Jag vill inte skriva för mycket om det som eventuellt, möjligen, kanske kan komma att resultera i en anställning till hösten. Jag kör low profile tills jag vet om framtiden är ljus eller bländande. Positive thinking här nu. Ordet mörk väljer jag bort.

För det måste, måste, måste bara klaffa.

Och hur känns det? Jo. Som magi.

Känslan när man har längtat efter en kaffe lagom länge (inte så länge att man börjat skaka och snäsa av folk runtomkring, inte så länge – utan lagom) och sen får den mest fulländade koppen framför sig. Känslan innan man precis tar första munnen. När man har allt framför sig och man vet att det kommer att höja livet till himmelen exakt i just den sekunden. Känslan när man checkat in väskan på Arlanda, gått igenom säkerhetskontrollen och slår sig ner i caféet och kollar ut på planen. Hela resan ligger framför och man bara vet att livet kan vara så skönt ibland. Känslan när hela gräsmattan är klippt, solen är på väg ner bakom träden men luften är ljummen och man sätter sig i bersån med en kall Hof. Doften. Lugnet. Tystnaden som blir så extra tyst när klipparen slutat surra. När allt bara stämmer. När allt är så rättvist. När allt har en mening som går utöver det som är formulerbart. Jag gissar att det är här man äntligen får användning för ordet “harmoni”. Efter 20 år.

Känslan av att allt faller på plats. Tanken på att det nog måste varit hit jag var på väg sen jag var 19 år och tog studenten.

Hela känslan av att befinna sig på exakt rätt plats vid exakt rätt tidpunkt och sen kolla på allt och bara se, med självklarhet; det är det HÄR jag är gjord för. Det här är 100% jag. Det var hit jag var på väg.

Den känslan.

Herregudinna.

Den känslan.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: