Frida Spikdotter Nilsson

Morgon, spegelbild, risigt läge. Kan verkligen inte gå utanför dörren så här. Jag skrämmer små barn. Rotar i en gammal necessär och hittar en flaska foundation som jag köpte när vi gifte oss i september 2000. Nästan full. Dessutom var den väldigt dyr på sin tid. Använd fyra gånger totalt. Yes. Stoppar ner pekfingret och börjar måla bort skuggorna under ögonen. Det funkar och snart är skuggorna borta, bara själva hålen återstår. Men de syns inte om man står lite snett i profil. Förbi kommer min man, oigenkännlig med håret på ända och morgonrocken i släptåg. Han hajar till. Impad över det omedelbara resultatet. – Åh, vad har du där?! Får man låna? Jag går till tvärbanan och försöker möta varje person lite snett. I profil. Morgon, spegelbild, risigt läge. Kan verkligen inte gå utanför dörren så här. Jag skrämmer små barn. Rotar i en gammal necessär och hittar en flaska foundation som jag köpte när vi gifte oss i september 2000. Nästan full. Dessutom var den väldigt dyr på sin tid. Använd fyra gånger totalt. Yes. Stoppar ner pekfingret och börjar måla bort skuggorna under ögonen. Det funkar och snart är skuggorna borta, bara själva hålen återstår. Men de syns inte om man står lite snett i profil. Förbi kommer min man, oigenkännlig med håret på ända och morgonrocken i släptåg. Han hajar till. Impad över det omedelbara...

David var ute igår. Jag var trött och lite självförvållat bakis. Under den kaosartade middagen satt ingen på sin stol, mat och vattenmuggar kastades runt, två fnissiga bröder gapskrattade och vrålade Tarzan-vrål ikapp och som för att toppa det hela avslutade den ena med att bajsa en blöja upp till armhålorna. Jag får till slut ett utbrott och bär ut Rufus till leklådan i vardagsummet. Han kommer tillbaka och drar Julian i byxorna. Jag bär ut honom. Han kommer tillbaka. Jag bär ut. Ja, och så vidare. Till slut blir han arg och jag med. Och Julian med. – Men mamma! Han är bara en bebis. Han förstår inte. Han vill väl inte vara i ett annat rum där ingen annan är! Huvudet på sned. – Mamma, det förstår du väl? Som så ofta nuförtiden har jag inga kommentarer. David var ute igår. Jag var trött och lite självförvållat bakis. Under den kaosartade middagen satt ingen på sin stol, mat och vattenmuggar kastades runt, två fnissiga bröder gapskrattade och vrålade Tarzan-vrål ikapp och som för att toppa det hela avslutade den ena med att bajsa en blöja upp till armhålorna. Jag får till slut ett utbrott och bär ut Rufus till leklådan i vardagsummet. Han kommer tillbaka och drar Julian i byxorna. Jag bär ut honom. Han kommer tillbaka. Jag bär ut. Ja, och så vidare. Till slut blir han arg...

Tant på teve. – Mamma, vem är det där? – Det är tydligen hon som uppfann den viktiga dagen "Kanelbullens dag". Tystnad. – Vem uppfann fredagen då? Tant på teve. – Mamma, vem är det där? – Det är tydligen hon som uppfann den viktiga dagen "Kanelbullens dag". Tystnad. – Vem uppfann fredagen...

Rufus har kräkts på min mobil. Laktosfri blåbärsyogurt. Mycket. Rufus har kräkts på min mobil. Laktosfri blåbärsyogurt. Mycket.

När man öppnar luckan till diskmaskinen här hemma ger den ifrån sig ett dovt litet dunk. Det går inte att undvika, dunket hör liksom till. Öppna diskmaskin – litet dunk. Goes together. Dunket är i sig inte ett problem. Däremot är effekten som ett oansenligt ljud kan åstadkomma mer eller mindre förödande. För oavsett var diskmaskinsmarodören Rufus befinner sig i lägenheten så registrerar hans yttepyttesmå öron ljudet. Inom loppet av en mikrosekund kastar sig den lilla kroppen av i galopp över parketten. Få saker kan hindra honom. Kartonger som ligger i vägen forceras med små svettiga händer och dreglande käftar. Leksaker rullar åt alla håll och går i bitar under de 10,7 kilona som dundrar fram. Föräldraben som gör fåfänga försök att parera framfarten går bet och själva föräldern stupar i golvet och ger ifrån sig ett avgrundsvrål av smärta när hälsenan går av. Vid den öppna diskaskinen står sen en liten individ med lyckotårar i ögonvrårna, andan i halsen och en kladdig förskärare i näven. Så lycklig, så lycklig. När man öppnar luckan till diskmaskinen här hemma ger den ifrån sig ett dovt litet dunk. Det går inte att undvika, dunket hör liksom till. Öppna diskmaskin – litet dunk. Goes together. Dunket är i sig inte ett problem. Däremot är effekten som ett oansenligt ljud kan åstadkomma mer eller mindre förödande. För oavsett var diskmaskinsmarodören Rufus befinner sig i...