Det är 8 mars och jag skriver. Det gjorde jag även den 7, 6 och 5 mars. Och nästan alla andra dagar som passerat detta år.

Nu är klockan eftermiddag och orden är slut för idag. Innan jag fäller ner datorlocket läser jag sista stycket och ser texten i ögonen. Den tittar tillbaka på mig med knuten näve.

Jag bestämmer mig för att posta den här. Till mina kvinnor. Alla. De som håller mig idag och alla de som sträcker sina händer genom tiden.

Utdrag ur mitt pågående romanprojekt, arbetsnamn: Den tredje lådan.

“Bojan kramade kudden i knäet och såg ner på sina egna knogar. Händerna var knotiga av artros nu, men fortfarande starka. Fortfarande vackra. Dagligen överraskade de henne med att utföra konster och stordåd. Nu var de vinterspröda, rödflammiga och vitbleka, nästan genomskinliga. Om sommaren, hösten och våren – fräkniga, fläckiga, alltid skitiga och spruckna vid tummarna. Hårt arbetande, i utförande.

De var jord och rötter. Alltid kapabla, aldrig passiva. De hade burit, klappat, torkat, matat, vårdat, knutits i bön om något annat, något större, något mer.

Förgäves.

Hon tänkte på alla ord de skrivit. Hur de ömt rört sig över tangenterna, vetat mer än hon, fattat beslut och förstått snabbare. Hur de genom åren förfinat sin förmåga att fånga in den knappt kännbara rörelsen djupt där nere, under det världsliga, det som gömde sig och inte ville bli hittat. Hur de översatte den lätta vibrationen till ett kroppsligt samarbete, hur de med fingertopparna tvinnat tanken till en tunn ledtråd och flätat den till en tross, stark nog att dra ett helt liv framåt. Händer som tålmodigt och varsamt lagt bokstav vid bokstav och vävt ett organiskt nät av fantasi och magi som aldrig hade funnits om inte hon funnits.

Senor och ben spelade och pulserade under den strama huden. Kuddens sammetsfodral som en len mossa, en motsträvig naturkraft under fårade handflator vars ålder egentligen inte betydde någonting. De kunde vara tusen år eller en vecka.

Alla dessa kvinnohänder utan ålder som sträckte sig genom tiden och fattade varandra.”

Tack.

Kampen fortsätter imorgon.

Vi är vana vid att aldrig ge upp.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: