Jag tror det är nostalgikern i mig som gråter i mellandagarna. Det är alltid samma. De där sista dagarna på året, det bara går inte att vara hög. Man måste vara låg.

Så jag gråter. Och snorar på tröjärmarna. Ibland lite för mig själv på natten. Ibland på eftermiddagen och blöter ner M’s snygga dyra Haglöfs-fleece. I duschen. I bilen. På Coop i Västberga (det finns för många hårfärger att välja mellan och jag är 40 och är gråhårig och kan inte stå för det och jag är en loser som inte vågar och vad är jag för feminist som är så utseendefixerad och kom inte och nästan kör på mig med din jättevagn och egentligen är det kanske lika bra att jag blir överkörd på riktigt så det skulle sluta snurra, snurra, snurra…).

Den som ändå kunde stoppa det där snurret. Jag är glad att homo sapiens kan tänka och skilja sig från de övriga djuren och allt det där, men det måste blivit skevt i skapelseprocessen. Urskiljningsfunktionen verkar inte vara optimalt ihopmonterad. Man borde kunna koncentrera olika tankar till olika tillfällen. Onsdag mellan 16.00 och 17.00 exempelvis. Då, och endast då, får man tänka mörkt och tänka på livet och vara generellt negativ. Inte på nätterna mellan 02.00 och tills klockan ringer.

För vad är det EGENTLIGEN som är så himla fördelaktigt med att vara klokare än de andra djuren om utfallet ändå bara är destruktivt?

Året då. 2011. Jag hade hämtat mig. Hade inget mer att skylla på. Jag började känna av en vardag igen, så till den grad att den blev tråkig. M och jag påbörjade något som jag hoppas blir startskottet för något större jobbprojekt tillsammans. Jag fick världens bästa jobb där jag fick möjligheten att bredda mitt skrivande och blir mer synlig med mina ord. Och samtidigt som jag blev det, försvann mitt driv att skriva på det som verkligen måste ut ur mig. Boken är lagd på en djup hylla som sitter väldigt långt upp. Svår att nå.

Året 2012 ska bli det året då jag bygger mig en stege ditt upp. Stegen ska bestå av skrivtimmar, huggna i sten. Ristade i eld. Tatuerade på torson. Jag ska göra små oaser, installera Freedom och avsätta tid som ingen annan kommer åt mer än jag.

Nu är det årets sista dag. Imorse började jag läsa Happy, Happy! boken om lyckliga skilsmässor. Jag fick den i julklapp av mamma. Och den får mig att gråta, den också. Såklart. Igenkänningsfaktorn är hög, på många sätt. Det är en viktig bok.

Men jag tror inte på den. Jag köper den inte. Den klingar uselt i mina öron. Den är en delvis fjantig, oproblematiserad och grund hyllning som jag inte alls förstår. Och den motverkar helt sitt syfte – att vara positiv propaganda för skilsmässans alla fördelar. Istället blir den ett desperat försvarstal där skulden, trots att orden inte säger det, liksom ligger och skvalpar i undertonen. (Framförallt tror jag inte ett dugg på att det endast är rosenrött och skimrande att vara ensam med ansvar för barnen. “Jag fick plötsligt tid att bygga lego”…. Var har de fått det ifrån? Det är ju inte roligt att bygga lego bara för att man är skild. Eller?)

Utsvävningar. Min specialitet.

Men när jag satt med boken i handen vid frukosten imorse så kände jag att, nej. Jag måste ta tag i det där. Jag har min bokidé och den måste ut. Kan de så kan jag. Och det blir inte lättare med tiden. Den har vuxit till ett gigantiskt mentalt projekt som fått enorma proportioner helt i onödan, för egentligen finns den redan. Jag måste bara börja ge mig tid att börja dra ut den, tråd för tråd. Stegpinne för stegpinne.

Det blir starten för 2012.

Och den här gången menar jag allvar.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: