Vi åkte till Berlin, bara han och jag. Vi trollade bort oss och blev till något annat, någon man bara kan bli där. Många steg i cirklar och rakt fram. Samtal över enorma ölglas. Frihet inifrån och ut. Ett slags darrande och kortvarig lycka. Vi var inga och vi var alla och den oändliga tiden fick tankarna att långsamt bli till verkliga ord.
Det var längesen det var så. På en resa, i en storstad kan man vara precis den man vill vara.
En kväll missade vi middagen och drack vin istället. Bad idea. Plötsligt kom hällregnet och hungriga som två småungar efter dagis hamnade vi på den tyska huvudstadens absolut sämsta restaurang. Turistfällornas turistfälla vars omsättning måste vara helt beroende av hastigt regn. Inte visste jag att det skulle vara under en läckande markis och en stinkande fleecefilt från IKEA jag skulle bli beskriven i några korta meningar.
– Du är en person som har språket som ditt vapen, men det är också hålet i din rustning. Det är din stora styrka, men det är också din största svaghet.
Där satt jag, med regnet droppande på axeln och ner över filten. Ordlös och träffad.
Hur fan kan han se det som jag inte ser? Hur kan han veta att tillfredsställelsen av att hitta språket är lika stor som frustrationen och tomheten är när orden vägrar komma? Hur kan han se att jag är en bekräftelsesökande patetisk ordjunkie som knarkar bokstäver och ibland behöver ha dem i alla former – som en fix – intravenösa sms, flytande i mail, orala via post-it-lappar. Hur kan han märka att jag aldrig bli nöjd och har en ribba som är högre än AirBerlin någonsin kan flyga? Att jag förkastar bok efter bok för att jag inte uppnår det rus jag kräver – och att det blir värre med åren?
Att jag lever när jag skriver och dör en smula när jag inte kan. Att formuleringar ibland växer sig stora där inne och att jag nästan kräks om jag inte får tid att frigöra dem på sättet jag vill. Hur kan han ha tålamod och vänta när det rinner ur fingrarna och jag inte är kontaktbar? “Jag måste bara… en liten stund bara… vänta… jag ska bara… en sekund…”.
Hur kan han se att den allra mest effektiva och starka drogen är musiken, med de korta raka, träffande formuleringarna. Där ordkonstnärer sammanfattar halva livet och där ljudet så totalt kommer överens med bokstäverna som skjuts in i nervsystemet. Hur kan han se att jag lätt överdoserar. Att det tar över, betyder allt, påverkar allt, snor allt.
Jag vet inte. Men han ser det på något sätt. Han är på samma lag?
Språket är mitt vapen och hålet i min rustning. Orden är ett gift som försvarar och hotar med lika stor kraft.
Och det finns inget serum.
Det finns inget serum.
Köp Efter Morris här:
Det var fint och på pricken.
♡
❤️