Frida Spikdotter Nilsson

Man blir aldrig klar – eller den hånskrattande tejpen

I stjärntecknet Jungfruns beskrivning står ibland att hon är logisk och mycket organiserad, inte sällan förekommer ordet “pedant”. Länge försökte jag foga in mig i det. Inte för att jag trodde på horoskop, nej, det gör jag inte. Kanske handlade snarare om nåt slags… hopp? En gång tog jag alla mina kasettband i mitt tonårsrum, drog försiktigt ut det medföljande papperskonvolutet med låttexter (kommer ni ihåg hur liten text man kunde läsa utan problem?) och klippte till ett nytt av vitt rent papper. På kasettbandets rygg skrev jag namnet på artisten med en rosa penna, eftersom det var 80-tal. Jag hade ganska många band och begränsat tålamod. Och pennan var en sån där bred överstrykningspenna, inte ens ett kalligrafiproffs hade kunnat få det att se bra ut med de förutsättningarna. Jag tröttnade (så klart) efter två kasetter, men fortsatte ändå eftersom målet var att det skulle se någotsånär enhetligt ut i bokhyllan. Det här är möjligen det allra fulaste jag gjort, och då hade jag ändå redan gjort ett par mintgröna byxor i syslöjden (de sprack i grenen första gången jag tog på mig dem och gick till kiosken vid torget, inte särskilt lång promenad.) Utöver att det var estetiskt motbjudande så var det omöjligt att läsa. Under alla mina resterande tonår var jag tvungen att alltid plocka ut bandet ur fodralet för att se vad det innehöll. En...

Läs mer

Lugnet, stormen och ditt kreativa vågskvalp

Det står stilla. Jag ligger på en filt i skuggan, luften är som sammet. Det fläktar ibland, men oftast bara stiltje. Det gäller även insidan. Jag försöker tänka smarta tankar men det kommer ingenting alls. Det mesta rör sig på ytan och kommer inte djupare än så. Extravaganta middagsplaner, möjliga badutflykter, vilka gäster kommer på besök härnäst och borde jag inte diska frukostdisken före lunch?  Nej. Jag pallar inte. Det värdsliga. De mest kittlande idéerna har utmattade fallit till marken utan att orka resa sig. Mitt huvud som en kork, guppande hit och dit mellan banaliteterna. Så drar små svala...

Läs mer

Alex. Morris. Frida.

Jag fick ett svar. Inte ett positivt, nån måtta får det ju vara, men det var ett personligt svar, inte det standardmässiga “Tack, men nej tack” som jag blivit så van vid. Jag fick ett svar och min lilla värld rullade runt ett halvt varv, som en glad (korkad?) men ganska ouppfostrad hundvalp. För en stund hamnade alla sakerna på fel plats i bröstet, en förnimmelse av något annorlunda, en förflyttning. Som när man noga lägger smörpappret över Kalle Anka och börjar fylla konturerna med sin trubbiga blyertspenna och av misstag råkar flytta papperet. Två världar blir synliga. Den ena i färg bakom mjölkig dimma, den andra blekgrå och endimensionell i förgrunden. Och plötsligt vet jag vart jag ska och vad som krävs för att komma dit: fokus, koncentration och tid. Jag ska igenom. Jag är på väg igenom. Sakta, sakta kommer det gå. Men det ska gå. “Förlåt att du har fått vänta på svar från oss. Det beror på att vi har läst med intresse och tycker att det har många kvaliteter.” Manuset tog sig hela vägen till manusgruppen som tog sig tid att återkomma med feedback. De tycker att huvudkaraktären Alex är för arg och för grund, de vill veta mer om hennes bakgrund. De tycker Morris är för opåverkad av att ha blivit lämnad av sin mamma. Hur kan jag bli så glad över den...

Läs mer

Att vara kvar en stund

Det är domedagsvarmt. Det är som att vi slipper kliva ner i helvetet – det kommer helt enkelt upp och hämtar oss eftersom det lärt sig att vår samtid är van vid att få allt levererat till dörren. Smyger sig på bakifrån med en kall GT i handen, njutning och skrumplever i ett, det vet vi, men kan inte låta bli. Helvetet överraskar på ett långsamt vis som börjar gå snabbare och snabbare. Och vi tänker – bäst att passa på medan allt faller. Kanske är det bäst så? Kanske är allt ändå för sent? Jag sitter i skuggan och kippar efter andan. Mycket handlar om att överleva just nu och tiden är en transportsträcka till svalare väder. Jag njuter inte, jag vill bara ha det överstökat. Tack o lov blåser det. Vinden väser i trädkronorna. Kastanjen är redan brun och jag har Googlat. Det är en bakteriesjukdom som klättrat uppåt i zonerna på grund av – trumvirvel! – klimatförändringarna. På himlen ritar flygplanen spår, ett efter ett, hela tiden, dygnet runt, det tar aldrig slut… Förrän det verkligen tar slut. Från min plats i skuggan ser jag den lilla plätten bakom vårt nya gästhus, den där grävskopan hävde upp lera och sten innan husets grund kom på plats. Skopan gjorde hotfulla sår i min trädgård och trots att jag visste att det inte hade kunnat ske på annat...

Läs mer

Skriv för att du lever – och lämna svaret på en gåta

Hejsan,Jag hörde ett radioprogram om döden. Eller egentligen handlade det väl snarare om livet och om hur man kan göra det så långt som möjligt – kanske evigt? Forskare, filosofer och renlevnadsmänniskor pratade på om olika metoder som förhindrar åldradet, om hur vi idag har teknik som kan stretcha våra fysiska förutsättningar. De var proffs på sina saker, men jag hörde bara en samling ångestfyllda människor som lägger hela sin livstid på att desperat skjuta bort tanken på att vi ska försvinna en dag. Under tiden målade jag ett dörrfoder och försökte ignorera ett halsont (som senare skulle visa...

Läs mer

Senaste kommentarer


Prenumerera på nyhetsbrevet: