Jag köpte en växt. Den kostade en tredjedel av ursprungspriset och det fanns bara några sorgliga exemplar kvar. De stod på ett undangömt bord i julrusningen. Bladen hängde och några var bruna, döda. Krukan var lätt och snustorr. Helhetsintrycket var en sorts vemodig oduglighet. Ingen ville ha de här blommorna och jag kom att tänka på Gunnar i Rasmus på luffen. Den lilla barnhemspojken med rakt hår som ingen ville hämta eftersom alla valde flickor med lockigt hår.
Detta var Gunnar i klätterväxtformat.
Jag slog till. 44 kronor.
Sen gick vi en bit med Gunnar inslagen i papper för vi skulle på julkonsert. Det var kallt. Jag tänkte: “han överlever aldrig detta” och “vad har jag gjort, jag har ju niohundra klätter-Gunnars hemma redan”.
När jag kom hem tog jag bort silkespapperet och jag kan svära på att jag hörde ett svagt “tack” när jag ställde honom i fönstret. Jag knipsade av de bruna döda grenarna och tittade på bladen, ljust gröna med stänk av silver.
Nu har den stått i fönstret intill min dator under ett par veckor. Den har blivit ett betydelsefullt sällskap och jag tänker: går det bra för Gunnar, så kommer det gå bra för mig. De grenar som klarat sig sträcker sig upp ur krukan, mot något, som att han ser och förstår, som att han vill visa mig något som jag inte ser.
Vad är det jag inte ser? Vad är det som det mänskliga ögat inte kan tolka, men som växtens blad vet allt om? Vad är det den känner som jag inte har tillgång till?
Ett nytt år är på intågande, ett händelserikt är på väg att rinna ut.
Jag väljer att tro att Gunnar pekar på det som komma skall. Jag väljer att tro att han visar något som är så osannolikt att det lika gärna skulle kunna vara en dröm.
Jag valde Gunnar – och som tack väljer han mig.
Tillsammans ska vi klättra upp mot himlen.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer