Frida Spikdotter Nilsson

Sällskapsspel av olika sorter är poppis här hemma just nu. Drakguldet, alla sorters memory, In i stallet, Tårtspelet, Galna mackor. Allt funkar och är skitroligt. Som medspelare får man veta sin plats, or else… Julian sätter regler, spelordning och "olar" om vem som ska börja. – Ole, dole, doff, binke, lane, koff, ärtan, pärtan, piff, puff, du får en hedersknuff av piff och puff. Samtidigt vispar han runt lite med handen och konstigt nog hamnar den allt som oftast på honom själv. – Jag får börja! Jätteförvånad. När han sen slagit först av alla blir det osedvanligt ofta hans tur. -Nu är det min tur. -Men, var det inte min tur egentligen? En nedslagen blick. Modern faller till föga. – Men det kan vara din tur om du väldigt gärna vill. Skiner upp som en sol. – Det vill jag! Om någon annan är Julian sen skulle råka gå och vinna finns det en lösning på det också. – Jaha, då vann jag. – Näe, jag vann. – Men jag fick ju flest par. – Ja, men jag vann ändå. – Jaha. – Eller. Vi vann båda två. Kan vi säga. Sällskapsspel av olika sorter är poppis här hemma just nu. Drakguldet, alla sorters memory, In i stallet, Tårtspelet, Galna mackor. Allt funkar och är skitroligt. Som medspelare får man veta sin plats, or else… Julian sätter regler, spelordning...

– Ni är fyra i er familj och när jag kommer blir ni fem. Julians kompis Agaton flyttade in för en natt och kände sig genast hemma. Med undantag för en liten incident vid middagen igår så har allt gått smärtfritt. Kvällen spenderades med Bolibompatittning, efterrättsätning och sagoläsning. Båda somnade som klubbade vid niorycket till den politiskt mycket inkorrekta “Folk och rövare i Kamomilla stad” (den sagan förtjänar ett blogginlägg för sig själv) och vi fick oväntat sitta och utforska våra nya filmkanaler som vi investerat i. I morse vid den helt acceptabla tiden 7.30 hördes små röster från Julians rum och sen var leken igång. Tyvärr involverade den en radiostyrd bil som åkte fram och tillbaka i hallen så det var bara att gilla läget och gå upp och servera frukost. -Ni är fyra i er familj och när jag kommer blir ni fem. Julians kompis Agaton flyttade in för en natt och kände sig genast hemma. Med undantag för en liten incident vid middagen igår så har allt gått smärtfritt. Kvällen spenderades med Bolibompatittning, efterrättsätning och sagoläsning. Båda somnade som klubbade vid niorycket till den politiskt mycket inkorrekta “Folk och rövare i Kamomilla stad” (den sagan förtjänar ett blogginlägg för sig själv) och vi fick oväntat sitta och utforska våra nya filmkanaler som vi investerat i. I morse vid den helt acceptabla tiden 7.30 hördes små röster...

Hade gärna skrivit något väldigt bra och intelligent här men tyvärr kan jag inte sitta vid datorn så det blir inget av med det. Ryggen dödar mig just nu så längre än så här blir det inte. Hade gärna skrivit något väldigt bra och intelligent här men tyvärr kan jag inte sitta vid datorn så det blir inget av med det. Ryggen dödar mig just nu så längre än så här blir det...

Är det inte det ena så är det det andra sa kärringen som blödde näsblod. När Julian börjar bli frisk (nåja, ganska) då är det min tur att beklaga mig. Som den pigga trettiofyraåring man är skulle jag, helt oskyldigt, böja mig ner och plocka upp lite post från hallgolvet i förmiddags. Ett fatalt misstag. En liten oansenlig knäpp i ryggslutet förstörde sen hela dagen och nu kan jag knappt röra mig. Vi hade Angelica, Hugo och Hektor på besök och det gick bra med envishet och ett par alvedon. Men nu har ryggen fått nog av stålkvinnanfasoner och givit upp totaaalt. David tycker att jag har något alkoholiserat över mig när jag tar mig fram. Men med den svanken skulle jag hålla mig väldigt lugn. Är det inte det ena så är det det andra sa kärringen som blödde näsblod. När Julian börjar bli frisk (nåja, ganska) då är det min tur att beklaga mig. Som den pigga trettiofyraåring man är skulle jag, helt oskyldigt, böja mig ner och plocka upp lite post från hallgolvet i förmiddags. Ett fatalt misstag. En liten oansenlig knäpp i ryggslutet förstörde sen hela dagen och nu kan jag knappt röra mig. Vi hade Angelica, Hugo och Hektor på besök och det gick bra med envishet och ett par alvedon. Men nu har ryggen fått nog av stålkvinnanfasoner och givit upp totaaalt. David...

Eller VAB som det heter enligt försäkringskassan. En dag med utegångsförbud med nästan frisk fyraåring är som en överlevnadsvecka med Göran Kropp. Ni säger; men han är ju död. Jag säger; ja, precis. Vad gör man då en dag som denna? Man lagar lunch som inte äts upp. Man tvättar lego (ja, det kan vara bra att göra det ibland). Man byter blöjor på en lillebror tvåtusenfemhundra gånger, man spelar "Drakguldet" tio gånger och mumindataspel en gång (han tröttnade och jag fick klicka istället). Man bygger en stad där lillebror agerar utsiktstorn, man läser böcker, man tittar på Pippifilm, man ritar en teckning av en strypt krokodil och man funderar på hur ensamstående föräldrar egentligen gör. Sen kommer David hem och lugnet lägger sig. Man hyr en film. Man somnar framför den och drar sig i hörntänderna mot sovrummet. Man somnar på tröskeln och ligger kvar där tills det är dags att amma nästa gång. Det där sista har jag inte kommit till än eftersom klockan bara är 19.30. Men jag vet ändå att det är så det blir. För så är det varje kväll vi hyr film. Och det skär i en gammal filmvetares hjärta. Eller VAB som det heter enligt försäkringskassan. En dag med utegångsförbud med nästan frisk fyraåring är som en överlevnadsvecka med Göran Kropp. Ni säger; men han är ju död. Jag säger; ja, precis. Vad gör man...