För ett tag sen läste jag en kommentar eller ett inlägg eller whatever i en Facebook-grupp som jag numera besöker så sällan jag kan. I gruppen finns författare och alla vet bäst, vilket borde vara en matematisk omöjlighet. Varje gång jag går in och läser sjunker mitt självförtroende till strax under nollstrecket, så för att lyckas slutföra pågående romanprojekt så har jag har alltså slutat att gå dit.
Hur som helst. I denna grupp gjordes ett inlägg om fenomenet liknelser och om hur dessa inte borde få finnas i den utsträckning som de finns idag. I böcker alltså. “För så pratar inte folk.”
Jag tänkte inte på det så mycket mer just när jag läste det, men det var något som ändå började skava en smula. Senare samma kväll kom det ikapp mig snett bakifrån, jag kom på vad det var som störde mig: JAG PRATAR VISST SÅ!
Tror jag inleder åtminstone en fjärdedel av mina talade meningar med “Kolla! Det ser ut som en…” eller “Det där lät som ett…” eller “Du ser ut som en *insert något mycket långsökt men ändå på sitt vis träffande*…”
Jag vet inte vad jag vill uppnå med denna fason, de finns ingen uttalad tanke med det – jag tror helt enkelt att det är ett försök att göra världen begriplig för mig själv. Sätta den i sammanhang, bryta ner den med hjälp av mindre delar som påminner om varandra och kan bilda ett mönster.
Det är ett – ganska tappert om jag får säga det själv – försök att släppa in människor i mitt sätt att se.
Och denna liknelsefixering är garanterat en mycket stor och djup anledning till att mitt skrivande ser ut som det gör. Det är det som gör det roligt och lekfullt för mig. Som att köra händerna i levande materia. Det vidgar språket och det vidgar min syn på hur världen kan vridas och vändas i texterna och ändra färg, form, betydelse, innebörd.
Som ett kalejdoskop.
Just nu är jag på andra sidan jorden. Och när man får så här lång distans till sitt vardagliga liv – rent bokstavligt talat nu, ingen jävla liknelse – sker saker med en. Huden känns annorlunda. Ögonen absorberar varenda detalj (en dag ska jag skriva ett helt inlägg om barken på ett Eukalyptusträd). Öronen släpper in nya ljud och andra språk och toner.
Här, på andra sidan jorden, kommer mitt liv närmare M’s liv. Hans ursprung blandas med mitt och vi blir som en liten egen kontinent mittemellan. En ny plats som bara är för oss. Vi snirklas ihop som en DNA-sträng.
Vi tog en promenad runt sjön i eftermiddags. Sen en kaffe i skuggan för det är tydligen vår här på andra sidan jorden.
“Att vara här med dig är som att gå på livets ryggrad.”
M – som till skillnad från snubben i Facebook-gruppen vet att folk (tex jag) ibland pratar i liknelser – tycker ändå att de kan vara luddiga och en smula svårtolkade inledningsvis. Då brukar han be mig förklara. Eller. Ber gör han inte så ofta när jag tänker efter. Men han ser tillräckligt förbryllad ut för att jag ska ta mig friheten att köra på med en ganska mustig och omfattande förklaring. Jag tycker orimligt mycket om dessa stunder.
Så jag utvecklar gärna (ibland helt oombedd att göra så): om vi föreställer oss tillvaron som en människa som ligger ner på mage. Och sen tänker på att det finns ett skelett längst där inne, under olika lager av annat som en kropp består av. Kött och muskler, ett lager fett (minst?), lite nerver och längst ut hud.
“Om vi tänker oss det, så känns den här resan som att gå längst där inne, på själva ryggraden. Hajar du? Liksom under de övriga lagren som den mänskliga kroppen består av. Den går liksom inuti systemets själva kärna, medan allt vi gör hemma känns som en promenad på huden.”
Jag är inte säker på att han hajade lika mycket som han sa sig göra, men vad gör väl en liten vit lögn när man fått till en riktigt jävla bra liknelse?
Eller så hände det aldrig. För så där pratar inte folk.
Sen svepte jag min kopp och tänkte: cappuccino smakar som om varm choklad har blivit vuxen och flyttat hemifrån
Men det sa jag inte.
För nån måtta får det väl ändå vara.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer