Frida Spikdotter Nilsson

– Mamma vad väger en elefant? – Vet inte riktigt. Ett ton kanske. – Men vad väger ett berg då? – Ingen aning. Det sitter ju liksom fast. Det blir svårt att väga ett helt berg. – Jaha. Men vad väger ett berg med en elefant på då? JAG VET INTE! – Mamma vad väger en elefant? – Vet inte riktigt. Ett ton kanske. – Men vad väger ett berg då? – Ingen aning. Det sitter ju liksom fast. Det blir svårt att väga ett helt berg. – Jaha. Men vad väger ett berg med en elefant på då? JAG VET...

Julian har tagit leken “Inte nudda golv” till en ny dimension. “Inte nudda galaxen”. Skitsvårt faktiskt. Julian har tagit leken “Inte nudda golv” till en ny dimension. “Inte nudda galaxen”. Skitsvårt...

Julian fyller 5 år idag. Han fick en egen mp3. Eller nåt. – Åhhh, tack! Vilken fin! Är det en GPS? Grattis på födelsedagen min lille store son. Julian fyller 5 år idag. Han fick en egen mp3. Eller nåt. – Åhhh, tack! Vilken fin! Är det en GPS? Grattis på födelsedagen min lille store...

Okej, jag bloggar inte som jag borde, men jag är ursäktad. Tycker jag själv i alla fall. I lördags gjorde jag mitt livs insats som festfixare och brände av ett femårskalas med 22 smågäster mellan 4 och 6 år. Tillsammans med min man och ett annat stackars föräldrapar, vill säga. Tänker inte ta åt mig hela äran själv, även om jag är sjukt sugen. Alltså, jag säger bara ballongregn, skattjakt, disco med BRA musik och grymma genomtänkta godispåsar. Vi fyra svettiga föräldrar visade sig ha färdigheter som kompletterade varandra på ett exemplariskt sätt. Själv stod jag för pondusen och busvisslingarna och agerade på detta sätt militant sammankallare av splittrad högljudd grupp. Vid ett tillfälle lyckades jag få SAMTLIGA tysta på en och samma gång. I flera sekunder. Anlita mig, den som har råd…  Det finns bara ett passande ord – succé. Barnen var glada, närvarande föräldrar impade och det ryktas att kalaset redan låtit tala om sig på dagis.  Det enda problematiska i sammanhanget är att man nu känner sig manad att göra minst lika bra ifrån sig nästa år. Och nästa, och nästa och nästa… Vad utbränd jag kände mig plötsligt. Okej, jag bloggar inte som jag borde, men jag är ursäktad. Tycker jag själv i alla fall. I lördags gjorde jag mitt livs insats som festfixare och brände av ett femårskalas med 22 smågäster mellan 4 och 6 år. Tillsammans...

Okej, första hela veckan som heltidare och en måndag påbörjad. Om man ska försöka se det från den positiva sidan så är det lite som att gå runt och vara småhög hela tiden. Många skulle avundas den känslan som för mig är helt kostnadsfri. Lite sömnbrist, vag huvudvärk och ett humör som man aldrig riktigt vet var man har. Kan tippa över och blir ett hysteriskt asgarv, men kan lika gärna flippa och resultera i hysterisk hulk-gråt över att korken till kaviartuben är borta. Spännande. Är på jobbet senast 7.30 varje morgon och bör därför gå hem igen runt 16.00. Så blir det då inte alltid, vilket får till följd att jag liksom aldrig är hemma. Åtminstone känns det så. Som grädde på moset och pricken över i:et har Julian fått en släng av übertrots (Nu tänker ni att det absolut har med ovanstående frånvaro att göra, men då vill jag poängtera att trotset visserligen eskalerat den senaste veckan men påbörjades redan långt innan jul.) Jiiiisuus. Går det att vara sån helt frivilligt? Att prata med en vägg är smidigt och riktigt givande i jämförelse. Men jag har en hemlig plan. Jag tar bilen ner till torpet och gräver en jättedjup grop som jag hoppar ner i. Sen kommer jag inte upp förrän jag är pigg igen och alla barn har slutat skrika, spotta på mig och rita på...