Frida Spikdotter Nilsson

Historien om dasset på landet fortskrider oerhört sakta men ganska säkert. På grund av nederbörd kommer vi dock bara små steg på vägen varje helg. Förra helgen lades grunden på plats, ett heltidsjobb som krävde två personers hjärnkapacitet och en hel del tålamod. Och ett långt vattenpass. Den senaste vistelsen bjöd på ihållande regn och således uteblev allt tänkbart bygge. David lyckades dock sätta ihop själva mullbanken. Så nu är vi redo att kompostera järnet. Sopigt väder, okej, men inget ont som inte har något gott med sig. Julian träffade sin soulmate Nicklas. En femåring med lika sjukligt djurintresse. Det tog fem minuter att lära känna varandra och sen såg vi inte röken av dem på hela helgen. De byggde savanner, Afrika och läste Bamse för sina dinosaurier. Det blev ett hjärtslitande farväl på söndagseftermiddagen och det lär dröja tills de båda vännerna återser varandra. Nicklas bor nämligen i Wien… Historien om dasset på landet fortskrider oerhört sakta men ganska säkert. På grund av nederbörd kommer vi dock bara små steg på vägen varje helg. Förra helgen lades grunden på plats, ett heltidsjobb som krävde två personers hjärnkapacitet och en hel del tålamod. Och ett långt vattenpass. Den senaste vistelsen bjöd på ihållande regn och således uteblev allt tänkbart bygge. David lyckades dock sätta ihop själva mullbanken. Så nu är vi redo att kompostera järnet. Sopigt väder, okej, men inget ont...

Jag är så nöjd över att kunna cykla till jobbet och sen hem igen. Så länge det inte regnar är det faktiskt det ultimata sättet att ta sig fram i vår huvudstad. Det kräver en fördelslista. * Man blir pigg. Istället för att sitta och halvslumra på t-banan startar man dagen med en fysisk kick. * Stan är så vacker på morgonen! Folk går till sina jobb eller var de nu är på väg. Stan vaknar. Alla är fokuserade på sitt och travar på i sin egen lilla värld. Ingen annan tid på dygnet känns stockholmarna så avslappnade och naturliga. Jag blir kär i dem allihop. Och snygga är de. Jag vill aldrig flytta. *Frihetskänslan! Man tar sig fram lite var som helst (dock ej mot rött ljus ty då kan man få böta 1500 spänn som en kollega fick i förra veckan). Man kan hoja utmed vattnet eller genom gamla stan. Man får en helt annan blick för saker och ting och hjärnan tänker lite annorlunda då. * Tävlingsmomentet. Alltid lika tillfredsställande att vinna över en bil vid varje rödljus. Jag är så nöjd över att kunna cykla till jobbet och sen hem igen. Så länge det inte regnar är det faktiskt det ultimata sättet att ta sig fram i vår huvudstad. Det kräver en fördelslista. * Man blir pigg. Istället för att sitta och halvslumra på t-banan startar...

Två saker bör icke återfinnas i en cykelbana – krossat glas och turister. Likförbannat finns de där. Glaset kan man väja för, men en förvirrad tysk är helt oberäknelig.  Två saker bör icke återfinnas i en cykelbana – krossat glas och turister. Likförbannat finns de där. Glaset kan man väja för, men en förvirrad tysk är helt...

Alltså, herregud att lite bajs kan skapa sånt pådrag. Vi behöver ett dass till torpet och det finns en hel värld av sätt att hantera sin avföring på. Vårt sätt blev både enkelt och krångligt på samma gång. Historien går tillbaka ett par månader när vi började surfa runt på sökord som "utedass", "latrinkompost" och "Bygg Ole". Efter en tid hittade vi det optimala dasset som lystrar till namnet Gösta (jo, det är sant). Snyggt, klassiskt och kommer som byggsats. Deal. Men Gösta är inte billig. En återförsäljare i Katne vägrade sälja honom till oss, "Köp lite virke av mig för ett par tusen så får ni ett likadant på nolltid". Vad han inte förstod var att vi måste bajsa redan i sommar. Till slut fick vi köpa vårt dass med leverans till tomten till det facila priset av 7 500 pix. Tack. Då återstod något att bajsa i och något att kissa i och något att kompostera i. Vi försöker oss på ett miljötänk här. Jag, under min ensamvecka, tar bilen till Bygg Ole som visar sig ha både duktig och helt värdelös personal. Killen på toaavdelningen ger mig en bunt sopsäckar när jag ber om en mullbank att förvara skit i. "Den här kan du ha bajs i, typ, tror jag, eller…? Kanske inte…". På hans kakifärgade Bygg Ole-skjorta står en skylt, "Ny på jobbet". Jag slutar...

Jag kan bara komma på tre saker som är helt igenom positiva med att vara själv hemma utan mina kärlekar. Städning. Att kunna plocka undan, damma och röja omkring utan att det samtidigt gror igen bakom ryggen på en. Att man inte plockar bort en dinosaurie i ena änden av rummet för att i nästa minut upptäcka att två till har dykt upp. (De två får sen också några polare, till exempel en ko, en krokodil och en isbjörnsunge samt deras skepp och skeppets hav i form av Julians täcke. Och så är man där igen). DN. Att kunna plocka med sig samtliga delar av tidningen och försjunka i innehållet hela vägen till Rådmansgatan. Alla stackare med Metro eller City sneglar avundsjukt. Självbestämmandet. Att bara gå ut på gatan och sen fortsätta gå i valfri riktning, i valfritt tempo och helt utan mål. Ingen dubbelkollning. Ingen stress. Ingen tid att passa. Tänk att man hade det så en gång. Varför gick jag inte alltid bara omkring planlöst på den tiden? Fast det kanske jag gjorde. Annars suger det att vara utan sin familj. Som jag sagt förut; man ska vara tillsammans, inte isär. Jag kan bara komma på tre saker som är helt igenom positiva med att vara själv hemma utan mina kärlekar. Städning. Att kunna plocka undan, damma och röja omkring utan att det samtidigt gror igen bakom...