Jag har varit inne på det här förut. Det här med öppenheten och saker som händer när man är mottaglig för att se dem. När saker får en mening. När saker får en betydelse som är tydlig, både när de händer och sedda utifrån, ur ett större sammanhang. Ett helhetsprespektiv. Det är slump, säger en del. Jag säger inte det.
 
Det är konstigt (eller inte alls) att vår första gemensamma etta säljs samtidigt som vi separerar. Det är konstigt (eller helt naturligt) att jag hittar ödesdigra papper precis när jag är som skörast. Det är märkligt (eller fullständigt logiskt) att jag befann mig på precis rätt plats med precis rätt person när jag tog beslutet att köpa min nya lägenhet. Det är inte ett dugg konstigt att hösten 2009 var den gråaste på hundra år och vintern 2010 är den kallaste jag kan dra mig till minnes. Det är inte konstigt att saker och ting faller på plats, utanför och inuti.
 
Därför är det inte heller konstigt att den ring jag har haft på mig sen jag tog av mig vigselringen, tappade en av sina stenar igår. Den gick sönder. Blev skitful. Den ringen hade jag också fått av David men den fick fungera som ett sorts övergångssmycke. Nu behövs den inte mer. Därför släppte stenen och for rakt ner i avloppet. För igår var första dagen då jag fullt insåg att jag faktiskt inte älskar honom längre. Att han är borta ur mitt kärlekssystem nu, även om han alltid kommer att finnas kvar som person. Och pappa till mina barn, gubevars.
 
Så nu är mitt vänstra ringfinger helt tomt, för första gången på oerhört många år. Nästa gång jag sätter en ring där ska den vara från mig själv, till mig själv. En som jag valt.

En stor jävel ska det bli. 

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: