Igår fick jag besök. Av min unge, den äldre. Han som snart blir tonåring men som inte riktigt är det än.
Han kom, Skypade med polare, åt middag. Vi uppdaterade våra respektive verkligheter. Vi snurrade spagetti och försökte spela ett iPad-spel men började istället kolla på gamla videos jag hade filmat på honom och brorsan. Skrattade så vi nästan dog.
Han var här en stund. Besökte mitt barnfria liv och blåste in lite annat syre för en kväll.
Sen tog vi en promenad. “Jag ska vara hemma senast 20.30.” sa han. “Jag vill ha varje minut tills dess.” sa jag.
Vi gick en omväg och det började dugga. Han drog jackans luva över mössan. Jag gjorde ingenting.
Under de små regndropparna pratade vi om etik och internet. Om utsatthet och mobbning. Orättvisor och feltolkningar. Om hur föräldrars världsbild och ungars verklighet måste mötas. Att vi måste hjälpa varandra. Om människors olikheter och om förutsättningar och förståelse. Lite om vad som är en verklig vän och om hur ett värdefullt samtal kan betyda mer än coolness. Sen pratade vi en stund om julen och om dagar och planer.
Novemberregnet strilade stilla och vi höll varandra i våra vanthänder.
Sen var vi framme vid hans port. En puss och en kram.
“Jag älskar dig och vi ses på måndag. Bara mindre än en vecka bort.”
Mindre än en vecka och mer än ett ljusår. Han som snart är tonåring.
Jag bevarar varje minut, stunderna som känns som den klichéartade sanden i ett timglas. Det rinner på liksom.
Alla versioner av honom, alla versioner av mig.
Snubben med blodklumpar i kalufsen på magen i förlossningssalen, den garvande flickan som springer ljudlöst mot Super8-kameran en majdag 1974. Den drömmande tvååringen som sover djupt med svettigt blont hår fastklistrat i pannan en ljum sommarnatt på ön 2005. Sjuåringen som somnar i sin stora och trygga pappas knä under en fest 1979. Han som drar iväg själv i attraktionerna på Grönan första sommaren som han har längden inne. Hon som betalade åkbandet och ropar “Men… Är du inte hungrig nu då…?”
Hon som står kvar och undrar vad som hände.
Han är på väg. Hon står kvar. Och allt möts på mitten.
Att släppa och ändå hålla kvar – den omöjliga uppgiften som ingen berättade om. Att älska lagom mycket. Det var aldrig någon som sa nåt om det.
Det känns som att det är nu föräldraskapet börjar.
Och det är ingen som sagt nåt.
Jag är så väldigt lurad.
Lycklig – men lurad.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer