Jag är en nostalgiker. Det är ett osynligt handikapp som man inte kan få särskilt parkeringstillstånd för.
Symptom: börja ta ut jobbiga avsked i förväg, gråta innan förväntat tunga saker ens har hänt, måla fan på väggen, se att saker är på väg att ta slut istället för att foka på det som faktiskt fortfarande pågår. Bli oproportionerligt melankolisk över allt och ingenting och stirra tomt åt nåt obegripligt håll. “Fan vad fint det var för en timme sen, men nu är den timmen borta och kommer aldrig igen…”. Jag kan få ont i magen av att se någon gå gatan bort när man skiljs åt efter en bra kväll. Eller en fika. Eller en promenad bara. För det är liksom tiden som går, inte bara människan man just sagt farväl till.
Vissa har känslig hud, andra är nostalgiker. Lika synd om båda, liksom, fast den ena köper förmodligen en svindyr kräm och problemet är löst. Verkar inte finnas ett pris på nostalgifeelings.
Hur som helst. På vägen upp från landet idag kunde jag, för första gången på länge, känna att den veckan som gått varit så sjukt bra. Och att det är bra så. Den var bra. Nu kommer en till bra. Sen ännu än. Och de som hamnar bakom läggs på en väldigt fin hög som blir så stor att den är fullt synlig från alla de kommande veckorna. Den finns kvar, där bakom. Man kan vända sig och kolla på den. “Shit. Mitt i högen, där borta, ser du…. DÄR ligger en sjukt fin vecka, minns du den? Den var produktiv, positiv, lugn och lagom av allt. Vad fin den är! Så här på håll… Skitsnygg.”.
Jag tror jag ska börja tänka om. Tänka att den tiden som går inte bara går planlöst. Den samlas i en liten hög av meningsfullhet och vill jag kolla på den igen är det bara att vända sig om.
Utan magont.
Och sen gäller det att samla så pass många bra veckor, att när man ser högen ser man direkt att den består av fler ljusa än mörka.
För den som har flest bra veckor när den dör, vinner.
Det har jag hört.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer