Frida Spikdotter Nilsson

Två bröder i en otroligt liten badbalja (i vår nya etagefemma med utsikt över stan ska vi också ha badkar givetvis). Julian domderar, Rufus lyder. Oftast. Julian tystnar och får plötsligt en insikt som han förhoppningsvis kommer ha stor nytta av i livet. Med mycket förvånat tonläge lite för sig själv: – Tänk att det går att prata med Rufus… Efter ett par år av envägskommunikation känns det kanske ganska bra att nå fram och föra “konversation”. – Vad stor du har blivit. Lilla gubben. Klapp på huvudet. Raskt därefter svingar han en duschstråle rakt upp i näsan på sin lillebror. Gallskrik. Harmoni och syskonkamp i snygg förening....

Och gott nytt 2009! Vi tar Forden och drar till Täby Kyrkby för att äta och dricka in det nya året. Tack 2008 för ett coolt år. Året när jag blev vuxen på riktigt får man väl säga. Fast jobb, torp, family och ett skönt liv. Hur hamnade jag här? Jo, jag vet hur jag hamnade här. För att det var dit jag ville. Och jag får alltid som jag vill. Förr eller senare. Nästa år kommer bli minst lika fantastiskt! Inte minst för att lilla kusinen kommer i april. Kärlek till alla som förtjänar det! Önskar hela familjen...

Jag har redan allt jag önskar mig, så jag vill bara önska mig själv och alla jag känner en riktigt skitgod jul! Verkligen. P.S. Jag och David ska bara köpa en yttepytteliiiiten dator till varandra som julklapp… sen har jag ALLT jag kan önska mig… D.S. P.S2. Och en drinkveranda till torpet. Sen har jag allt. Tror jag....

I dessa Karl Bertil-tider känns det extra hårt att konstatera att ens avkommor är lite väl förslagna gällande business. Hört från barnrum: – Kom Rufus, vi spelar för pengar. Flåsande monotont ljud av munspel förenat med falsk gitarr och tamburin i otakt. Sen lite sång på det. – Hallå! Vi spelar för pengar här inne! Oemotståndligt och jag blir fyra spänn fattigare. En stund senare. – Rufus… ta den här och gå iväg till pappa och tjäna lite kosing. Så! Iväg! Han är i köket. Rufus drar tveklöst till köket med sitt lilla munspel. Så arbetar två driftiga kapitalister i maskopi.  ...

Förresten så har vi inte på långa vägar knäckt saffranskoden. Julian och jag storhandlar till glöggpartaj. Han sitter i kundvagnen och upprepar liksom ett mantra: – När vi kommer till kassan ska vi ha saffran. När vi kommer till kassan ska vi ha saffran. När vi kommer till kassan ska vi ha saffran€¦ I bilen på väg från parkeringen. Moder svär på ett sätt som absolut inte är okej när det sitter barn i fordonet. – Piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip! Vi glömde saffran. Hemma igen. David går till Konsum för att köpa saffran. Och lite annat. Aldrig köpa €lite annat€ i samband med saffran. Aldrig. Men det verkar vara som baksmälla, man tror liksom att man ska klara sig varje gång. Han kommer givetvis hem utan saffran. Nu är det inte kul längre. Jag går till Konsum, rabblande: – När jag kommer till kassan ska jag ha saffran. När vi kommer till kassan ska jag ha saffran. När jag kommer till kassan ska jag ha saffran€¦ Och så köper jag tre påsar för säkerhets skull. Och fy fan vad dyrt det är! Det kanske är en poäng med att man glömmer det...