Frida Spikdotter Nilsson

Ingen i den här familjen kommer ihåg det som bör kommas ihåg. Fast Rufus kan man knappast beskylla och David är trots allt den som är best i show på minnesfronten nuförtiden. Jag har till exempel svårt att komma ihåg de mest vanliga orden i ordförrådet, såsom påse, bil eller blöjor. Eller namnet på de närmaste familjemedlemmarna (bör man bli orolig?). Julian kommer ihåg ord som Polyfemos (kyklopen i de grekiska gudasagorna), Kerberos (den trehövdade hunden som vaktar i Hades dödsrike) och jordlöpare (en vanliga insekt på torpet). Han kommer också ihåg tiotusen olika låttexter och kan alla Hungrans repliker ur “Beppes godnattsagor” helt utantill. Det är dock en omöjlighet för honom att minnas att plocka upp pyjamasen och lägga den under kudden på morgonen, tala med vanlig samtalston (det påminns han om minst åtta gånger i timmen) eller att plocka ut tallriken efter middagen. Saker som sker varje dag och har så gjort i ett antal år. Det är en udda upplevelse att befinna sig på semester där ingen kommer ihåg varför vi gör saker, vad man bör ta med sig för att utföra denna sak eller hur man tar sig därifrån till nästa punkt som ingen kommer ihåg vad det var för en punkt. Pju. Lite som att vara ett gäng guldfiskar på semester. Men nu vet jag i alla fall att nästa punkt på agendan är Djurgården....

Rufus har börjat intressera sig för pottsittning. Inte alls dumt. Sådant ska uppmuntras. Allra roligast är det att sitta på själva toan. “Dit storebror går, går även jag”, litegrann. Då och då händer det att själva kissningen träffar rätt dessutom, till allas glädje. Att det sen, från och till, råkar ske i Julians dockas potta tycker vi är helt okej. Julian tycker att det är sådär. Ingen aning om vad dockan herself tycker. Rufus tycker “potta som...

På lördag. 50 mil i bil med son som gärna tittar på motorfordon utifrån men som tycker att det är vansinne att färdas i dem. Ladda, ladda, ladda… Varför gör man så mot sig själv överhuvudtaget?...

En av anledningarna till mitt dåliga bloggande är att jag varit djupt engagerad i min kära kusins möhippa med tillhörande bröllop. I lördags small det så äntligen och nu är hon gift med sin underbare norrman. Själv är jag drabbad av vakuum (ja, det stavas faktiskt så). Efter att ha andats, ätit och sovit detta bröllop i några veckor så är det nu helt tomt. Ett minne sitter på fingret, en vacker Gotlandsring som de närmast sörjade fick som ett stort tack för hjälpen. Jag tittar på ringen och inser att den verkligen är och kommer att förbli ett minne av något fantastiskt. Det har varit jobbigt, irriterande, slitsamt, tråkigt, stressande men framförallt, inser jag nu efteråt, har det varit en stor och sjukt rolig grej. Jag har lärt känna roliga människor, skrattat ihjäl mig, festat och umgåtts med sköna personer som jag annars aldrig hade snackat med. Tusen tack Sanna och alla dina sköna polare. Jag vill äta upp er...

… måste vara när man sjunker ner i soffan för att kolla på absolut sista reprisavsnittet av danska serien Brottet som man följt i alla 900 avsnitt och först då inser att man har en hel tvätt att hänga som man fetförträngt. Livet är orättvist. Sen dör...