Det finns en särskild plats jag passerar med bilen varje gång jag åker till och hem från torpet. Varje gång fastnar en liten bit av den på mig.
Ibland glömmer jag att titta, den är nämligen inte så stor och lätt att missa (särskilt om man kör lite fortare än man bör?). Om jag missar den, drabbas jag ofta av ett intensivt vemod. En känsla av att det är för sent och att något gått förlorat, som om det var sista gången och jag aldrig mer kommer att kunna återvända. Så är det naturligtvis inte. Den ligger alltid kvar.
Ljuset skiftar. Juniskymning, oktoberskymning. Årstiderna lämnar ljudlöst över till varandra, alltmedan vår existens tynar. Men platsen ligger kvar.
Den är som en skärva av en saga. Mäktiga ekar i en hästhage som vetter ner mot en sjö. Under trädkronorna går blanka svarta hästar och betar. Det ser ut som en kuliss. En skiss som uppstått i en konstnärs huvud, ett minne som satts ihop av flera olika minnen med några droppar av ljusblå påhittad önskedröm.
Den finns knappt och när jag passerar den, finns inte jag heller.
Själva jaget upplöses och under de sekunder jag åker förbi är jag, för en kort stund, bara berättad. Jag blir en del av en saga, såsom sagor alltid tett sig för mig: knivskarpa i mitten, kantade av en suddig gräns mot det vi kallar verkligheten. Ett förstoringsglas som förflyttas över en oändlig karta. En påhittad inre värld som aldrig har ett slut, men som vi bara kan närma oss ytterst respektfullt och endast en liten bit i taget.
Innan och efter är allt precis som vanligt. Men där, i berättelsens skärpa, är allting mycket ovanligt.
Jag har alltid undrat över den där platsen. Varför den gör så där med mig. Varför den har en sån dragningskraft. Vad det är som får den att kasta sig över min person, suga tag i den och rucka den ur sitt läge. Det är som att den visuella ytan och det allra innersta av mig, mitt väsen, möts i en vägkorsning, hälsar på varandra, utbyter en förstående blick, grundar sig, stämmer av att hon som härbärgerar båda världarna – det vill säga jag – fortfarande inte har förstått vad någon av dem går ut på.
De, så att säga, säkerställer att förvirringen fortskrider enligt plan.
Och jag har hela tiden en känsla av att det är just den förvirringen som människor helt och hållet består av… Vi serveras endast små korta nedslag i tydlighet när vi plötsligt får för oss att vi vet något, innan den känslan genast undflyr oss. I övrigt består vi av ett enda långt famlande.
Egentligen skulle jag inte alls skriva det här. Jag borde påbörja det stora och omfattande slutredigeringsarbetet av mitt bokmanus, men jag vågar inte börja. Så länge jag inte har öppnat dokumentet kan det fortfarande vara bra. Så länge jag inte petar på det, sitter det fortfarande ihop och har ännu inte fallit sönder.
Men jag vet nog! Jag vet hur texten lurar bakom nästa krök. Jag vet, att så fort jag dubbelklickar på ikonen, får upp filen, ser raderna och vad som står både på och mellan dem – då kommer smärtan i magen, följt av det gröna illamåendet. Då kommer tvivlet och den överväldigande känslan av att jag haft förstoringsglaset på helt fel platser under två års tid. Att jag inte hittat alla de delar som gör berättelsen rättvisa, att jag inte lyckats göra karaktärerna levande, att jag bara använt de allra sämsta orden.
Så jag samlar mod. Eller, som det också heter: prokrastinerar.
Jag är snart klar.
Men en stund till vill jag låtsasgå mellan ekarna i hästhagen.
Vem vet. Kanske är det där som nästa berättelse tar sin början.
Köp Efter Morris här:
Det finns sådana platser. Som den ekhagen. Din blogg är en sådan för mig. Ett välkommet avbrott med alldeles lagom långa texter för en stunds avbrott när jag söker inspiration och förståelse i det vardagliga. Dina texter när mina drömmar med. Inget är omöjligt! Bokföringen kan vänta. Tack!
Så fantastiskt fint skrivet… Tack kära läsare! Våra drömmar hakar i varandra och växer tillsammans. En tanke jag verkligen gillar. Tack.