En av ångestpunkterna är ett minne blott. Lilla bilen, eller snarare det fordon som kan anas under all skit, gick igenom besiktningen (varför skriver jag bilbeSKITningen hela tiden?). Sånär som på en trasig lampa. Men jag slapp återkomma i alla fall.

Satt och slösurfade lite på www.bilprovningen.se en dryg timme innan det var dags. Där fanns en eminent checklista. Punkt nummer nio, kontrollera varningstriangel. Det har jag väl? Eller? Har jag det? Fan. Det måste jag väl ha?

Kasta sig hem. Tick tack. In i bakluckan, bända upp matta, skruva loss golv, hitta extradäck. Hitta inte triangel. Tick tack. 20 minuter kvar.

Kasta sig in i bilen, stanna vid VARJE rödljus på väg till macken, rusa in på OK, sno åt sig sista triangeln på världens yta. Köööööööa. Betala.

Plattan i mattan hela vägen ut till Högdalen, sladda in på parkering för att se UFK 780 tändas på skylten. Andan i halsen, rätt in i bilprovningsindustrin. Tas emot av spoling som tar sig själv och sitt jobb på liiite för stort allvar för att det ska vara riktigt sunt. Man kan tänka sig bilprovningens Rambo, även om det är svårt.

– Har du någon triangel till den här då…? (“den här” är tydligen Lilla bilen!!! Bah! No one puts baby in a corner!)

– Javisst!

Han kunde ju inte ana varför jag drog på Högdalens största trimufgrin när jag halade fram den röda plastlådan ur bakluckan.

Han skulle bara veta. Den lilla bilprovnings-nazin.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: