Jag kan inget om textilt handarbete. I femman sydde jag ett par byxor som sprack i grenen första gången jag hade dem på mig och när vi skulle sticka valde jag att göra ett pannband. Det var enkelt, tunt och mjukt och blev klart väldigt fort. På den tiden gillade jag snabba resultat och hårda saker som att svarva eller bränna eller hyvla.

Tyg och garn liksom rann ur mina händer, gav ingen respons. Trä var på riktigt. Trä och jag snackade samma språk.

Tillvaron är ju också lite som ett texilt handarbete ibland. Den har en viss divighet över sig. Det är liksom på tillvarons villkor vi tar oss fram, aldrig våra egna. Den låter oss gärna tro att det är vi som bestämmer, men det är givetvis en livslögn. Tillvaron vet det här, men älskar att betrakta oss när vi stretar fram och gör oss till. Det tycker den är humor.

Därför använder den ett upplägg som påminner om syslöjden i trean, för det är den roligaste perioden.

Det är avigheter och rätheter och det ska vikas och fixas och läggas tillrätta innan man nålar fast nåt lite mer permanent. Det finns ett sorts mönster, men det är ritat på skirt smörpapper, väldigt svårt att tyda och väldigt svårt att hålla sig till. Saxen är i stort sett alltid för slö och det blir lätt revor och riv som fuckar upp den plan man trots allt försöker ha. Och så sticker man sig. Och så tar undertråden slut. Och så trasslar det sig.

Och det är OMÖJLIGT att få in tråden i den där lilla satans nåljäveln. Sen ska man fästa allt på baksidan och när man vänder på skiten har man sytt ihop fickan på mitten.

Men så ibland sker det en helt obegriplig magi, alldeles av sig själv. Ibland blir de slitna trasmattorna till en väv av något som går att förstå. Det dunkar rytmiskt och ett motiv växer fram. Färgerna lägger sig perfekt intill varandra och allt känns logiskt, genomtänkt och vettigt.

Som när vi hittar en ny bra skola till barnet. Som när några dagars skräckbesked vänds till något ofarligt och friskt. Som när tandläkaren är snäll och kunderna älskar det jag gör och människor skickar mail om att de gillar mina texter. Som när den nyvunna samboeuforin sköljer över mig om kvällarna och allt känns så sjukt rättvist.

Som när jag får skriva på boken och det faktiskt inte bara är snack längre.

Mönstret. När det gör sig synligt för mig.

Om jag tittar noga jag kan se farmor och mormor där, sittande vid varsin vävstol. Spolen som far. Dunk dunk. Ett varv till. Ett varv till.

Tusentals varv till. Miljoner?

De tittar upp på mig och ler, båda två. För de vet. De är färdiga. Allt är avklarat, deras handarbete är slutfört. De är ute på andra sidan.

Deras mönster i min väv. Mitt i deras.

Så börjar vi om igen.

För det är omöjligt att sluta.

Dunk dunk.

Som ett hjärta.

Precis när jag kommer ner över Maria Magdalena kyrkogård ljuder Sir Duke i lurarna. Stevie Wonder i sin allra happiest form. Hur levnadsglad kan en snubbe vara? Det är inget jag brukar lyssna på, men där var han i alla fall och fyllde upp mig till bredden.

Och då var jag ändå redan ganska full, precis utsläppt från en intensiv coachingsession. Jag är ett skepp i nöd, tänker jag (och spelar ut hela mitt priviligerade medelklass-dramaqueenregister). På väg ut över havet söker jag krampaktigt efter olika bojar som ska kunna stoppa mig från att dras med strömmen mot svarta meningslösa hål och avgrunder. Men kravkoftan är tung och lång och drar åt sig vatten, garnet sväller, jag simmar. Jag sjunker… Hjälp mig. Jag sjunker.

Lägg av. Plocka ihop dig. Du är en vanlig människa, som tror dig vara mitt i livet, men i själva verket är väldigt orolig för att det kanske inte är så. Det skulle kunna vara slutet. Det är garanterat inte begynnelsen i alla fall (jag har fått artros på vänster långfinger – eller är det en förslitningsskada..?). Vad ska jag göra med det som är kvar?

Stevie sjunger. Jag går.

You can feel it all over
You can feel it all over, people

Blickar ut över gravarna och krocken är så absurd att allt plötsligt blir helt stilla. Fullt med folk. Hallå? People. Can you feel it? Jag står mitt ibland dem och drar in storstadens tungmetaller som om det vore den självklaraste grejen. Ett svagt illamående drar förbi och jag tänker att det kanske är Hornsgatsluften, men jag vet att det är något annat.

Det är inte vad jag andas – det är att de inte längre kan. Det är Bengt, Magdalena. Johan. 1964-2000. 1935-2004. 1947-2015.

Och så hon, vars namn nästan suddats ut. Det går inte att tyda. Det börjar möjligen på F.

Från ingenstans betyder det plötsligt inget var jag för tillfället balanserar fram på den här märkliga tidslinjen. Det spelar ingen hur mycket som ligger bakom eller hur lite som är kvar.

Jag är ju här nu. Jag och Sir Duke.

And we can feel it all over. I varenda por och muskel, varenda hjärtslag och cell.

Det är i den krocken jag finns.

Det är i den krocken vi alla finns.

Och jag vill leva så jävla, jävla mycket det bara går.

Innan det är all over.

Alla har åkt och jag drar det sista penseldraget. Den vita färgen lägger sig i tjocka blanka lager och tränger sakta in i det väderbitna träet. Gör det röda ännu rödare och döljer sanningen. Älskade centimetrar på en stor oviss jord.

Nyss: röster och träskor i grus. Dova ljudet av bildörrar som slås igen. Nu: grannens gräsklippare och mitt stönande där jag klättrar omkring på ett litet tak med livet som insats. Man är ju inte 25, som det brukar heta. Inte till kroppen i alla fall.

Sätter mig på pallen och betraktar mitt verk i några tysta minuter. Det drar i kroppen av rastlöshet. Den är inte van vid ensamheten och behöver några timmar på sig att vänja sig. Kanske ett dygn eller så. Jag vet att det kommer, men just nu sjunker hjärtat sakta till botten för vad är poängen med ett hus utan människor i det?

Tittar på händerna som är bruna av solen och fläckiga av vit vattenburen färg. Mellan färgfläckarna rynkar sig huden i ett 47-årigt landskap. Berg och dalar av upplevelser. Händer som tröstat och hållit, som dunkats hårt i kuddar, som fått stickor och sår, som doppats i ljummet sommarhav och som begravt förtvivlan och dolt skratt. Som varit små och blivit stora. Som spikat, rensat ogräs, hackat lök efter lök efter lök och bytt tusen blöjor.

Fingrar som skrivit miljoner bokstäver. Formulerat ord. Varit budbärare åt en förvirrad hjärna.

Lägger ner penseln, tar fram datorn för första gången på veckor och skriver det här. Provar om jag fortfarande kan. För varje månad som går blir jag alltmer osäker på den saken. Ändå verkar det en omöjlig sak att sluta med.

En omöjlig sak.

Så jag fortsätter väl då.

Som den envisa jävel jag tydligen är.

En vacker dag kanske det blir nåt.

Om det inte redan hänt.

Jag tar med saxen ut i trädgården och går ett varv. Det är här jag lever nu, precis bredvid trädgården. Med tårna i gräset och suset från träden.

Varje gång jag plockar en blomma gör det en liten smula ont – vem är jag att ta för mig? Å andra sidan är det jag som planterat de flesta fröerna, tänker jag och plockar ändå.

Alla år jag kämpat. Alla spadtag och ogräskamper. Alla förtvivlade dagar av torka. All oro och vånda. Mina investerade livstidstimmar har förvandlats till näringsrik jord.

En ros. En stjärnflocka. En gren från jasminbusken.

Saxen skär genom tiden. Klipper av och minskar timmarna, en i taget. Gör ärr som sakta sluts bakom mig utan att någonsin försvinna. När jag vänder mig om ser jag dem alla.

Jag sätter blommorna i vaser. Stora och pyttesmå. Inne och ute. Jag behöver ha dem överallt, nära mig, intill. Jag behöver ha dem inom synhåll, känna deras kronblad, absorbera deras söta dofter. Jag behöver vakna och somna till dem. Leva och dö till dem.

Det räcker inte till, tiden räcker inte till. De slår ut och vissnar bort innan jag hinner med. Försöker minnas dofterna, men de löses upp blåser bort.

Och barnen försvinner upp i den svala skogen. Jag hör deras röster, deras skratt som ekar mellan de höga stammarna.

Jag vill plocka deras röster. Sätta dem i vaser. Stora och pyttesmå.

Men jag hinner inte.

Skrattet försvinner upp i trädkronorna och blandas med stjärnorna på himlen.

Jag sitter kvar och försöker förstå vart tiden tar vägen.

Tystanden hörs genom motorljudet. Jag ser den, jag ser att det är tyst, för träden är alldeles stilla där de står utmed grusvägen. Det finns inga löv ännu, men grenarna rör sig inte.

Allt är stilla precis utanför vår hastighet.

Jag har längtat efter det här. Sen vi flyttade till betongen har jag saknat mina fåglar och det vet han, han som  kör. Han som alltid vill göra bra.

Han vet att jag har en längtan och han kör mig, okommenterat. Han vill göra bra och förflyttar mig till rätt plats.

Det är den typen av kärleksförklaring. Den är också tyst, precis som skogen.

Och så träffar vi vänner i den här konstiga tiden, utomhus, på håll men så klart lika nära som vanligt – eftersom det är massor som är annorlunda men på samma gång så väldigt mycket som vanligt. Vi sitter där och fryser och pratar om det självklara, det som inte går att bortse ifrån. Och jag är så less på att prata om just det, men det går inte att undvika, för det måste pratas om.

Och citronfjärilarna i solen utanför bilfönstret. Deras ängsliga vingar. Kastas hit och dit i vinden.

På väg till dasset ser jag en annan fjäril, en mörk med gräddvita, skira kanter och blåa skimrande fläckar. Jag vet direkt men när jag kommer in frågar jag ändå efter fjärilsboken för jag måste se. Det kan inte vara så.

Men det är så.

En sorgmantel och jag tänker att det inte är en bra sak. Att det betyder något. Fast å andra sidan betyder allting massor hela tiden?

Men på kvällen kommer döden och sveper bort en del av allt hopp jag ändå  lyckats bygga upp under dagen. Varje dag går ut på att bygga upp, behålla, andas och hålla emot.

Och jag tänker på min syster, hon som jag sitter fast i och som sitter fast i mig. Tänker på att vara kvar. Att inte vara den som går.

Att bli den som är kvar.

Då tar orden slut och allt blir bilder och musik och scener.

På natten blåser det hårt och jag kan inte sova. Allt skakar och jag är inte van vid att ha naturen så nära nu när vi bor i betongen. Han ligger oberörd vid min sida och andas. Så levande. Varm. Sover stilla.

Stirrar ut i mörket och tänker att det kanske är så här det är.

Att vara kvar – och att gå.

Mörker.

Om hon försvinner så dör jag.

Vinden tar tag i tegelpannorna. Jag blundar och tänker att nu går allt sönder.

Sen är det morgon.

Jag tänker på döden. Jag tänker på att döden ganska säkert inte alls är som på film när den kommer. Den kommer förmodligen liksom bara, från ena minuten till den andra, och så poff är det över. Ganska odramatiskt.

Jag föreställer mig att den bara händer, ganska okommenterat. Det är allt som händer efteråt som är själva grejen. Någon försvinner men resten blir kvar.

Och det där med att bli kvar…

Vaknar om nätterna i vårt nya sovrum med de ljust gröna väggarna. När vi målade dem kändes det väldigt viktigt, den gröna tonen, att den blev rätt. Nu är det skönt att det är gjort, men det känns avlägset att det fanns en tid när vi spenderade flera timmar med att bestämma oss för just den färgen.

Var det onödiga timmar? Jag menar, nu när det ändå kanske tar slut. Var det verkligen det jag ville lägga min tid på?

Jag har skrivit ner de viktigaste koderna och egentligen borde vi gifta oss lite snabbt, men det blir nog svårt att få till nu för man vill ju helst ha en sjuhelvetes fest i så fall. Och går inte det kan det lika gärna vara. Men rent juridiskt borde vi ha… ännu en sak i högen av alla saker som vi skulle lagt tiden på istället för att till exempel… tursamt nog kommer jag inte på så himla många saker jag borde gjort. Jag har spenderat tid med min familj och mina vänner, skrattat mycket, jobbat med saker jag gillar, uppfyllt drömmen om ett torp, badat i havet, gått i terapi, blivit älskad, älskat, druckit champagne, hjälpt mina närmaste när jag kunnat, pratat massor, skrivit massor och luktat på blommorna.

Jag har fanimig levt så mycket jag kunnat.

Går på promenader, försöker jobba, försöker tänka klart, försöka läsa böcker, försöker skriva – men egentligen är det bara själva promenerandet som verkligen funkar. Att vara i rörelse (eller möjligen nerdrogad?) är det enda som biter på min ångest, så mycket har jag lärt mig i livet.

Men så plötsligt tränger andra tankar sig upp ur underjorden. Som de där små gröna bladen i krukorna på balkongen, spränger sig upp, välter jorden åt sidan, böjer sig mot solen och bara vill leva till varje pris.

Och då slår det mig att jag lika gärna skulle kunna överleva det här?

Vilken grej i så fall. Om det fortsätter ett tag till.

Det blir lite lättare att andas.

”Hur har det gått med flytten?”

Alla frågar. Jag svarar varje gång, men är osäker på om jag menar allvar när jag säger att det går bra. Hur vet man?

Personliga ägodelar har förflyttats från en plats till en annan. Det är bra. Antalet fulla kartonger minskar. Det är också bra. Vi har ganska många möbler och har tittat på På spåret två gånger i vår nya soffa. Det får räknas som jättebra. Nästan som hemma.

Nästan. Som. Hemma.

Men inte helt.

Mikron (det finns en mikro där jag bor!), spisen, tvättmaskinen och torktumlaren ger ifrån sig små irriterande pip så fort det är nåt – typ ”jag är klar nu, kom och bry dig.” En lättkränkt samling tekniska prylar söker uppmärksamhet bara för att de gör det de är till för? Obegripligt. Jag har bett min sambo (det finns en sambo där jag bor!) att hitta, montera bort eller tejpa över samtliga högtalare. Han jobbar på det.

Alla hoppas att han blir klar innan jag blivit sinnessjuk.

Vi är på Ikea varje söndag och testar vår relation, det ingår tydligen i det stora sambo-testet. Varje gång har vi med oss en eller flera tonåringar som har varierad grad av engagemang. Vissa av dem dansar hellre än prova säng, andra tycker att det blir stressigt att välja matta medan ytterligare andra är oerhört beslutsamma och har koll på läget. Mitt läge har ingen koll på.

Jag drar kreditkortet och lider i tysthet.

Jag går in på Ica för att handla middag till fem personer och när jag plockat hela korgen full och scannat allt utom jätteklasen med bananer, kommer tre sms om att alla utom en äter på annan plats.

Jag drar kreditkortet och tröstäter en banan på hemvägen. När sista middagstuggan precis är svald och nersköljd, sticks en nyckel i dörren och någon undrar om det finns mat… ändå. Liksom.

”Det finns ganska många bananer…”

Det är rak insyn i vårt sovrum, ett av tonårsrummen är stort som en tändsticksask, det doftar suspekt från handfatet i badrummet och grannarna är inte övertaggade på att vi borrar i väggarna om kvällarna. Allt är nytt och fräscht och praktiskt – och lite själlöst.

Så ja. Hur har det gått med flytten? Jotack, bara bra, det är bara inte riktigt hemma än…

Men vi är på god väg att fixa det. Vi håller på och det finns tydliga indikationer på att vi är på rätt väg.

Samtalen kring det nya gigantiska köksbordet som jag älskar passionerat. Soffhänget. Myllret i köket som plockar och fixar. Dov trivsam bas innanför stängda dörrar. Små röster som viskar ”Åh vad mysigt!” när jag tänt ljus och köpt blommor för att dölja det värsta kaoset.

Att somna tillsammans. Varje kväll. Till bruset från Söderledstunneln.

Det är på väg att bli ett hem.

Och det är bra.

Den sista natten är här nu och cirkeln sluts mellan flyttkartongerna. Jag minns exakt hur det var när jag kom hem för första gången. Minnet är starkt, rent fysiskt, för jag upplevde en sorts eufori som höll i sig i flera timmar. Det hade aldrig någonsin hänt mig tidigare.

Kanske kan sånt bara ske i stunder av extrem kontrast mellan ljus och mörker?

Den natten satt jag ensam på två flyttkartonger i ett ekande kök och skrev. Drack ljummen Hof. Ikväll sitter jag i min soffa för sista gången (den håller knappt ihop, har samma look and feel som ett SL-säte och åker snart till tippen) och dricker kall Cava. I sällskap.

Det känns som en rättvis utveckling.

De här rummen. Allt som hänt. Barn som gått från barn till nästan vuxna. Sömnlösa nätter, underbara nätter, tre personer i en 140-säng. Kramarna och tårarna och skratten och festerna. Separationsångesten och återföreningarna. Doften av Hägg från den öppna balkongdörren, stanken av ruttet ägg från tvättmaskinens orengjorda filter. Parketten och stengolvet. Hormonkrossade speglar, nödlösningar, läxläsning, filmerna. Födelsedagsuppvaktningarna.

De tunga samtalen och de enkla. Att trösta och bli tröstad.

Här där livet hände. Där jag var sjuk en stund, där jag var pank nästan hela tiden. Där vi högläste ut hela Harry Potter-serien, kollade Gudfadern tillsammans för första gången och ganska ofta åt frukost klockan 12.00.

Där jag gråtande stod med en fyraåring i famnen på balkongen medan febern bara steg och steg. Där jag skrev artiklar, bloggar och en liten bok. Där jag lagat usel mat, haft panik, ångest och undrat hur i helvete allt ska bli. Mer än en gång.

Där jag gjort så många dealar med mig själv och bestämt att imorgon ska jag skärpa mig. Imorgon ska jag bli en annan.

Jag blev aldrig en annan. Ändå är det inte samma människa som flyttar ut nu. Jag vet inte riktigt hur det där går ihop?

När vi har svårt att skiljas från varandra, ungarna och jag, brukar jag prata en stund om att den smärtan vi känner är priset vi betalar för att vi har det så bra när vi är tillsammans. Det låter så klokt. (Eller som jag kanske oftast uttrycker det: ”Om vi hade haft pisstrist tillsammans hade det ju inte varit jobbigt nu, så på ett sätt är det bra?”)

Nu är det jag som har smärtan, för det är svårt att lämna en plats som betytt så mycket, där de viktigaste åren hittills har utspelat sig.

Men det är dags att gå nu.

Det gör ont.

Det är priset.

Och kanske är det billigt ändå?

För det jag fått är omöjligt att värdera.

Tack Tämnarvägen.

Tack.

Fast jag planerar och kommer överens med mig själv – och vi har verkligen en deal då, jag och jag! – så blir det likförbannat nåt jävla systemfel så här dags på året. Det är som att allt liksom skjuts ihop – från september mot december – som en oformlig snömoddshög framför en sån där maskin som städar gatorna en gång i fucking veckan.

Det är sånt här, till exempel, som hopar sig, tornar upp sig hela tiden: måste flytta bilen imorgon. Den står på en tisdagsgata och det är ren harakiri att gå upp 7.30, dra på sig kalla jeans på sina varma sömniga ben och streta barfota i sneakers runt kvarteret för att flytta det lilla gulliga aset (måste prata snällt, annars…) runt hörnet, annars kommer ondskan med sina gula serpentinlappar som aldrig tycks ta slut. De ringlar som svansar mellan olika fordon, en kränkning, en vittnesbörd om att något har brustit.

Systemfel. Något har gått snett. Och det är kanske inte så konstigt, man ser ju för fan knappt var man sätter fötterna i detta evighetsmörker. Hur är det möjligt att sortera – vad är viktigt? Räkningar, flyttplaner, olika after works, barn som kommer hem – eller inte kommer hem alls för att de ”är med några andra”. Jahaja. Ja, jag är väl med mig själv då här med MIDDAG FÖR TRE färdig. Hallå, hörs jag?

Nej, jag hörs inte för det är ingen annan här.

Jag packar en flyttkartong och gråter en skvätt över tider som flytt och sen kommer jag på hur det var, med hämtningar och lämningar och för små lucianattlinnen och nödlösningar och riskakor och halva bananer i skötväskan och droppande overaller över badkaret.

Nej. Det var inte bättre förr, men det är fan inte bra nu heller.

Aldrig får man vara nöjd. Inte då och inte nu – och sannerligen inte när armageddon kommer. Det är synd om människorna och kanske syndast om mig?

Jag kryper ner i min säng, den i vardagsrummet, drar något gammalt över mig och snyter mig i lakanet. Sen tar jag upp en bok. Läser en stund. Och tänker att jag inte kommer ligga här så många gånger till. Tänker att den här lägenheten inte ens, rent juridiskt, ens är min längre.

Jag måste vidare nu.

Då sticks en nyckel i dörren och det välkända ”nu har jag kommit in från det kalla utifrån”-snörvlet. Snart ställs den välkända ”finns det något att äta”-frågan. Och sen den väldigt välkända ”puss på kinden”-kärleken.

Jag kontrar med något mindre etablerat.

”Kan du räcka mig min machete, är du snäll? Jag ska slå mig igenom det här mörkret och komma ut på andra sidan.”

Varsågod.

Tack ska jag ha.

Solen tänder upp de välkända gatstenarna på torget utanför. Jag skruvar mitt numera ganska gråa hår, ögonen har fastnat i ett stirr, på väg ut ur sina hålor. Så utmattad att hela världen gungar när jag rör mig, för jag har inte sovit på många vibrerande nätter nu. Ändå är jag inte trött, inte innerst inne.

Bara fullkomligt livsavslappnad, skulle jag tro? Ultra rapid. Som att jag inte behöver vara på helspänn längre. I alla fall inte just nu. Som att jag faktiskt upplever ”just nu”, vilket i sig är något oerhört.

Ögonlocken sänker sig sakta. Vilar en stund. Rör sig uppåt igen.

Jo. Det är sant. Världen här är. Jag är här. Och inget av det jag upplever är en dröm.

Det är saker i omlopp. Saker som är på väg att ta slut och andra som inte ens har börjat. Det är till exempel slut på att sova i vardagsrummet. Slut på jobbhögar av block och böcker på golv, pallar, köksbord och fönsterbrädor. Slut på tomhet och stillestånd och kvällsapati. Den där tyngden som sjunker och sjunker genom ensamheten, kanske är det också slut på dess irrfärder genom kroppen? Kanske är det slut på alla de rastlösa tankarna om att något inte är som det ska, att något saknas?

Det är inre revolution på gång. Det är dags för mod och anpassning. Nu reser sig livet upp och förväntar sig något annat.

För plötsligt stämde allt. Tiden blev vertikal, som en ryggrad.

Klockorna slår. Tiden vandrar. Sanden rinner. Jag hör den. Hur den rasslar genom vardagen.

Nu vill jag inte lyssna ensam längre.

Jag vill höra tiden gå och känna pulsen leva i din hand.

Men nog med pretto-poesi-dravel, för bövelen. Det jag försöker säga är: nu flyttar vi ihop.

Skulle det ta sån jävla tid att komma fram till det?