Frida Spikdotter Nilsson

Leka liv

Om jag lyssnar noga kan jag höra det gröna i trädgården. Det viskar överallt. Eller så är det bara myggen som kommer och försvinner? I skymningen kommer grönskan smygande, med dov och mörk röst. Den växer i min riktning och jag kommer inte undan. Den vill säga mig något. Den vill påminna mig om något jag glömt. Det är så här varje vår. Jag behöver förstå allting på nytt. Det är väl så ett kretslopp fungerar: vi glömmer det eftersom det är så självklart att det pågår. Det knackar oss på våra spända axlar, försöker tala om för oss vad som gäller, det är det här som är grejen med liv, det börjar och slutar – hela tiden. Det viskar alldeles lagom tyst, men vi hör inget. Vi är upp i vårt. Det, i sammanhanget, relativt obetydliga. Vi hör inte, men vi känner att något är på väg åt helvete. Vi ser det. Naturen håller upp sin spegel och om vi vågar titta dit så ser vi det: det går åt helvete. Och dessutom ganska snabbt. Genom alla år har kyrkan trott sig veta vad ett helvete innebär och hur vi ska undvika att hamna där, men hela tiden har vi varit på väg med våra mänskliga fötter på jorden. Kretsloppet säger till oss att vi missförstått. Att vi tappat bort så mycket av det som räknas. Vi leker...

Läs mer

Jag har gjort det igen

Jag scrollar igenom redaktörens kommentarer. Jag märker att jag kisar lätt med ena ögat, som om det skulle göra det hela lindrigare på något sätt. Som att en eventuell avrättning blir lite mildare om den är suddig eller om jag bara upplever den till hälften. Jag scrollar. Kisar. Och mår lite, lite illa. Två års arbete. Jag ser framför mig hur det hängts upp, som en piltavla. Varenda kommentar sticker i huden. Jag är min egen woododocka av tunna halmstrån och säckväv. Kanske jag håller ihop, kanske jag faller isär. Allt är på låtsas, men också min enda verklighet. Då och då stannar jag till. “Snyggt” står det. Okej. Det var ju bra. Men ett ynka litet “snyggt” gör ingen bok. Ett antal “stryk” kommer. Det är bra. Tycker bättre om “stryk” än “skriv om helt och hållet”. Jag scrollar på. Det kommer ett “snyggt” till. Och sen ytterligare några stycken. Efter tio minuter är dokumentet slut. Det är slut och jag lever fortfarande, det vet jag för jag har kramp i ena benet. Jag reser mig. Går ett varv i lägenheten. Tittar ut genom fönstret och tänker på att skrivandet är en fysisk aktivitet. Händerna som förlängning av tanken, orden som slutprodukten av miljontals sammanslagna idéer, inre arméer som rammat pannbenet, studsat mot tinningarna, rusat genom den gråa massan dag som natt. Allt står på spel varje gång...

Läs mer

52-åriga ögonblick och pärlor på ett band

När jag gifte mig en gång i tiden så fanns det papperstidningar och dessa läste man, till exempel vid frukostbordet. Jag tyckte mest om kulturdelen, hyfsat lokala news och dödsannonserna. Det hänger säkert ihop på något sätt, men jag vet inte exakt hur. På familjesidorna fanns bilder på bebisar och bröllopspar. Vi satte själva in en sån annons. Det var väl som dåtidens instagram kan jag tro. Det här tilldrog på det exakta nollnolltalet. Ack ljuva trycksvärta. För det mesta var det unga par på bilderna. Slöjor och leenden och krusidulliga hår. Jag hade krusidullhår, på den tiden mörkrött, men ingen slöja. Jag log ungefär som Mona Lisa och såg bort, lite skälmskt. Det var i alla fall tanken. När jag ser den bilden idag förstår jag inte vem hon var. Men det är väl så livet håller på med oss. Kastar omkring oss mellan åren tills det bara är en skinntorr slamsa av det forna jaget kvar. Då och då var det äldre par som hade gift sig. “Äldre” förmodligen. Jag tittade på dem med mina 28-årsögon och minns att jag tyckte synd om dem. Ett litet medlidande steg i mig. “Stackars dem. Så himla gamla och så himla nygifta.” På något vis tyckte jag att tydligen att det var oförenligt. Lite som att ha gummistövlar när det är sol. Komma en hel dag för sent till tåget....

Läs mer

En åsikt är inte feedback – värna dina idéer

Hejsan, Jag vill börja med att säga ett par saker om feedback innan jag släpper några sköna glitterbomber längre ner i brevet. Jag gick en skrivkurs för ett par år sen. Eller, rättare sagt, jag försökte gå. Alla som skriver skönlitteratur verkar ju gå kurser. Man kan nog inte bli nåt om man inte gör det, tänkte jag, trots att jag redan hade debuterat. Sökte och kom in. Mycket glad! Efter första feedbacken från min tilldelade handledare kände jag att något var fel. Det skulle aldrig funka. Inte på det här sättet. Jag är absolut inte rädd för kritik och hårda bandage – tvärtom, jag välkomnar det. Däremot är jag allergisk mot oproffsighet och det här var slappt, svepande och oengagerat. Jag blev besviken. Men. Jag är en väluppfostrad sjuttiotalist. Kanske hade handledaren en dålig dag. Jag gav det ett försök till. I nästa feedbackomgång blev jag ännu mer sänkt. Det var uppenbart att personen i fråga varken gillade mig, min tonalitet eller min idé. Gott så. Det står var och en fritt att tycka – men påstå inte att det är feedback. Jag hoppade av. Häromdagen när jag städade hittade jag av en slump lärarens omdömen på ett par A4. Det var extra kul att gå bakåt i tiden precis just nu, eftersom jag sysslar med slutredigeringen av det manus jag jobbade med under sagda kurs. Jag hade...

Läs mer

Den talande snöbollen

Så till vida man inte är född till rockring, så ska man inte förutsätta att saker och ting går i cirklar – även om det känns som att de gör det. Jag har faktiskt aldrig varit med om att jag lyckats sticka så här jävla många järn i elden samtidigt? Minns med avund, den version av mig själv som tiggde och bad att få grilla korv i kakelugnen i mitt gamla flickrum. Det blev inte särskilt gott, men det var åtminstone lagom antal grejer. Det var en korv, that’s it. Inte ett helt gatukök. När detta sker (kan inte skylla på någon annan än mig själv, vilket min blivande man gärna påminner mig om) så är det lätt att tro att man förvandlats till en rockring. Ingenting kommer framåt, allt vara snurrar runt, runt medan man, med frenesi, försöker hålla takten. Man har fullt upp med att flytta omkring de olika järnen, hålla dem på lagom avstånd till glöden, se till att inget svalnar eller ännu värre – bränns vid. Ta det lugnt, människa, tänker någon. Men det är det som inte går. Det har blivit allt svårare med åren och jag har en teori kring det. Jag tror att, ju mer man formar sitt liv som man vill ha det, desto mer liv vill man leva. Och när man håller på sådär och, så att säga “lever”, så...

Läs mer

Prenumerera på nyhetsbrevet:

Senaste kommentarer