Efter inställda helgplaner igår blev jag förbannad och besviken. Det gick inte över av att jag fick spendera natten på toalettgolvet i obeskrivliga magplågor (what’s up with the mage, liksom?). Vet inte om det hörde ihop på nåt vis, men det tror jag inte. Bara en ren lyckoträff antagligen. Hur som helst så släppte det vid 03.00 så jag kunde gå tillbaka till min överfulla säng där det låg personer med armar och ben i alla riktningar. Kröp ihop som en kanelbulle vid fotändan och råkade nog somna till innan klockan ringde. Ännu en lyckoträff. Lucky me.

Lämnade barnen på sina ställen och dvalade till jobbet.

Framåt eftermiddagen blev även kvällens planer rubbade. Så jag blev förbannad igen. På allt. Och på mig själv.

Tog en promenad genom stan och satte mig på Skeppsbron och inväntade regnet under en helt galen Strindbergshimmel. Såg ut som den skulle ramla ner i knäet på mig. Och inuti ramlade annat. Fan vad det var synd om mig.

Förbannad kan vara en rätt konstruktiv känsla, om man använder den på rätt sätt. Rätt sätt är INTE att bli pissed på alla kära människor som ska gå runt och hångla upp varandra i varenda gathörn. Rätt sätt är inte heller att känna hat mot alla som går hand i hand med ett barn i fyraårsåldern. Det är fel att bli skitarg på ett rödljus som aldrig slår om till grönt eller folk som inte kan gå i högklackat. Eller på alla som sitter och dricker drinkar i Gamla Stan på en måndag, samma måndag som inleder min vita månad. Eller på kullerstenar. Varma tunnelbanevagnar. Små hundar. Turister. Exmän. Idioter. Politiker. Cyklar.

Det är helfel att bara äta ett äpple till middag. Men jag får ingen aptit av ilska.

Så nu tar jag en kaffe och tvingar i mig en halv banan.

Sen ska jag skriva. För DET är konstruktivt.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: