Frida Spikdotter Nilsson

Dr Snuggles och de skrivande barnen

Hej – här kommer mitt nyhetsbrev till dig!Allt väl, får jag hoppas? I det återvändande ljuset. Det går fort nu. Nitton minuter ljusare bara från förra veckan. Man vill ju bara hälla himlen längs ryggraden varje eftermiddag!Kanske är det ljusets återkomst som får mig att tänka på motsatsen – det som flyr undan…Ibland kan jag nästa känna det som en fysisk företeelse: hur något kraftfullt inom mig ryggar tillbaka. Det liksom drar sig inåt till min egen mittpunkt, på nåt vis. Det låter helt sjukt när jag skriver det. Men det sker. Och jag känner starkt när det händer.Det är som att något skört tar skydd för att inte gå sönder. Eller nåt.Så har det alltid varit antagligen, gått i cykler. Som jag inte känt av, inte tagit hänsyn till, bara kört över, kört förbi, kört på. Men icke längre. Inte sen jag medvetet började utforska, förstå och lyssna på mina egna kreativa signaler.  Ebb och flod, flod och ebb När jag skriver detta får jag upp en minnesbild från Dr Snuggles, den tecknade serien jag såg som barn. Kanske du också? Den hade inslag som väckte starkt obehag hos mig (Matilda Järndotter, Kosmoskatten – gaaaahhh! – och nån maläten råtta som pratade märkligt?).Programmet var inte en helt igenom angenäm upplevelse. Men… man kollade ju på allt barnrelaterat som rörde sig i rutan på den tiden.Ett avsnitt, om jag...

Läs mer

Gunnar, jag och 2024

Jag köpte en växt. Den kostade en tredjedel av ursprungspriset och det fanns bara några sorgliga exemplar kvar. De stod på ett undangömt bord i julrusningen. Bladen hängde och några var bruna, döda. Krukan var lätt och snustorr. Helhetsintrycket var en sorts vemodig oduglighet. Ingen ville ha de här blommorna och jag kom att tänka på Gunnar i Rasmus på luffen. Den lilla barnhemspojken med rakt hår som ingen ville hämta eftersom alla valde flickor med lockigt hår. Detta var Gunnar i klätterväxtformat. Jag slog till. 44 kronor. Sen gick vi en bit med Gunnar inslagen i papper för vi skulle på julkonsert. Det var kallt. Jag tänkte: “han överlever aldrig detta” och “vad har jag gjort, jag har ju niohundra klätter-Gunnars hemma redan”. När jag kom hem tog jag bort silkespapperet och jag kan svära på att jag hörde ett svagt “tack” när jag ställde honom i fönstret. Jag knipsade av de bruna döda grenarna och tittade på bladen, ljust gröna med stänk av silver. Nu har den stått i fönstret intill min dator under ett par veckor. Den har blivit ett betydelsefullt sällskap och jag tänker: går det bra för Gunnar, så kommer det gå bra för mig. De grenar som klarat sig sträcker sig upp ur krukan, mot något, som att han ser och förstår, som att han vill visa mig något som jag inte ser....

Läs mer

En rikedom av ord och mänsklighet

Hej där!  Förra året vid den här tiden stod jag med Efter Morris upp till knäna. Köttrymds-release, digital release, författarsamtal, läsarreaktioner, signering och paketering och kärlek som regnade från himlen.Det var galna månader. Som att kläckas ur ett gigantiskt ägg.  Nu är jag där igen… Fast den här gången som förläggare. Det känns både overkligt och helt naturligt. Overkligt för att det nog varit en sorts hemlig dröm jag inte vågat ta i. Naturligt för att processen varit väldigt organisk.  Jag fick manuset till Lillian Ericssons Leva som en ormbunke, dö som en duva i min hand strax innan jul 2022. Låg i soffan och kunde inte sluta läsa. Jag fick kroppsliga reaktioner av texten, vilket är mycket ovanligt för att vara mig…  Då var det inte tal om att Nitwit Förlag skulle ge ut böcker, inte på det viset som nu sker. Vi var alldeles för fega, alldeles för okunniga. Men! Mina vänner! Jag säger som min skrivcoachpersonlighet alltid säger till sina klienter: Det finns bara ett sätt att lära sig – ATT GÖRA.  Man skriver sig till ett författarskap eller en kreativare kommunikation. Man förlägger sig till att bli förläggare…Man GÖR. Och man BLIR till när man GÖR. Så vi gjorde. Och nu är det gjort. Här finns en del bilder från releasekvällen som blev magisk och speciell. När vi kom ut efter att ha städat teatern hade världen blivit vinter. Förunderlig upplevelse. ...

Läs mer

De smygande orden

Jag stirrar ut i mörkret utanför bilfönstret. Det är novembersvart och svinkallt, så där som det är i början. Innan man vant sig för säsongen. Man lider och vill gråta, men sväljer som man gjort sen 1972. Jag har alltid ansett att kyla har något mycket orättvist över sig. Jag blir förnärmad av den och kanske lite förbannad. Numera har jag mycket svårt att se filmer eller läsa böcker som utspelar sig i snö. Jag blir helt enkelt för provocerad. Den där oerhört långa filmen där Leonardo diCaprio krälar fram på underarmarna, iklädd björnfäll, var något av det vidrigaste jag sett. Nåväl. När jag sitter där, med sätesvärmen på max, och glor ut på den ogästvänliga verkligheten kommer en besynnerlig tacksamhet över mig. Vi har precis lämnat Värmlands bokfestival där vi sålt nästan noll böcker på två dagar. Vi har slitit som djur för att få ihop det, men de sista timmarna ville jag mest bara åka hem och dra nåt gammalt över mig. Ändå sitter jag, dödstrött med värkande rygg och får en släng av Dalai Lama? Plötsligt förmögen att se det lilla i det stora, som nån slags världsfrånvänd mindfulnesspredikant med medfött lösningsfokus och positivism inskrivet i sina alltjämt pastellfärgade DNA-strängar. Jag blir glad helt enkelt. Glad fast saker och ting delvis är rätt värdelösa. Är det inte det som är mindfulness? Okej. Så vad är jag...

Läs mer

Till varje pris

Stämningen i salongen förändras i samma sekund som han kliver upp på scenen. Det är något med hur han rör sig. Och att han har en ljusgrå kostym, den krockar illavarslande med orkesterns enhetliga svärta. Det är bråttom nu. Han tar snabba målmedvetna steg fram till mikrofonen. “Ursäkta att vi bryter konserten här, men jag undrar om det finns läkare eller annan sjukvårdspersonal i publiken?” Det finns det. Flera personer reser sig simultant och tränger sig förbi besökare som flyttar på sig så gott de kan i bänkraderna. Lamporna tänds. Platsen blir plötsligt en helt annan än den vi kom till för en halvtimme sen. Orkestern håller sina instrument så stilla det går, ändå låter det. Det knäpper och ljuder. Som att musiken inte vill ge upp. Jag sitter uppe på balkong, tredje raden, och tittar på när de vårdkunniga tar sig ut genom dörrar här och där nere på parkett. På min motsatta sida, högt ovan golvet, tvärs över scenen, sitter en äldre kvinna orörlig i sin stol. Besökare intill försöker skaka liv i henne, men det går inte. Dörren slås upp, några vaktmästare kommer in och bär ut henne varsamt mellan sig. Allt går fort och är över på ett par minuter och jag vet inte varför, men jag blir så rörd att jag behöver börja gråta. Det är något med den mäktiga kunskapen hos vårdfolket. Och...

Läs mer

Senaste kommentarer


Prenumerera på nyhetsbrevet: