Som gammal filmvetare så anser jag att en film i stort sett aldrig är fel. Film tillhör aldrig bara helgen. Det kniviga är bara att få in den inom rimlig tid mellan middag och läggning. Det går, om man vill. Och om man prioriterar lite mindre sömn då och då.
Ikväll såg vi Den oändliga historien – vissa saker från 80-talet funkar även för dagens effektskadade sjuåringar. Meningen var att Julian och jag skulle se den själva, så jag gick och la Rufus. En stund i alla fall. Sen kom han upp igen, lagom till de läskigaste bitarna med vargen. Men jag kunde inte lämna Julian ensam och försöka söva om brorsan. Dels för att jag inte tyckte han skulle titta själv i så unga år, men också för att jag var filmens professionella dubbare med stor inlevelse.
Jag är så glad att Julian gillar film, det hade inte nödvändigtvis behövt vara så. Hans stora fina ögon. Helt uppslukad. Jag hoppas att han aldrig tappar det intresset och att vi kommer att fortsätta se film ihop forever and ever.
Ikväll satt vi båda med tårar i ögonen när hästen dog i träsket.
– Det är sorgligt, mamma.
– Då gråter vi. Det gör man när det är sorgligt.
Frida-snörvel. Julian-snörvel. En liten kropp som flyttar närmare en större under filten. En liten hand som kramar en stor.
Den andra handen kramade omslaget till filmen. Till helgen ska vi se E.T.
Innan dess ska jag hinna köpa en låda Kleenex.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer