lag men som också hutade åt mig med jämna mellanrum. Under de första samtalen ville hon veta lite om hur det varit de sista åren i äktenskapet. Jag berättade bland annat att jag varit så oerhört trött. Trött som i sömnig, alltså. Man är ju det som småbarnsförälder, det går jag med på, men jag förklarade att jag några gånger reflekterat över att jag blev extra energilös varje gång vi skulle hitta på något roligt som familj. Gå på Skansen till exempel. Jag somnade på en bänk. Semestrarna. Jag ville bara sova. Förlamad. Som om det var något fel på fysiken?Då sa hon: det låter som att du haft en nedstämdshetsdepression under en längre tid. En… vaddå, sa du? Jag?! Ha ha! Nej, nej, nej, kvinna. Du missförstår – jag är den glada. Har jag glömt säga det? Då säger jag det nu: jag är den glada. Depression är inget jag jobbar med. Tvärtom! Jag är den...