Frida Spikdotter Nilsson

Blev inbjuden att bli polare med en vän på fejjan, accepterade och fick en länk på mailen. Klickade länken och nådde inloggningsrutan som föregicks av texten: “Du måste logga in för att se skiten” Min dubbelbottnade relation till Facebook gör sig påmind via överjaget. Eller underjaget. Eller lillhjärnan. Eller vad det nu är farbror Freud kallar...

För andra gången i livet har vi åkt tur och retur med taxi till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Samma åkomma, olika barn. Varje gång tog besöket allt som allt under en timme. Så jag kan verkligen rekommendera skadan “piglux”, om ni nu har ett barn som nödvändigtvis måste göra sig illa. Ett litet ledband som hamnar på sned när man till exempel ramlar i trappan och blir hängande i mammans hand. Aj. Rufus verkade tämligen obesvärad och lärde sig säga “Åka taxi”. Eller “Tatsi”. Hela kalaset gick på 440 i taxikostnad och 70 spänn i lagningskostnad. Taget. Både arm och hand fungerade utmärkt vid hemkomst. Det var i alla fall inget som helst problem att greppa en stor hårtuss ur oskyldigt tevetittande brorsas frisyr och rycka till så att den lossnade. Fan, kanske inte var så dumt med en släng av piglux...

… det var inte meningen. F’låt. Uppdämt bloggbehov.

Igår var det min tur; jag var på föräldramöte. På Rufus småbarnsavdelning, samma som Julian gick på en gång i tiden. Den enda skillanden är att Julian blivit äldre, annars hade tiden stått stilla. Och föräldrarna var nya också. Och barnen. Fast de var inte där. Sådana här möten är en fascinerande tillställning. Egentligen behöver man bara bevista ett i livet. Sen kan man dem. Först får man ett nytt namn. Man heter “Rufus mamma” helt enkelt. Sen får man får fika med ljummet kaffe och längd från Konsum. Och det kostar 15 spänn. Man får veta att man måste märka barnens kläder, att personalen är för få, att de jobbar med genusfrågor (“Här låter vi minsann pojkarna leka med dockor och flickorna med bilar, det är bara det att de inte vill det för det mesta”) och att de försöker vara ute så mycket som möjligt eftersom det minskar risken för infektioner. Good shit. Eller halvgood i alla fall. Och sen finns en rad föräldratyper. En frågar om läroplanen. Någon understryker vikten av att alltid möööööta barnens behov (jag antar att vi här pratar om behovet av att slå en traktor i skallen på ett annat barn, ta någon annans macka, peta pinnar långt in i ögonhålorna eller rita på byxorna). En frågar om pedagogiska mål och visar att han eller hon vet skitamycket om pedagogiska mål. En berättar gulliga historier om sitt...

… som 35-åring tyckte jag att det var dags att VAB:a för första gången i livet. Det ger ju trots allt en del vuxenpoäng. Och det är dags att växa upp nu.   Och ni som inte vet vad VAB är – lyckans...