Jag jobbade hemma idag och imorse när jag lämnat på skolan gick jag hem via Årstaviken. Jag slogs av att jag inte varit där nere sen i helveteshöstas. Det var en märklig känsla.

Jag kom fram till bänken dit jag alltid flydde, från september till december. På nätterna, kvällarna, dagarna. När ångesten höll på att äta upp mig. När jag hade svårt att andas och bara inte kunde sluta gråta hur jag än försökte. Jag grät överallt. På bänken. På t-banan. På konsum. I kudden. På lunchen.

Jag satte mig på bänken en stund och tittade ut över Södersjukhuset där våra barn föddes. Insåg hur de minnen som tidigare var gemensamma nu blivit mina egna. Odelade, på ett nytt sätt. Det är min bild som gäller nu, inte vår. Det var en fruktansvärt sorglig insikt så jag blev tillfälligt deppig. Men sen flyttade sig ett moln och solen värmde mig i nacken.

Och då kände jag hur den här ångestplatsen, just den här bänken med just den här utsikten, plötsligt blivit återerövrad. Jag har gått varvet runt. Jag klarar av saker som jag i december trodde var helt oöverstigliga. Bara tanken på att behöva uppleva vissa platser fick mig att bokstavligen ta till flyktbeteende då. Jag ville bara springa bort från situationen. Min första impuls var alltid att sätta mig i bilen, skita i allt och bara köra E4:an söderut tills motorn dog någonstans i höjd med Barcelona. Rota mig där och sen aldrig mer titta tillbaka. Klippa allt. Något slags förnuft var väl det som satte stopp. Och barnen, givetvis. De behövde mig.

Det börjar nu dra ihop sig till den största utmaningen, den viktigaste platsen att återerövra. På skärtorsdag åker jag ner till torpet. Det kommer ta sin tid. Det kommer trilla många nostalgitårar innan den platsen blir min.

Klockan är slagen. Det har blivit dags att skapa nya egna minnen där. De gamla kan finnas också, men de nya ska bli så mycket bättre.

De gamla finns. Och en dag kommer de sluta göra så förbannat ont.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: