Frida Spikdotter Nilsson

Igår var det min tur; jag var på föräldramöte. På Rufus småbarnsavdelning, samma som Julian gick på en gång i tiden. Den enda skillanden är att Julian blivit äldre, annars hade tiden stått stilla. Och föräldrarna var nya också. Och barnen. Fast de var inte där. Sådana här möten är en fascinerande tillställning. Egentligen behöver man bara bevista ett i livet. Sen kan man dem. Först får man ett nytt namn. Man heter “Rufus mamma” helt enkelt. Sen får man får fika med ljummet kaffe och längd från Konsum. Och det kostar 15 spänn. Man får veta att man måste märka barnens kläder, att personalen är för få, att de jobbar med genusfrågor (“Här låter vi minsann pojkarna leka med dockor och flickorna med bilar, det är bara det att de inte vill det för det mesta”) och att de försöker vara ute så mycket som möjligt eftersom det minskar risken för infektioner. Good shit. Eller halvgood i alla fall. Och sen finns en rad föräldratyper. En frågar om läroplanen. Någon understryker vikten av att alltid möööööta barnens behov (jag antar att vi här pratar om behovet av att slå en traktor i skallen på ett annat barn, ta någon annans macka, peta pinnar långt in i ögonhålorna eller rita på byxorna). En frågar om pedagogiska mål och visar att han eller hon vet skitamycket om pedagogiska mål. En berättar gulliga historier om sitt...

… som 35-åring tyckte jag att det var dags att VAB:a för första gången i livet. Det ger ju trots allt en del vuxenpoäng. Och det är dags att växa upp nu.   Och ni som inte vet vad VAB är – lyckans...

Måste kolla om jag lyckas infoga bild. Gjorde jag det? Alla aktuella bilder ligger i en annan dator så det får hållas till godo med sån här gammal skåpmat. Men det är ungefär som nu. Rufus har lite längre hår och Julian har luggen i ögonen. Och jag har gått ner 0.5 kilo. Max. Tyvärr. Sen är jag inte fullt lika harmonisk nu som på...

… är definitivt inte detsamma som att bli hörd. Det ska alla ha klart för sig. Julian har svidiga läppar. – Kan någon smörja in mina läppar. – Varsågod, du kan få låna mitt Lypsyl. En timme senare. -Var gjorde du av mitt Lypsyl? – Va? – Var gjorde du av mitt Lypsyl som du fick låna förut? – Va?! Jag HÖR inte!!! – Men ta av dig hörselskydden då! Julian tar av sig hörselskydden. – Var gjorde du av mitt Lypsyl som du fick låna förut? Julian, märkbart irriterad över dum fråga. – Men inte vet jag! Det har väl sjunkit in i läpparna. Vadårå? Varför undrar du det?  ...

Om det var möjligt att vinna fri tvätt, inklusive hängning och vikning, 25 gånger i månaden i 25 år, skulle jag ta minst en trisslott om dagen. Jag skulle jag skrapa tills jag fick tennisarmbåge.