Frida Spikdotter Nilsson

Runt den 25:e varje månad kommer ångesten krypande. Storhandling hägrar. Jag vet att jag inte bidrar med speciellt mycket till vardagslogistiken här hemma så det är helt ok att det faller på mig. Men ångesten är densamma för det. Men nu är den avklarad för den här gången i alla fall. Och då vill jag passa på att komma med några förslag som skulle förenkla för oss småbarnsföräldrar. 1. Handikappförklara oss så vi kan parkera nära själva källan. Varför är det privilegiet endast framtaget för rullstolsburna? Prova själv att köra en SJUKT fullpackad vagn genom hela Sickla köpkvarter. Prova sen att köra två sådana vagnar. 2. Gör hjul som inte går åt fyra olika håll på vagnarna. Hur svårt kan det vara? Det funkar ju på bilar. 3. Ha en kassa endast för sådana som handlar två fulla vagnar. Detta för att undvika dödande blickar från skönt uppsminkade singlar som köper en påse chips och en cola. 4. Gör mat gratis. 5. Ordna affären så den stämmer överens med shoppinglistan så man slipper gå tillbaka fyra kilometer för att hämta ett paket havgregryn. 6. Sälj inte choklad vid varenda jävla hyllhörna av affären när blodsockret ligger på minus två. Det blir svindyrt. Speciellt chokladhyllan vid kaffet. Avlägsna den omgående. 7. Lägg inte blöjstorlek nummer 6 Libero högst upp av alla blöjor. Det är ett hån. 8. Tillverka inte hundra...

… men bloggen består. Jag framhärdar och vägrar att ge upp den, som ni märker. Jag är övertygad om att min tid som bloggare kommer starkt. Om ett tag. Sen sist har vi firat midsommar på torpet. Utan bastu, utan brygga, utan mamma och pappa och utan allt annat som hör midsommaren till. Istället körde vi krans- och stångfritt i hagelskurar i de sörmländska skogarna. Gick lika bra det, tack vare glada vänners lag och ett gäng ungar som höll oss alla ständigt upptagna. All min vakna tid går annars numera åt att planera inför ett stundande bröllop där jag och en annan snygg kvinna agerar toastmadames. Kul grej, tänkte jag i februari och tackade ja. Föga anade jag konsekvensen av det lilla obetydliga ordet. Men man lär sig av sina misstag och mitt liv som toastmadame är snart över för att aldrig mer återuppstå....

… så många timmar har jag räknat ut att jag kört bil under helgens långledighet. Pju. Logistik är inget man… Poesi. Lite mer åt Poetry Slam-hållet skulle man kunna säga. Om man inte har en vit soffa så kirrar man det. Sprayfärg. Värsta partytricket. Ut med en brun ful byrå. In med en gammal fast vit. Lite mer poesi. Torpet by...

I helgen kunde vi alla åka ut till torpet för första gången i år. Visserligen utan rinnande vatten, något som fick oss att uppskatta att tiden inte stått stilla sedan 1800-talet. Ingen lek att ha kladdig unge utan möjlighet till avtorkning på smidigt sätt… Vi monterade kök. Åtminstone valda delar eftersom vi köpt en lucka för litet, för smala trådbackar och för korta utdragslådor. Helt inkompetent! Sanslöst dåligt gjort. Men sen gjorde vi massa bra grejer också. Vi röjde hur mycket som helst, både inne och i trädgården. David grävde avlopp och pumphål och jag sådde frön och satte perenner. Hyfsat könsuppdelat med andra ord. Men jag var manlig och åkte in och fyllde på vatten och gick på bolaget. Ugh. Eftersom vi inte hade rinnande vatten och skrala diskmöjligheter levde vi på korv med bröd hela helgen. Kokt, grillad i öppna spisen och stekt på nya elspisen. Julian var korvstinn och glad medan David och jag har väldigt svårt för korv numera. Skitmat. Vi ville inte åka hem på söndagen när termometern i köksfönstret visade 30 grader så vi stannade och åt middag (faktiskt pasta och pesto). Sen var det en dyster skara som satte sig i bilen och åkte tillbaka till civilisationen. I love da torp. Köket växer fram. Saknas lite delar som sagt… Frukost. “Din mössa är mycket snyggare så jag tar den” Hinkupplevelse. Inte alla som...

Förträngningsmekanismen som homo sapiens sapiens utrustats med är osannolikt praktiskt när den fungerar som den ska. Och det gör den när det gäller baksmälla, julhandel, “efter-räkningarna-kommer-jag-ha-lite-pengar-över-så-att-jag-kan-lägga-undan-till -något-kul”-feelingen. Den funkar hyfsat ocksp när man tror att det är en bra idé att boka tvättstugan sent på kvällen samt när man på fullaste allvar ställer sig frågan ‘”storhandla ensam, hur jobbigt kan det va?”. Sen finns det också packa till torpet. Hur jobbigt kan DET vara? Amen shit vad jobbigt det kan vara. Först alla saker man MÅSTE ha med sig, annars dör man. Sen alla saker man VILL ha med sig annars lider man. Sen de saker som man vill bli av med här hemma som man måste knöka in under framsätet. Sen ömtåliga saker. Matsaker. Varma, kalla, svala, vindtäta, trasiga, hela, snygga, fula, redan skitiga, nytvättade kläder. Till fyra pers. Blöjor, leksaker, handdukar, lakan. Skokärm till rådjuren (pappa säger att det funkar, jag testar allt). Frön. Plantor. Krukor, spel, sockor, alvedon, nässpray, skit från IKEA, skor, stövlar, täckjackor, overaller och lite kryddor. Tvål, kaffefilter, dricksvatten. Vin. Små burkar med salt, socker, idealmjöl. Konserver och pasta. Och en liten lampskärm från Marimekko. Och ett kök. Och hundra gamla dukar. Men min förträngningsmekanism måste fungera oerhört fläckfritt för jag minns inte att det var så här skitdrygt att packa. Men det är värt varenda minut. Tror...